Under något tiotal år med början ungefär 1965 var jag påverkad av tidevarvets radikala stämningar. Hur det kom sig vet jag inte riktigt. Stilfaktorn kan man inte bortse från. Det var hippt att vara vänstervriden. Jag märkte aldrig att det på något vis hämmade mina möjligheter till karriär. Dagens Nyheters kultursida tog glatt emot mina artiklar och publicerade dem och tidningens ledarsida erbjöd mig rentav att bli sommarvikarie (vilket jag av någon anledning avböjde; för övrigt var det nog enda gången i livet jag fått ett osökt jobberbjudande).

Nästan i alla fall. Hur kommer det sig till exempel att den nyligen avhållna S-kongressen inte undsläppte sig några resonemang eller resolutioner i kontroversiella frågor? Antagligen för att det socialdemokratiska partiet är värre splittrat än något annat parti, liberalerna möjligen undantagna, mellan vår tids dominerande ideologiska tendenser: nämligen å ena sidan PK-ismen, å den andra det sunda, småborgerliga, gråsossiga förnuftet. Stefan Löfven fick försöka plåstra över den interna konflikten och ägna all kraft åt att förklara hur ruttna sverigedemokraterna är.

Till min egen förvåning har jag kommit fram till att svaret på rubrikens fråga kan vara ”ja”.

Utgångspunkten är den PK-istiska politik som fick sitt fundament och avstamp i 1974 års regeringsform. Den nya grundlagen slank igenom ganska obemärkt. När samhällen besvärar sig med att författa nya konstitutioner så är det i allmänhet stora saker på gång. Det var det även hos oss, men det gick så mjukt och smidigt att det är först nu som vi upptäcker de förödande verkningarna av detta nya tänkande, framför allt den föreställning som stadgas i 1 kap 2 §, nämligen att staten har huvudansvaret för den enskildes välfärd, vilket naturligtvis är en totalitär och galet övermodig tanke som nu håller på att bryta samman inför våra ögon.

I min första lärobok i engelska fanns följande roliga historia (fast på engelska förstås) till elevernas avkoppling från glospluggandet:

En man vandrade mot Edinburgh. Han stannade en mötande och frågade hur långt han hade kvar att gå. Ungefär tio miles blev svaret. Efter några timmars ytterligare färd ställde han samma fråga till en ny mötande. Ungefär tio miles blev svaret igen. Skönt, sa mannen, då håller jag i alla fall jämna steg med Edinburgh.

Jag vacklar mellan två motsatta uppfattningar i en viktig fråga nämligen vad som är felet med Sverige. Ibland presenterar sig det rätta svaret för mig i blixtbelysning, men av detta blir jag bara nedslagen. Blir du nyfiken på hur det kan hänga ihop?

Som vanligt är det ofta en artikel i Dagens Nyheter som leder mig fram till fördjupade insikter om var den svenska skon klämmer – inte för att tidningen skulle kännetecknas av någon djupare diagnostisk förmåga, snarare tvärtom, ty läsarna presenteras ofta uppfattningar som är så uppenbart aviga att till och med vanetänkandet, som brukar tåla all PK-ism, kan sätta i halsen.