När jag arbetade inom den statliga byråkratin hade jag som huvuduppgift att skriva promemorior. (Du kanske tycker att ett arbete inom den statliga byråkratin låter dammigt och trist, men så var det absolut inte. Där fanns många högutbildade och intelligenta människor som bar på ett starkt intresse av att tänka ut nya verksamhetsområden och på så vis utveckla myndigheten. Det var mycket kreativt. Dessutom utbetalades lön varje månad med oklanderlig precision.) Jag tror att promemorieskrivande också var mina arbetskamraters huvudsyssla, naturligtvis vid sidan av de ständigt återkommande sammanträden där vi diskuterade varandras promemorior.

Men ibland tyckte jag att det blev lite för mycket av det goda. Med handen på hjärtat var jag tvungen att erkänna att de flesta av promemoriorna inte behövdes. Det var bortkastad tid att läsa dem. Men hur man skulle få stopp på sådana okynnespromemorior visste jag inte eftersom det är svårt att förhindra en ung, universitetsutbildad, ambitiös förste byråsekreterare att skriva promemorior. Till slut såg jag ingen annan råd än att starta en debatt i myndighetens personaltidning som gick ut på att Sverige behöver en skolreform som satsar på partiell snarare än total alfabetisering. Jag tänkte att om de flesta lärde sig läsa men inte skriva så skulle man kunna få bukt med promemorieexplosionen och därmed myndigheternas obändiga tillväxt.

När Hasse Alfredsson blev tillfrågad ”var han får allt ifrån” så svarade han ”från Tyskland” och rev ned nya skrattorkaner. Det var kul. Men frågan kan vara värd lite eftertanke eftersom kreativitetens källor är dunkla och otillräckligt utforskade.

Folk frågar mig då och då hur jag lyckas skriva en krönika om dagen. Jag ska inte sätta mitt ljus under en skäppa och hävda att äsch, det är väl ingenting. Ty utan att förhäva mig själv så kan jag erkänna att det inte är så många som gör motsvarande. Hur går det då till?

En praktisk sak är att jag aldrig hade klarat att alltid skriva för nästa dag. Om jag hade känt hetsen att varje dag åstadkomma en text för att morgondagen inte skulle bli tom så hade jag blivit nervös och allt hade låst sig. Därför skriver jag för ett lager. Lagret ska ha tio till femton artiklar för framtida bruk för att jag ska kunna känna mig trygg. Då kan jag skolka från skriveriet någon dag eller resa utomlands och tänka på annat.

En fördel med metoden är att jag måste vinnlägga mig om att texten ska hålla sig åtminstone några veckor. Jag gillar det. Jag vill hålla mig borta från hetsigt och uppskruvat dagsaktuellt pladder typ Facebook och Twitter. Jag skriver även för eftervärlden enligt Martin Ljungs princip att ”samtiden kanske inte uppskattar mig men det kommer väl andra tider”. Till slut kanske jag får den där ryttarstatyn på Stureplan som jag förtjänar.

Det finns anledning att tro att svensken i gemen är lättare att disciplinera än andra folk. Anledningen är vårt historiska arv. Vi har av tradition varit ett homogent folk och då inte i huvudsak i bemärkelsen att allihop varit blonda och blåögda utan framför allt för att alla tänkt ungefär samma tankar och haft ungefär samma värderingar vare sig vi varit grevar, kirurger, statare eller skogshuggare.

Hur denna homogenitet uppstod är svårt att veta. Kanske piskade vi oss till sammanhållning för överlevnadens skull eftersom den nordiska kylan var bister och naturen endast med stora ansträngningar lät sig brukas. Bara disciplinerade människor som ägnade ett minimum av tid åt att debattera kunde koncentrera sig så unisont, enhetligt och solidariskt på det samfällda arbetet att det gick att klämma ur den snåla jorden ett visserligen magert men ofta tillräckligt levebröd. Min tes är kort sagt att vi höll samman av ekonomiska skäl. Vi hade inte råd med lyxen att låta var och en tänka lite som han ville eftersom det kunde leda till split som stal energi från det nödvändiga gemensamma arbetet.

”Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas”, skaldade Verner von Heidenstam så illustrativt.

Åsiktskorridoren blev därför smal som ett snöre. Kollektivet uppmanade sina medlemmar till solidaritet, samarbete och enhetligt tänkande. Avvikelser tolererades inte och därför fanns det nästan inga avvikelser. De obetydliga avvikelser som faktiskt uppträdde, exempelvis frireligiösa åsiktsriktningar som importerats från USA, var illa tålda och kraftfullt motarbetade av det dominerande kollektiv, inklusive staten, som definierade åsiktssnöret.

Det välfärdsindustriella komplexet är objektet för politikerväldets omsorger för det är det är välfärden som ger politikerväldet dess legitimitet och möjlighet att stoltsera som humanitär stormakt. Dessutom är utgör komplexets anställda politikerväldets främsta stödtrupper.

Komplexets ledning består av gräddan av nationens begåvade och högutbildade människor. Dessa är också egennyttiga och välsinnade i just den ordningen. De vill förbättra tillvaron för människorna i den mån det är förenligt med sina egna intressen.

Av samma anledning som att det är behagligare att arbeta på skogsbolagets huvudkontor med hög lön än att slita i skogen så vill det välfärdsindustriella komplexets intressenter hellre jobba i en myndighet i centrala Stockholm där det finns kaffeautomat i korridoren och en bra cafeteria i bottenvåningen än de sliter som underbetalda och utsjasade lärare eller akutsjuksköterskor på vård-, skola- och omsorgssystemets lägsta nivåer, alltså de nivåer som kommer i kontakt med systemets avnämare och klienter.

Sådana här organisationssystem får därför normalt en tung överbyggnad. Att den administrativa överbyggnaden växer är inget olycksfall i arbetet utan tvärtom konsekvensen av en sociologisk järnlag som endast med yttersta ansträngning och mod kan upphävas. När Skolöverstyrelsen lades ned år 1991 blev överbyggnaden inte mindre utan större eftersom det snart var två nya skolmyndigheter på plats, Skolverket och Skolinspektionen. Denna utveckling följde sociologins lagar. Motsatsen hade varit nästan övernaturlig.

Häromsistens publicerade jag nedanstående diagram från Polisregion Stockholm. Diagrammet visar antalet skjutningar (”ärenden”) i regionen från 2011 till 2017. Dessutom visar bilden hur många av dessa som uppklarats (”redovisats”). Uppklaring betyder att ”polisen redovisat ett förundersökningsprotokoll till åklagare”, alltså inte nödvändigtvis att någon misstänkt gripits och än mindre satts i fängelse.

Att jag publicerar diagrammet igen beror på att det innehåller mer dramatik än jag tidigare lyckades pressa fram. Min nya dramatiska observation är så självklar att jag nästan skäms att jag inte gjorde den från början, nämligen att det inte finns någon korrelation mellan brott och uppklaringar. Dessa två storheter lever uppenbarligen sina egna liv helt oberoende av varandra.

Att detta är dramatiskt beror på sådana som jag har en förförståelse av situationen som inte stämmer med insikten att brotten och uppklaringarna i verkligheten inte samvarierar. Vi utgår från att polisen fungerar. Vi förutsätter att antalet uppklaringar går upp om antalet brott går upp, kanske inte fullt proportionellt men ändå i något slags rimligt förhållande. Vi startar utifrån antagandet att polisens verksamhet dimensioneras efter brottslighetens omfattning. Men så är det uppenbarligen inte. Polisen klarar upp ungefär åtta eller nio skjutningar om året oberoende av hur många skjutningar som inträffat.

Anser Myndigheten för Sverigebilden att bilden av Sverige är hotad?

Absolut. Det pågår en kampanj på högersajter som handlar om att sprida skräpnyheter om Sverige till andra länder.

Vad menar du med skräpnyheter?

Falska nyheter. Fake news. Sajter som Sputnik och Breitbart hittar på elaka saker om Sverige. Till exempel var det några ungdomar i en Göteborgsförort som fått kulturbidrag från Allmänna Arvsfonden för att göra ett live-experiment med pyroteknik. Det kallade Sputnik för bilbränder! Helt gripet ur luften. Förtal.

Men det har väl funnits bilbränder i Göteborg?

Inte alls. Det är bara fake news alltihop. Man måste kunna skilja på konstverk och skadegörelse. Det här handlar om kulturella installationer, mycket effektfulla om jag får säga det själv. Det är en ny konstart som växer direkt ur förortens själ och iscensätts mycket dramatiskt. Våra konsulenter menar att dessa händelser utgör ett ovanligt kreativt statement i kulturdebatten.

När jag råkar ut för någon skrikhals som framför synpunkter som jag är tveksam till så orkar jag i allmänhet inte säga emot eftersom min erfarenhet är att skrikhalsar oftast inte vill ta reson och argumentera så att jag begriper. Men när skrikhalsen är en av nationens ledande opinionsbildare så kan jag tänka mig att göra ett undantag och säga emot eller kanske snarare anföra skäl som ifrågasätter skrikhalsens uppfattningar.

Den första december hade Dagens Nyheter en huvudledare med rubriken Nu måste dödsmarschen stoppas som gick ut på att vi måste lyssna på opinionsbildaren Greta Thunberg, 15 år, som oroar sig för klimatet. Som belägg anförde Dagens Nyheter följande:

En ny rapport från World Meteorological Organization, WMO, pekar på de hotfulla mörka molnen över fjällryggen: ett år med en av de högsta genomsnittstemperaturerna någonsin, krympande isar i Arktis, rekordmånga orkaner, katastrofala skyfall, extremtorka, apokalyptiska skogsbränder och, också detta en följd av klimatförändringarna, fläckvis iskyla.

Rapporten från WMO, som jag tror är en aktivistorganisation, har jag inte hittat vilket kan bero på att jag inte ansträngt mig över hövan. Jag har i stället besökt några mer eller mindre officiella standardsajter för att kontrollera fakta.

PK-istiska idéer började spridas från amerikanska universitet för kanske trettio eller fyrtio år sedan. (Det är i alla fall min bild av läget.) Jag måste bekänna att det tog lång tid för mig att inse faran med dessa uppfattningar. Liksom många med mig tyckte jag att det var helt befängt att elever skulle kunna lära sig bättre på egen hand än med hjälp av en lärare eller att det inte fanns någon säker sanning och att analfabeters gissningar därför kunde vara lika fullgoda som disputerade experters uppfattningar eller att en kultur som bara kan skapa krig och fattigdom är lika bra som en som åstadkommer blomstring och välstånd. Jag kunde inte föreställa mig annat än att sådana dumheter skulle klinga av och försvinna ut i yttre rymden.

Men hej vad jag bedrog mig. För kanske fem år sedan – alldeles för sent! – insåg jag att PK-ismen hade tagit kommandot över nationens intellektuella liv, i varje fall den officiösa debatten. De egennyttiga dumskallarnas sammansvärjning hade lyckats. Under skydd av det roade förakt som sådana som jag beviljade PK-istiska bondfångare och charlataner hade de genom idogt arbete lyckats inta den ena samhällsbastionen efter den andra, kyrkan, de viktiga tidningarna, de pedagogiska institutionerna, de politiska partierna (i varierande grad), de sociala myndigheterna och så vidare.

I takt med att detta tänkande vunnit genomslag har det stärkt sina hegemoniska anspråk. ”Tänkande” är förresten fel ord ty det ordet antyder att det finns vetenskapliga inslag i verksamheten vilket det inte gör eftersom PK-ismen mer liknar religiös kontemplation än tolerant och öppet sökande efter ny kunskap. Till skillnad från vetenskapen, vars livsluft är ifrågasättandet och oppositionen, gillar inte PK-ismen att bli motsagd. Dess första bud, liksom kristendomens, lyder ”Du skall inga andra gudar hava jämte mig”.

Ursäkta om jag avviker från min princip att inte kommentera dagsaktuella frågor för att inte riskera att texten, liksom de flesta texter i våra vanligaste tidningar, blir överspelad och irrelevant efter någon dag. Men när man försöker förstå turerna i den dagspolitiska sörjan kommer man ändå inte undan att behöva utsätta sig för en del frågor av mer fundamental karaktär.

Även om man inte sympatiserar med de svenska politiska partierna och deras ledningar går det att förstå deras agerande i de aktuella turerna om regeringsfrågan. Utom när det gäller två av dem: Annie Lööf och Jan Björklund. Under viss tid kunde man tro att Lööf hade en hemlig och djävulskt skickligt uttänkt plan som gick ut på att hon själv, när dimmorna skingrats, skulle utses till statsminister. Jan Björklund har, åtminstone inte för mig, någonsin framstått som en man med en trovärdig plan. Det började med att han var utbildningsminister utan trovärdig plan. Nu är han regeringsförhandlare utan trovärdig plan – om inte planen är att han som en kamikazebombare ska spränga sitt eget parti i bitar. I så fall är planen trovärdig.

Få människor tror att James Bond-filmerna har särskilt mycket verklighetsanknytning. Berättelser om att superrika och onda män som Goldfinger och Ernst Stavro Blofeld lyckas sätta upp stora organisationer inklusive egna krigsmakter i det uttalade syftet att ta kontrollen över jorden brister liksom i trovärdighet. Filmerna kan vara kul att se, men rimligtvis är det knappt någon som tror att världen utanför biografen skulle kunna gestalta sig på det sättet.

I rangordningslistan över trovärdiga konspirationsteorier intar James Bond-filmerna någon sorts jumboplats tillsammans med Da Vinci-kodens rafflande redogörelse för kampen mellan Prieuré de Sion och Opus Dei. Personligen skulle jag nog sätta Da Vinci-koden högre eftersom Opus Dei faktiskt finns och strider mellan religioner också är kända från historien. Där finns ett fundament att väva sägner kring.

Om vi därefter övergår till konspirationsteorier som folk faktiskt trott på så intar föreställningarna om en judisk sammansvärjning för att säkerställa judiskt världsherravälde – exempelvis som förkroppsligade i skriften om Sions Vises Protokoll – en åtminstone tidigare i historien framskjuten position. Att folk kunde tro på sådant – även om det lär vara bevisat att protokollet författats av en medarbetare till den ryske tsaren inom ramen för ett statliga fejk news-projekt som gick ut på att förvirra det ryska folket och förmå ryssarna att skylla sin problem på judarna i stället för på tsaren – går ändå att föreställa sig med tanke på att det fanns en utbredd antisemitism att bygga på och att det bevisligen fanns judar och att dessa troligen ansågs lite smartare än andra människor och därför mer kapabla att iscensätta listiga och storslagna projekt i syfte att tilltvinga sig världsherraväldet.