Allt du behöver veta om Sokrates och Karl XII

Patrik Engellau

Oraklet i Delfi sa, ungefär, att Sokrates var den visaste mannen i Grekland eftersom han visste att han inte visste någonting. Jag tänker på det och frågar mig om jag själv vet något.

Med att ”veta” menar jag inte kunskap om fakta, till exempel Karl XII:s dödsår, utan om hur fakta lämpligen bör sättas ihop till begripliga tolkningar av världen. Fakta som Karl XII:s dödsår har jag aldrig besvärat mig med att ifrågasätta. Jag tror inte ens Sokrates var tillräckligt vis för att betvivla sådant.

Helt säker kan man förstås inte vara ens när det gäller Karl XII. I själva verket var det så här. Kungen dog inte av skottet i Halden, utan var bara skendöd. När karolinerna övernattade vid Duved på likfärden mot Stockholm vaknade kungen till liv. Han förbannade sig själv för detta eftersom han visste att han inte kunde låta bli att kriga om han återuppstod och att svenska folket hatade kriget. Han älskade svenska folket och bestämde sig därför för att fly. Han lade en ihjälfrusen soldat på sin kungliga likbår och flyttade in hos en lappkvinna som vårdade honom så ömt, medan han tillfrisknade, att hon inom kort fick en son som visade sig heta Karl, alltså egentligen Karl XIII. Kungen gav sonen en ring med inskriptionen In hoc signo vinces, I detta tecken skall du segra. Den nyfödde sonen förstod att det betydde att Sverige skulle hylla honom som sin konung om han visade ringen. Men Karl XIII kände inte för att bli svearnas konung utan ägnade sig åt att sköta renar och att få en son som döptes till Karl, således Karl XIV. Sådär höll det på i generation efter generation tills jag föddes. Jag är egentligen Karl XXI. Jag har ännu inte bestämt mig för om jag ska visa ringen för talmannen och återta min rättmätiga position. Nationen skulle må väl av det, men det kan hända att jag skiter i nationen.

Med detta övertydliga exempel vill jag visa att inte ens allmänt accepterade fakta alltid är säkra. Men på det hela taget är jag benägen att ta fakta från uppslagsböckerna, även Wikipedia, som hyggligt säkra.

Med tolkningarna, det vill säga hopkopplingarna av fakta, är det en annan femma. Där känns det mer som att försöka ta sig fram i mina kungliga förfäders norrländska träskmarker. Hur ska jag där kunna utröna någon sorts sanning?

Jag resonerade om detta med min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. Vi kom fram till att människan nog är som hundarna. Vi ser hur hundar gör för att finna sanningen. De sniffar på allting och om det verkar lovande så smakar de på det. Om även detta prov faller väl ut så har de funnit sanningen, nämligen att saken gick att äta. Ätlighet är sanning, oätlighet är lögn. Det som är bra för hunden är halal, det som inte passar hunden är haram.

Lärarinnan och jag enades, i alla fall preliminärt eftersom man inte kan veta alldeles säkert, om att vi människor i detta avseende beter oss som hundar. Vi prövar världen så som den presenterar sig för oss med våra sinnen, inte bara lukt- och smaksinnet, som hunden, utan särskilt med det sjätte sinnet som är vårt intellekt. Visst luktar vi, som hunden, på resterna i kylskåpet för att eventuellt döma maten till slaskhinken, men de flesta utmaningar vi stöter på får snarare sin dom av den överlägsna mänskliga hjärnan än av de lägre varelsernas fem sinnen.

Men det sjätte sinnets bedömningsgrund, och detta är min eventuella poäng (även om man såklart inte kan vara säker på att en poäng är en poäng) är densamma som hundens, nämligen om det undersökta föremålet eller synsättet eller teorin eller personen är bra för mig, eller, som hunden skulle ha uttryckt det, går att äta.

Med detta menar jag inte att allt människan tänker är egoistiskt. Altruistiska bedömningar och handlingar förekommer. Soldater offrar sig i krig för något annat än sitt personliga välbefinnande. Ibland sätter människan, liksom bisvärmen och myrstacken, något annat än sitt individuella bästa som det högsta rättesnöret. Men hur det går till – och hur det högsta rättesnöret tar form – vet man inte och kommer aldrig att veta. Trots det fortsätter generation efter generation att söka utan att komma närmare ett säkert svar. Därför hade oraklet rätt i sin bedömning att Sokrates, som inte visste något, var överlägset vis.

Ändå måste vi ha några tumregler för att kunna ta oss fram i tillvaron. Det ligger nära till hands att göra som hunden. Man sniffar och kommer fram till exempelvis 1) att det gamla Sverige som sådana som jag ägnat minst ett halvt århundrade till att förtala faktiskt var bra och 2) att klimatalarmister som anser att varje svensk ska sänka sin levnadsstandard från sju ton koldioxid per skalle och år till ett ton före år 2050 troligen inte vill mitt väl utan har några andra intressen som antagligen är gynnsamma för dem själva eftersom de själva också rimligtvis följer hundsniffningsprincipen.