Bitte Assarmo

I samband med att det islamiska kalifatet håller på att luckras upp ber IS-terrorister de svenska myndigheterna om hjälp att få komma tillbaka till landet de lämnade. Män och kvinnor, som lämnade Sverige för att strida för IS, sitter nu fängslade och oroar sig för sin framtid.

Flera av dem, och deras anhöriga i Sverige, har fått tala ut om sin oro och sin svåra situation i svenska medier. Många röster, bland annat representanter för Rädda barnen, påpekar också att Sverige har ett ansvar för terroristerna, framför allt för kvinnor och barn.

Har vi någonsin talat så mycket om ”vansinne” och ”galenskap” som vi gör idag? ”Something is rotten in the state of Denmark” heter det i Shakespeares Hamlet, men nu verkar det vara den svenska statsbildningen som angripits av röta. Sverige är sjukt säger många. Och svenska politiker har blivit galna. Somliga tycker till och med att vårt land borde tvångsomhändertas eftersom vi uppenbarligen inte kan ta hand om oss själva.

Patrik Engellau

Jag är inte så särskilt intresserad av mode annat än att jag anstränger mig för att slippa följa det mer än marginellt. Det är inte så svårt om man, som jag, håller sig till en etablerad stil som inte förändrats så mycket sedan Edward VIII:s dagar utom däri att lös- och stärkkragarna ersatts av fasta och mjukare varianter och att en eller annan knapp flyttats hit eller dit. Jag klär mig mycket konventionellt vilket jag ursäktar med att om jag avser att säga saker som jag lärt mig att folk kan anse för provokativa så är det säkrast att se så trist och vanlig ut som det bara går, allt för att begränsa chockverkan.

Antalet fall av mässling har ökat med drygt 48 procent i världen mellan 2017 och 2018 enligt uppgifter som UNICEF samlat in från Världshälsoorganisationen, WHO. Undersökningen omfattar 194 länder.

Tio av länderna, däribland Brasilien, står för närmare en tredjedel av den totala ökningen. Brasilien hade inga fall av mässling under 2017, men rapporterade 10 262 fall 2018. Därefter hade Jemen, Venezuela, Serbien, Madagaskar, Sudan, Thailand och Frankrike den största ökningen.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 27/2) pratar Mohamed Omar (Eddie) med Richard Sörman, docent i romanska språk och tidigare forskare och lärare i franska vid Uppsala universitet. Sörman är även skribent här på Det Goda Samhället. I podden berättar han om sin syn på konservatismens återkomst. Vad är skillnaden mellan konservatism och liberalism? Har intresset för konservatism något med massinvandringen och mångkulturen att göra? Konservatismen, menar Sörman, betonar ”det givna”, det sammanhang vid föds in i som vår familj, vårt språk och vår kultur. Detta medan liberalismen betonar det möjliga, vad individen kan göra med sitt liv. En motsättning mellan konservatism och liberalism är dock inte nödvändig.

Kanada skakas av en politisk skandal. Landets premiärminister Justin Trudeau anklagas för att ha pressat den tidigare justitieministern Jody Wilson-Raybould att lägga ner, eller skjuta på, ett åtal mot olje-och mineralbolaget SNS-Lavalin.

SNS-Lavalin är misstänkte för att ha mutat Libyens förre diktator Muammar Khadaffi med 48 miljoner kanadensiska dollar (drygt 330 miljoner svenska kronor) mellan 2001 och 2011 för att få tillgång till stora projekt i landet.

Bitte Assarmo

Hur vill invandrade äldre ha sin äldreomsorg?

Den frågan har ställts i flera studier sedan mitten av 1990-talet, bland annat i en rapport framtagen av Malmö Stad 2003, en studie från Botkyrka 2003 och en studie från 2014, gjord av FoU, Centrum får vård, omsorg och socialt arbete, utförd i samarbete med bland andra Linköpings universitet.

Dessa studier, samt fler av samma slag, visar tydligt att det för äldre invandrare är viktigt med personal som talar deras språk och känner till deras kultur. För flera av

Det gemensamma för många av Sveriges partier är att de lever kvar i ett ideologiskt landskap från 1900-talet. Mitt grundanslag är att höger- och vänsterskalan spelat ut sin roll, och att vi idag har två krafter som driver politiken mer än någonsin: religion och nation.

Liberala debattörer hävdar ofta att nationalismen inte ser till människor som individer utan som kollektiv, vilket är en delvis riktig och delvis felaktig uppfattning. För det första måste det klargöras att nationalism är ett komplext begrepp med stora betydelseskillnader i olika tider och sammanhang.

Patrik Engellau

Socialdemokraterna var ursprungligen ett socialistiskt parti vilket betydde att det föresatte sig att göra världen bättre genom att befria arbetarklassen från dess position som löneslavar – proletärer – och ta kommandot över samhället.

Det socialdemokratiska partiet drabbades snart av ”Michels lag”, en sociologisk grundlag, även kallad ”oligarkins grundlag”, som baseras på iakttagelser av utvecklingen inom det tyska socialdemokratiska partiet vid 1900-talets början. Lagen (som utger sig för att gälla för alla slags politiska partier) säger att partiets ledare och administratörer så småningom tar makten över partiet. En klyfta bildades sålunda mellan funktionärer och medlemmar i det socialdemokratiska partiet.

En elvaårig flicka i Argentina nekades abort efter en våldtäkt, trots att abortlagen gav henne rätt, skriver The Guardian. 23 veckor in i graviditeten tvingades hon att genomgå kejsarsnitt. Barnet förväntas inte överleva.

Abort är förbjudet i Argentina, men lagen medger abort efter våldtäkt. Trots detta, och trots att både flickan, hennes mor och människorättsaktivister upprepade gånger ansökte om abort, ignorerade myndigheterna hennes begäran. Vid två tillfällen har flickan försökt begå självmord.

Det är invandringen som är huvudorsaken till barnfattigdomen. Det säger Norges finansminister Siv Jensen i en intervju i Verdens Gang, VG.

Siv Jensen säger att 85 procent av ökningen av barnfattigdom utgörs av familjer där båda föräldrarna är invandrare.

– Vänstern säger att de vill bekämpa ojämlikhet och barnfattigdom men de vill inte göra något åt den största orsaken, nämligen invandringen. De lider av ”snällism” och vill inte se hur misslyckad integrationen har varit, säger ministern.

Patrik Engellau

Jag har fulla dagar. Det är inte nog med att jag ska försöka bestämma mig för hur jag själv tänker. Dessutom intresserar jag mig för hur andra, som av resultatet att döma tänker annorlunda, kan komma fram till sina slutsatser.

Ta Liberalernas ledare Jan Björklund som exempel, inte för att det är något särskilt med honom utan för att han är känd och därför lättare för dig och mig att resonera kring än en helt obekant person. Jan Björklund verkar göra vad som helst inklusive att ingå en januariöverenskommelse för att förhindra att Sverigedemokraterna får något att säga till om. För mig är det obegripligt. För diskussionens skull är jag villig att tro allt ont om Sverigedemokraternas avsikter men jag begriper inte hur de faktiskt skulle kunna åstadkomma någon märkbar olycka med det, trots allt, begränsade stöd i folkopinionen de har.

Mohamed Omar

Det finns en imam i Sverige som brukar betraktas som moderat eller måttfull. Salahuddin Barakat i Malmö kan uppföra sig någorlunda i tv-studior och på seminarier. Han förestår något som kallas Islamakademin som säger sig motverka ”radikalisering” bland unga muslimer.
När Dagens Nyheter i våras (26/5) gjorde ett reportage om ex-muslimers situation, så blev Barakat intervjuad. Ex-muslimer drabbas av utfrysning, hot och våld. Barakat menade dock att sådana metoder var förståeliga, då det var viktigt att inte avfall från islam blir vanligare.

Bitte Assarmo

Kalifatet har fallit samman och nu förbereder sig de tidigare så entusiastiska mordturisterna för att återvända till de demokratiska samhällena igen. Inför utsikten att ställas till svars av myndigheterna i de länder de åsamkat förstörelse under flera år bleknar förstås hatet mot demokratin, och för de många svenskar som begått mord och andra våldshandlingar i islams namn är säkert lockelsen att återvända allra störst. Vem skulle inte vilja få terapi, ekonomiskt stöd och en gräddfil till arbete och bostad istället för ett kännbart straff efter avslutad mordorgie?

Jan-Olof Sandgren

För ett tag sen spreds ett viralt klipp över nätet där några ordningsvakter avvisade en fuskåkande gravid kvinna från tunnelbanan. Kvinnan gör motstånd och beter sig aggressivt, varpå vakterna försöker tvinga henne ner på en bänk. Kanske borde de inte hållit fast henne på just det sättet, eller försökt tvinga ner henne på bänken. Kanske borde de inte rört henne över huvud taget eftersom hon var hysterisk. Och kanske borde de fått bättre utbildning i att hantera människor med paniksyndrom. Men jag kan faktiskt inte se att de slår henne. Visserligen använder de en del våld för att hålla kvar henne på bänken, men det är kvinnan som är aggressiv. Vakterna säger saker som ”Släpp!”, ”Lugna ner dig”, ”Låt mig hjälpa till” och så uttrycker man sig inte om man vill göra någon illa.

Mohamed Omar

Igår den 27 februari skrev Patrik Engellau en krönika under rubriken ”Den svarta legenden”. Han lyfter fram ett perspektiv som åtminstone inte jag har tänkt på, nämligen att demoniseringen av det spanska imperiet delvis hade sin grund i engelsk propaganda.

Det var fientligt mellan England och Spanien på 1500-talet. År 1588 försökte Spanien invadera England med sin ”oövervinnerliga armada”:

Redan på den tiden fanns propaganda. Det ingick i krigföringen att beljuga och baktala fienden. Engelsmännen uppfann en stark berättelse som gick ut på att spanjorerna var ett helt igenom ondskefullt och grymt folk. Spanjorerna var intoleranta, bigotta och brände folk på bål och i sina latinamerikanska kolonier gav de indianbarn till sina hundar att äta. Böcker som noggrant redovisade spanjorernas vidrigheter spreds över Europa med hjälp av den nya boktryckarkonsten.

Det här är intressant, våra populära föreställningar om hur det spanska imperiet for fram i Amerika är inte bara påverkad av vänsterpropaganda, utan alltså också av engelsk propaganda. Spanska historiker, förklarar Engellau, myntade att begrepp för att beskriva detta fenomen: ”la leyenda negra”.

Stefan Löfven upprepar gång på gång att det bara är han och socialdemokraterna som kan garantera välfärdens försatta existens i Sverige. Oppositionen i Sverige påstår att den står bakom den svenska modellen i lika hög grad. Det kan behövas små justeringar men aldrig att oppositionen skulle avskaffa välfärden.

De polska kommunistledarna upprepade gång på gång att det bara var de själva och kommunistpartiet som kunde garantera fred och välstånd för polackerna. Den underjordiska oppositionen hävdade att kommunisterna lurade medborgarna och att något välstånd skulle aldrig skapas så länge kommunisterna hade makten.

Maktens retorik i båda fallen är identisk: ”om ni inte ställer er bakom oss så väntar er bara elände, fattigdom, krig och fascism”.

Oppositionens retorik är däremot hel annorlunda. I Sverige ifrågasätter knappast någon välfärden. I Polen bekämpade oppositionen socialism.

Den uppmärksamme läsaren kan nu opponera sig mot jämförelsen: ”välfärd i Sverige är väl inte samma sak som socialism i Polen”. Både jag och nej!

Patrik Engellau

När jag googlade på ”Vi har varit naiva” så fick jag 11 400 träffar där framstående socialdemokratiska politiker som statsminister Löfven och socialminister Strandhäll intar ledande positioner. De självkritiska uttalandena om naivitet verkar komma när något obehagligt och av den självkritiske politikern oförutsett inträffat, till exempel att pensionsskojare härjat. ”Det är helt förkastligt”, sa Strandhäll om pensionsskojet. Men för det mesta hänger naiviteten ihop med migrationen, terrorismen och den religiösa extremismen. Jan Björklund har också enligt egen utsago varit naiv om Putin.

Naiviteten beror på att de ansvariga politikerna inte förutsett det obehag som kommit att inträffa. Hur kan det komma sig när så många andra förutser den ena olyckan efter den andra (varav en del ännu inte inträffat)? Jag tror inte denna skumögdhet inför potentiella fördärv beror på en samling tillfälligheter. Vi står snarare inför ett syndrom eller ett systemfel. Politikerna vill inte tänka framåt om de då riskerar att upptäcka något otrevligt.

Bitte Assarmo

Snart inleds den kristna fastan. Den utgörs av de fyrtio dagar (söndagar undantagna) som symboliserar Jesu vandring i öknen. Av tradition är det den tid då kristna försöker fördjupa sin tro genom fasta och bön och genom att avstå från vissa bekvämligheter. Många skänker (extra) pengar till olika välgörande ändamål, andra kanske besöker sjuka släktingar eller ensamma gamla på äldreboenden och sjukhem. Det är också vanligt att man avstår från sådant som ger guldkant på tillvaron, som kaffet på morgonen eller det där glaset vin eller whisky man kanske vill unna sig på lördagskvällen. Allt för tron – för Kristus.

Om detta kan man naturligtvis tycka vad man vill, och den som inte bekänner sig till den kristna tron är fullkomligt fri att tycka att det är rena tramset. Vad som däremot är problematiskt är att de svenska kyrkorna nu tycks formulera om fastans innehåll till att passa in i den sekulära världen genom att uppmana till något de kallar ”klimatfasta”.

I en av Stockholms katolska församlingar arrangeras ett seminarium just på detta tema, passande nog på Askonsdagen då fastan inleds. ”Kyrkorna vill förmedla hopp när klimatkrisen hotar förlama”, skriver man i sin presentation men man slår också ett slag för att prata om den ”skuld och skam vår livsstil för med sig”.

Bitte Assarmo

I söndags handlade SVT:s Agenda bland annat om de svenska IS-terrorister som fängslats på plats i det sönderslagna kalifatet och som nu vill hem. Om sanningen ska fram tvekade jag i det längsta innan jag såg programmet, eftersom jag var orolig för att programmets vinkling skulle vara ohälsosam för den mentala hälsan, men när kommentarerna började dyka upp på sociala medier insåg jag att jag var tvungen att se det hela med egna ögon.

Jodå, det var synnerligen stort fokus på gråtande IS-kvinnor och IS-män med sorgsen blick. En bedrövad morfar fick också komma till tals, liksom en representant för Rädda barnen. Sverige har ett ansvar för terroristerna och deras barn, var budskapet från både morfar och Rädda barnen, och eftersom vi har ett ansvar för barnen har vi förstås också ett ansvar för deras föräldrar, fattas bara annat.

IS-terroristernas utsatta situation förstärktes av filmklipp på trasklädda barn i smutsiga miljöer, ackompanjerade av mollstämd musik. Och den bedrövade morfadern fick, föga förvånande, slutrepliken:

–    Det finns en familj! Det finns en helt annan historia!

Stefan Hedlund

Oavsett hur det till slut går för Annie Lööf, kan redan nu konstateras att hon har skrivit in sig i svensk politisk historia, och det med eftertryck. Den skada hennes extremt narcissistiska spel om makten har vållat allmänhetens tilltro till det svenska politiska systemet är av sådan kaliber att det ligger nära till hands att tala om bibliska proportioner.

Hon har egenhändigt orkestrerat den mest bisarra regeringsbildningsprocess landet någonsin har skådat – från att avsätta Stefan Löfven till att tillsätta Stefan Löfven, via allehanda falskt klingade piruetter om att ”jag vill ha en alliansregering”.

Hon har effektivt gjort slut på många år av framgångsrikt borgerligt allianssamarbete, och i denna process samtidigt lurat sin knähund, Jan Björklund, in i ett vågspel om makten vars slut kan bli att Liberalerna tvingas bort från Riksdagen, ut på en politisk ökenvandring man sannolikt aldrig skulle komma att återvända från.

Hon har krattat manegen för Jonas Sjöstedt att vitalisera och mobilisera landets av väljarna marginaliserade vänsterkrafter, där inräknat en del av socialdemokratin, till en kraftfull ideologisk kampanj emot regeringsalliansens högersväng, detta efter ett val som resulterat i en bastant borgerlig majoritet i Sveriges Riksdag.

Mohamed Omar

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 26/2) pratar jag med nationalekonomen och USA-kännaren John Gustavsson. Han skriver ibland här på Det Goda Samhället. Den 23 januari i år publicerade vi hans artikel om George Bush den yngre: ”Till försvar av George W Bush. Kriget mot terrorismen var rättfärdigat”.

I podden förklarade Gustavsson varför han tycker att Bush gjorde rätt som invaderade Irak och Afghanistan. Han tycker också att kriget mot terrorismen gick bra. Jag tar upp ett antal invändningar som han får bemöta. Till exempel: 1) kriget mot terrorismen har lett till ett kontrollsamhälle, 2) Irak hade inget med 11 september-attackerna att göra, 3) Saddam hade inga massförstörelsevapen, 4) invasionen 1991 borde ha fullföljts, 5) USA sådde fröet till Al-Qaida när man stödde mujahedin i Afghanistan mot Sovjetunionen, och 6) Bush försvårade debatten om islam när han påstod att ”islam är fredens religion”.

I detta avsnitt pratar vi om Irakkriget. Ljög George Bush om att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen? Nej, menar Gustavsson. Bush trodde det. Hussein ville också att världen skulle tro att han hade massförstörelsevapen – för att skrämma ärkefienden Iran. Stämmer det att det verkliga motivet till invasionen var att lägga beslag på Iraks olja? Nej, säger Gustavsson. Varför tog man den då inte?

Patrik Engellau

På femtonhundratalet var det mycket bråk mellan England och Spanien. Minns spanjorernas misslyckade försök att år 1588 krossa England med sin ”oövervinnerliga armada” om 130 krigsfartyg.

Redan på den tiden fanns propaganda. Det ingick i krigföringen att beljuga och baktala fienden. Engelsmännen uppfann en stark berättelse som gick ut på att spanjorerna var ett helt igenom ondskefullt och grymt folk. Spanjorerna var intoleranta, bigotta och brände folk på bål och i sina latinamerikanska kolonier gav de indianbarn till sina hundar att äta. Böcker som noggrant redovisade spanjorernas vidrigheter spreds över Europa med hjälp av den nya boktryckarkonsten.

Inte förrän vid förra sekelskiftet lyckades spanjorerna samla sig till ett motdrag som i någon mån faktiskt fungerade. Spanska historiker myntade ett begrepp – la leyenda negra, den svarta legenden – som fick fäste, åtminstone bland akademiker, särskilt spanska akademiker. Bra begrepp är märkvärdigt kraftfulla saker. Nu kunde man inte utan trovärdighet stämpla en del engelska skildringar som uttryck för en svart legend och därför inte värda att tas på allvar.

Det finns en annan svart legend som inte handlar om femtonhundratalets Spanien utan om de europeiska ländernas koloniala äventyr under det förra och det förrförra seklet. Legenden går ut på att kolonialismen var entydigt ond och behäftar den vita rasen, särskilt de vita männen, med en outplånlig arvssynd.

Mohamed Omar

Nu när är Islamiska Statens kalifat har krossats – för en tid åtminstone – så vill jihadisterna med svenskt medborgarskap åka tillbaka till de otrognas land.

Många tycker inte att de ska välkomnas, utan att deras svenska medborgarskap bör återkallas. Detta har gjort socialdemokraten Veronica Palm orolig. Den 20 februari skrev hon så här på Twitter:

”Att hota med att dra in medborgarskap är inte direkt något som främjar integration.”

Man borde vara van vid att höra mycket dumt från vänsteretablissemanget. Men när jag läste det här, så trodde jag först att det var ett skämt. Så korkad kan inte ens Palm vara, tänkte jag. Men tweeten är alltså äkta.

Först det första är ju själva syftet med att dra in medborgarskapet för IS-jihadister att vi ska slippa ha dem här. De är inte välkomna.

För det andra är Palms inställning till integration typisk: det är vårt fel att invandrare inte blir integrerade i det svenska samhället. Får de dåliga skolresultat, får de inga jobb, begår de brott, ja, då är det gammelsvenskarnas fel. De har inte gjort tillräckligt. Gammelsvensken är det fritt fram att klaga på. Nysvensken däremot ska man vara artig mot, så han inte blir kränkt.

Anders Leion

Nyligen korades Finland till världens mest framgångsrika land. Hur har landet lyckats inta denna position? En del av förklaringen är Urho Kalevala Kekkonen – UKK. New York Times har en insiktsfull summering av hans gärning.

Kekkonen kom från mycket enkla förhållanden, vilket väl delvis framgår av bilderna från UKK:s första hem. Han var tidigt mycket politiskt intresserad. Han deltog på den vita sidan i inbördeskriget. Han har påstått att han inte avlossat något skott mot de röda. Enda gången han skulle ha kommit inom skotthåll skrek han till den röda soldaten att ge sig av. Den som vill kan ju tro på påståendet. Mot bakgrund av hans senare hämningslösa uppträdande för att uppnå och bevara politisk makt finns det anledning att tvivla. Han försökte också i det längsta dölja sitt deltagande i en exekutionspluton efter de rödas nederlag.

Han återvände, tonårig, från kriget till skolan. Han var i början av sin karriär efter skolan nationalistisk, mot Finlandsvenskarna och utrikespolitiskt aktivistiskt för ett Storfinland. Han kritiserade freden efter vinterkriet. Han stödde entusiastiskt fortsättningskriget och såg dess möjligheter för realiserandet av den gamla drömmen om ett Storfinland.

Så, men ens gjorde han helt om och talade för en uppgörelse med Sovjet och en neutralisering av Finland. Dessa tankar yppade han första gången i Sverige 1943, då det ännu var förbjudet att göra det på hemmaplan.