Skriftställaren Anders Johnson är entreprenörskapets, särskilt det svenska entreprenörskapets, lovsångare och dessutom nationens överlägset mest framstående företagshistoriker. Nu har han kommit ut med den 600-sidiga tegelstenen Besvärliga människor – svenska entreprenörer under 400 år (Timbro förlag).

Johnson verkar veta allt om varenda individuell företagare från 1600-talets västgötaknallar till Barbara Bergström, ”Sveriges främsta skolentreprenör”, kvinnan bakom Internationella Engelska Skolans framgångar. Han bjuder envar på lite historia. Bohuslänningar kan med tillfredsställelse läsa om Gustaf B. Thordén, som ”växte upp under enkla förhållanden i Munkedal” och sedan byggde upp Uddevallavarvet. Själv fick jag veta att min frus mormors morfar, ”Kungsholmskungen” Johan Wilhelm Smitt, var den som fick fart på Alfred Nobels affärer genom att finansiera nitroglycerinet. Det känns som om det nästan var jag själv som stod för den storartade succé som Nobelpriset blivit.

Jag vet inte hur många individuella företagaröden Johnson redovisar, men personregistret upptar ungefär 1 300 namn vilket ger mer än två entreprenörer per textsida. Att läsa känns som att sitta vid sidan av en bred flod och se en mäktig ström av initiativrikedom, handlingskraft och ofta även envis tjurskallighet glida förbi.

Vid varje tid är det något särskilt människor förväntas bli upprörda över. Oftast, tror jag, är det på temat att onda krafter, normalt rika, vita män, håller på att konspirera mot just dig, lilla, hederliga och orättmätigt undanskuffade människa. Statens roll i den här kampen är inte säkert given. Ibland, som i James Bond-filmerna, står staten alltid pålitligt på den rätta sidan och tar en fajt mot de onda männen. Men det händer i många av de fall som förfärar tidsskedet att staten inte riktigt anses ha bestämt sig för vilken sida den ska stödja. Den globala uppvärmningen är en av vår tids stora förskräckelser och i den frågan finns det många, till exempel Greta Thunberg, 15 år, som tar världens politiska ledare i upptuktelse för att ”det är mycket snack men det händer ingenting”.

För några dagar sedan skrev jag en text om att den amerikanska myndigheten National Labor Relations Board tycks ha beslutat att allt omnämnande av skillnader mellan könen utgör kvinnoförtryck. Och om det inte är just detta som NLRB menar så finns det andra viktiga institutioner som anser det.

Professor Stuart Reges som undervisar i IT-programmering vid University of Washington hade deltagit i en diskussion på temat ”Varför kvinnor inte programmerar” och försökt hitta något slags rimlig förklaring till det empiriska förhållandet att det finns fler manliga programmerare än kvinnliga. Det hade gjort studenterna upprörda. Professor Reges skriver:

De betraktar varje diskussion om könsskillnader, hur lugn och rationell den än är, som ett slags kvinnoförtryck som även blir ett sexuellt förtryck. Med andra ord betyder det att om man vågar diskutera vetenskapen om könsskillnader – till och med på ett universitet – så är det stor risk att man anklagas för att bryta mot amerikanska lagar.

Att prata om könsskillnader uppfattas som ett slags våldtäkt. Reges tycker att hans universitet alltför lättvindigt givit efter för de kränkta studenterna:

Jag är besviken för att University of Washington tagit ställning utan att ha avgjort den centrala frågan om huruvida min diskussion av detta utgjort könsförtryck. Det lämnar mig och andra som jag utan vetskap om vid vilken punkt yttrandefriheten slutar och olagligt könsförtryck startar. Ännu mer besvärande är att vi underlåtit att undervisa dessa studenter. Vi hade kunnat avvisa deras idéer om kränkning och i stället gått i bräschen för idéen att universiteten måste värna om traditionen att kunna diskutera alla slags idéer… I stället lämnar vi dem med föreställningen att de har rätt i att betrakta sig själva som offer och i att fortsätta att försöka tysta idéer som stör dem.

Serendipitet är den oförtjänta turen att hitta något bra som man inte visste att man letade efter. Flemings upptäckt av penicillinet är standardexemplet. När jag för några år sedan beslöt att återuppväcka och förhoppningsvis vitalisera sedan fyrtio år slumrande kunskaper i portugisiska språket hade jag serendipitet. På internet hittade jag en lärarinna i Rio de Janeiro som jag umgås med på Skype. Då visade det sig, för mig helt oväntat, att språket inte bara handlade om verb, prepositioner och glosor, utan att det som bonus kom en hel kultur med författare, konstnärer, en som hos oss kacklande politisk debatt och sin alldeles egna historia (fast kanske inte så alldeles egen ty Sveriges drottning Kristina hade ett nära umgänge med en av Brasiliens mest hyllade historiska personer, jesuiten António Vieira, som liksom Kristina var märkvärdigt modern i sådant som tolerans för avvikande religioner, hudfärger och kanske till och med könstillhörighet).

Samhällsproblem visar det sig att de har också i Brasilien, och som jag eventuellt till leda påpekat är dessa märkvärdigt lika dem som besvärar oss i Sverige. Ta skolan som exempel.
Nu struntar jag i att det i Brasilien som i Sverige finns utmärkta skolor. Dessa är inte problemet. Problemet är de skolor som inte är utmärkta utan tvärtom dåliga vare sig dessa dåliga utgör 25, 50 eller 75 procent av det totala antalet. Ett stort problem i Sverige är elevernas brist på respekt för lärarna. Det händer att elever uppför sig oförskämt mot lärare och till och med spöar upp lärare och i alldeles särskilda fall våldtar dem. Ett närliggande problem är att lärarhögskolorna är erkänt usla och att bara de studenter som har de lägsta betygen söker sig dit. Vidare har föräldrarna ofta abdikerat från sitt föräldraansvar och anser att det är kommunens uppgift att ta hand om deras barn.

Det finns en berättelse om en svensk kung, jag vet inte vilken, som hade hört att en framstående undersåte var republikan. Kungen kallade vederbörande till sig och spände ögonen i honom.

Är du republikan? frågade kungen.

Inte alls, Ers Majestät, sa medborgaren, det är inte monarkin jag har något emot, utan Ers Majestät personligen.

Ungefär så känner jag mig inför dagens svenska härskare. Det är inte demokratin jag ogillar, utan de figurer som företräder den. Nu talar jag i första hand om partiledare. Bland några tusenden förtroendevalda i olika församlingar kan det nog, i varje fall undantagsvis, finnas förtjänstfullt folk. Och till och med bland partiledarna finns enstaka individer som jag kan respektera men som inte lyckas släppa lös sina eventuella krafter eftersom de sitter fast i ett elakt spel som de inte kontrollerar.

Det feministiska Sverige öppnade sig på ett häpnadsväckande oförsiktigt sätt vid kanadensaren Jordan B. Petersons visit nyligen i den svenska huvudstaden. Centerledaren Annie Lööf träffade kanadensaren i Skavlans teveprogram och gjorde bort sig. Hon visade sig tala förvånansvärt dålig engelska och reagerade, enligt min uppfattning, ointellektuellt och barnsligt på kanadensarens ståndpunkter. Hon verkade obekant med Petersons i varje fall utanför Sverige rätt vanliga anti-PK-istiska tankegods. Ska jag som medborgare behöva utsättas för en ledare som varken kan tala det vanligaste utländska språket eller föra ett samtal på högre nivå än vad som bjuds på svenska värdegrundspladdrande dagis?

Den 28 oktober valdes Jair Bolsonaro till Brasiliens president. Fram till installationen den 10 december ägnar han sig bland annat åt att utse sina ministrar. (Jag ska inte uppehålla dig med beska kommentarer om hur mycket smidigare det kan gå att tillsätta en regering i ett presidentsystem än i ett parlamentariskt system som det svenska. Ej heller ska jag öda många ord på vilka fördelar det måste ge ett land som Brasilien att en nyvald president inte främst behöver välja sina ministrar bland ett mycket litet antal etablerade politiker med förtur till taburetterna utan kan välja och vraka bland alla kompetenta och skickliga människor i hela nationen.)

Bolsonaro har nu utsett Ricardo Vélez Rodriguez till utbildningsminister. Som du vet definieras Bolsonaro som högerpopulist. Under valkampanjen gjorde han en del brutala uttalanden om att han inte gillar bögar och att han avsåg att få bukt med kriminaliteten genom att döda alla kriminella som inte gav sig frivilligt. Det gick tydligen hem bland hans väljare, som i stor utsträckning består av medlemmar i nykristna kyrkor, så kallade evangélicos, som ingår i en stor, protestantisk och rätt sträng väckelserörelse.

Rodriguez, 75, är född i Colombia men flyttade sedermera till Brasilien och blev brasiliansk medborgare. Han är bland annat filosof, teolog och litteraturvetare och har varit professor inom humaniora vid alla möjliga universitet. Han har skrivit mer än trettio vetenskapliga böcker. Hans latinamerikanska kändisskap framgår av att Google ger honom nästan tre miljoner träffar före det att han blev påtänkt som minister. Inför det amerikanska valet 2016 skrev han en uppmärksammad artikel där han tog avstånd från Trump. Rodriguez är ingen person man avfärdar i en handvändning. Han driver sedan tio år tillbaka en blogg (delvis bakom betalvägg) så han kan synas. Hur ser en sådan person på högerfascisten Bolsonaro?

Jag vet så lite om Frankrike och de gula västarna att jag kan tolka in nästan vad som helst i skeendena utan att begränsas av några besvärande kunskaper. Så därför ska jag göra det.

En första observation är att demonstranterna, när man sett dem intervjuade på teve, vilket förstås inte är något vetenskapligt urval, verkar väldigt normala människor ungefär som vem som helst som man kunde bo granne med. ”Verklighetens folk” för att tala med förre kd-ledaren Göran Hägglund.

En andra, självklar, observation är att de gula västarna demonstrerar mot högre skatter. Den gnista som tände branden var ju just planerade skattehöjningar på bränsle. Sedan är människorna i de gula västarna säkert sura för en massa andra saker också men det var skattehöjningarna som fick det att pysa över.

Det känns som om två härar håller på att rusta sig för en stor strid. Å ena sidan står de krafter som vill omvandla samhällena i grunden i PK-istisk anda. Dit hör klimatalarmisternas högre prästerskap och deras allierade politiker som reser världen runt för att hålla möten om hur åtgärder ska vidtas för att begränsa folks levnadsmöjligheter. Till exempel ska folk inte flyga, inte åka bil och inte äta kött. Troligen ska folk också tränga ihop sig så att det blir färre kvadratmetrar att värma upp (eller kyla ned). Den där vinterresan till Thailand kan du glömma bort.

Jag har ägnat mer än femton år av mitt yrkesliv åt finansbranschen. Jag startade och drev en aktiebörs för mindre bolag. Vi hjälpte bolagen att genomföra emissioner och ordnade sedan handel i de nyemitterade aktierna. Under den tiden träffade jag säkert tusen företagare som ville ha hjälp att komma åt allmänhetens pengar. En av mina huvuduppgifter var att syna dessa företagare och deras affärsidéer i sömmarna ty om företagarnas löften inte höll i längden så skulle det bli min börs som fick skället (vilket tyvärr inträffade då och då). Jag utvecklade ett ganska säkert väderkorn för oseriösa affärspropåer.

Låt mig ge ett exempel som inte inträffade i min sfär utan i stället är ganska färskt. I våras försökte finansbolaget Laika kränga aktier för 12 miljoner kronor i segelbåtsföretaget Ocean of More till allmänheten. Laika förklarade:

Stark tillväxt, fulltecknade orderböcker och attraktiv värdering. Att Ocean of More – som tillverkar, hyr ut och sköter om segelbåtar – har vind i seglen är uppenbart. Nu tar bolaget in det kapital som krävs för att producera båtarna som har beställts för kommande år.

– Våra böcker är mer än fulltecknade och vi har tvingats tacka nej till ordrar. Med kapitalet från emissionen kan vi öka produktionen kraftigt, slår bolagets vd Einar Halldin fast.

När någon lovar nästan garanterade vinster vaknar min inre blodhund, och i detta fall med rätta, för sex månader senare hade Ocean of More gått i konkurs. Sannolikt hade Laika långt tidigare fått sin provision på aktieemissionen till allmänheten.