Rubriken uttrycker ett i barndomen ofta använt visdomsord. Barn är hyperkänsliga för orättvisor – också de som uttrycks genom hårdare krav mot andras beteenden än mot det egna. Nu skall jag vara barnslig och visa hur ordet kan användas också för att beskriva dagens politik.

För att göra scenen alldeles klar och väl belyst behövs en liten omväg över ekonomisk teori. (Jag påmindes om den när jag i SvD 18/2 läste en artikel av Gunnar Eliasson. Han är dock helt oskyldig till det som här framförs).

Wicksells analys använde sig av skillnaden mellan marknadsräntan och den ”naturliga” räntan. Ett exempel: När ska skogsägaren avverka sin skog? När tillväxten, den naturliga räntan, faller under rådande ränta, förstås.

Den naturliga räntan beskrevs ovan för en del av ekonomin. Man kan mer abstrakt tänka sig en genomsnittlig, naturlig ränta för hela ekonomin. I efterhand realiseras den i tillväxten – men i förväg är den lika med den möjliga, potentiella tillväxten, som kan eller inte kan realiseras fullt ut – beroende på beslut som fattas eller underlåts att fatta. Den är nu i Sverige och övriga utvecklade länder långt högre än rådande, historiskt unikt låga räntenivåer. Varför ser vi då inte en investeringsledd ekonomisk expansion? Man kan framföra olika förklaringar: billig import från låglöneländer, accelererande automation och förväntningar som anpassat sig till rådande, trots allt exceptionella, situation. De som fattar produktionsbeslut kan tänkas bli nervösa och oroliga i detta läge och inte veta vad de idag skall satsa på – i morgon kan verksamheten slås ut av billig import eller forcerad automation.

Av olika skäl har räntorna tryckts ned med hjälp av en massiv höjning av likviditeten i ekonomin, genom att Riksbanken köpt upp statsobligationer och andra finansiella tillgångar. Man trycker alltså pengar på en omväg Denna likviditet ligger som ett hav över hela planeten – för tillfället lugnt men som alla hav kommer det också att utsättas för stormar.

”Den likviditetsstinna världsekonomin har blivit en inflationistisk krutdurk. Det är förmodligen bara en tidsfråga innan en Wickselliansk inflationsprocess inträffar”, skriver Eliasson. En sådan skulle innebära att förväntningarna helt kastas om och ena dagens inflation ökar nervositeten så att morgondagens beslut att köpa eller investera av konsumenter och företagare accelereras. (Det är alltså användandet av penningmängden, omsättningshastigheten eller velociteten, som ökar).

Allt detta betyder att erfarenheterna från mellankrigstidens Tyskland och dagens Venezuela kan komma att upprepas i mycket större skala. Jag tycker att denna varning är värd att ta på allvar. Om en sådan katastrof skulle inträffa komme den att aktivera en annan, potentiellt livsfarlig ansamling.

Ett hav av latent våld har utbrett sig i länder som Frankrike, Sverige, Tyskland och på många andra håll. I Frankrike har våldet blivit allt mer synligt, allt mer aktivt.

Bilderna från de gula västarnas demonstration i lördags (17/2) var mycket obehagliga. Om du kan franska kan du gärna se igenom hela klippet, om inte kan du i alla fall betrakta händelserna på gatan (ungefär 12.30 – 15.00). Alain Finkielkraut, akademiledamot och filosof, blir våldsamt attackerad verbalt och missfirmad: ”Stick din skithög till jude! Det är vi som är folket – Frankrike är vårt!” Mest aktiv är en islamist, men också ”vanliga” fransmän är energiska. Och han blir attackerad därför att han är jude. ”Jag kände ett absolut hat mot mig… Olyckligtvis var det inte första gången… Det var tur att polisen var där”, sa han.

Detta våldsamma uttryck för antisemitism har sin grogrund i det övriga franska samhället: En av fem fransmän anser det vara berättigat att använda våld för att försvara sina intressen. Andelen är högre, drygt 30 procent, bland ungdomarna och ytterkantspartiernas sympatisörer. En av tre fransmän uppvisar ett antal åsikter som skall motivera avoghet mot judarna: de bryr sig bara om pengar, de är inga riktiga fransmän etc.

Dessförinnan syns hur en polisbil har svårt att ta sig fram i trängseln. Detta utnyttjas av demonstranter som låter stenar regna över bilen.

Våldsverkarna går i båda fallen till aktion utan att på något sätt vara provocerade.
Ingrid Levasseur, en av de tidigaste aktivisterna i rörelsen, blir missfirmad, knuffad och fysiskt utstött, därför att hon haft fräckheten att vilja bilda ett parti till EU-valet. Hatet mot politiken och politikerna är så stort att utnyttjandet av parlamentarismens möjligheter ses som ett förräderi.
Det hat som yttrar sig på dessa sätt är inte nytt. Det nya är att det blivit möjligt att ge uttryck för dem i offentligheten, utan att skämmas, utan att bry sig om följderna.

Jag är övertygad om att denna utveckling i Frankrike kan följas av en liknande i Sverige. Ingredienserna finns redan:

1. En politisk överhet som i decennier har visat att den inte tar någon hänsyn till befolkningens åsikter utan endast är intresserad av de egna romantiska uttrycken för själslig finhet.

2. En press, en statstelevision och en statsradio som med alla medel understödjer politikernas möjligheter att hålla verkligheten ifrån sig och därmed möjliggör dessas fortsatta romantiska stollerier.

3. Ett främst inom vänstern men också på andra håll ömt vårdat hat mot polisen. Alla dessa aktivister med mobilkameror som spanar efter varje möjlighet att misskreditera ordningsmakten (men som stoppar undan kameran och går sin väg när knivar och andra vapen påträffas i en anhållens fickor). Ett ständigt förminskande av brotten som begås i gettona och misstänkliggörande av polisens försök att hålla ordning.

4. En politikerkår och tyvärr också en poliskår som vikit ned sig, som hellre går åt sidan och blundar än tar besväret av i de flesta fall lönlösa insatser – de skyldiga släpps med hänvisning till deras ålder eller något annat.

Som en följd av detta finns det ett uppdämt hat mot de etablerade intressenas arrogans och självtillräcklighet. Hittills har det bara yttrat sig verbalt, på nätet och annorstädes.
Ingen vet om och i så fall när det kommer till fysiskt uttryck.

Vi har alltså två hav – ett av likviditet och ett av hat och uppdämt våld. Träffas det ena av stormen kommer också det andra att bli oroligt. Båda kan sedan tillsammans i Sverige skapa en kopia av den tyska mellankrigstiden.

Det behöver inte gå så. Risken för en olycklig utveckling kan minskas. En möjlighet vore att stoppa invandringen och därefter angripa det förfall som råder inom skolan, inom polisen, inom vården och överhuvudtaget det elände som tillåts fortgå inom de gamla, men ständigt växande gettona.

Det kan man bara hoppas på. Antagligen kommer det att dröja minst fyra år innan någon vändning kan ske. Inte ens då är det säkert att regeringen byts ut på så sätt att den också kan föra en annan politik. Isoleringen av SD är ju fortsatt framgångsrik.

Han som sa´t – han va´t? Jo, vänstern – men också andra – vårdar ömt ett polishat och över huvud taget hat mot olika verkställande myndigheter – arbetsförmedlingen, skolan, försäkringskassan – för att dessa inte uppträder så som man i sin egenrättfärdighet önskar. Det är ett oresonligt och ohämmat hat och missnöje. Det grundar sig inte på fakta, utan är just ett uttryck för allmänt missnöje med samhällsutvecklingen. (Och man skjuter på det synliga målet och låter det mer skymda målet – politikerna, komma undan).

Det är farligt. ”Vänstern” (olika företrädare som betecknar sig själva som vänsteranhängare) säger att detta är berättigat motstånd mot en överhet som styrs av borgerliga eller till och med fascistiska värderingar.

Det är tvärtom. Det är denna vänster som med sina orimliga krav och sitt vettlösa bortseende från fakta bäddar för en våldsam – i ordets egentliga betydelse – samhällsutveckling. En sådan skulle främst drabba alla de svaga grupper som vänstern säger sig värna om. Det är alltså vänstern som är fascistisk.