Få människor tror att James Bond-filmerna har särskilt mycket verklighetsanknytning. Berättelser om att superrika och onda män som Goldfinger och Ernst Stavro Blofeld lyckas sätta upp stora organisationer inklusive egna krigsmakter i det uttalade syftet att ta kontrollen över jorden brister liksom i trovärdighet. Filmerna kan vara kul att se, men rimligtvis är det knappt någon som tror att världen utanför biografen skulle kunna gestalta sig på det sättet.

I rangordningslistan över trovärdiga konspirationsteorier intar James Bond-filmerna någon sorts jumboplats tillsammans med Da Vinci-kodens rafflande redogörelse för kampen mellan Prieuré de Sion och Opus Dei. Personligen skulle jag nog sätta Da Vinci-koden högre eftersom Opus Dei faktiskt finns och strider mellan religioner också är kända från historien. Där finns ett fundament att väva sägner kring.

Om vi därefter övergår till konspirationsteorier som folk faktiskt trott på så intar föreställningarna om en judisk sammansvärjning för att säkerställa judiskt världsherravälde – exempelvis som förkroppsligade i skriften om Sions Vises Protokoll – en åtminstone tidigare i historien framskjuten position. Att folk kunde tro på sådant – även om det lär vara bevisat att protokollet författats av en medarbetare till den ryske tsaren inom ramen för ett statliga fejk news-projekt som gick ut på att förvirra det ryska folket och förmå ryssarna att skylla sin problem på judarna i stället för på tsaren – går ändå att föreställa sig med tanke på att det fanns en utbredd antisemitism att bygga på och att det bevisligen fanns judar och att dessa troligen ansågs lite smartare än andra människor och därför mer kapabla att iscensätta listiga och storslagna projekt i syfte att tilltvinga sig världsherraväldet.

Jag tror att politikerväldes PK-istiska ideologi är samhällsfarlig inte bara för att den försöker hjärntvätta bort våra sinnens vittnesbörd, till exempel genom att förneka att det finns biologiska skillnader mellan kvinnor och män, utan också för att den löser upp det kitt av tillit som hållit svenskarna och det svenska samhället samman. När det exempelvis kommer PK-ister som Per Kornhall och German Bender och påstår att segregationen ökar i Sveriges skolor så är det troligen sant även om lösningen inte är, som Kornhall och Bender föreslår, att stoppa friskolor utan i stället att stoppa migrationen.

Men PK-ismens samhällsfarlighet stoppar inte där. Det stora hotet är att den underminerar landets ekonomi och därmed medborgarnas välfärd. När jag skriver detta får jag viss ångest eftersom det känns som om jag för femtioelfte gången varnar för en varg som inte dyker upp. Sverige fungerar ju trots allt, i varje fall tills vidare. Folk får månadslön, tågen går, om än med vissa förseningar, och Transportstyrelsens administrativa rutiner för körkortsutbyte vart tionde år verkar funka.

Trots detta känns landets ekonomi sårbar och skör. I flera år har finansministern självsäkert förklarat att Sveriges ekonomi går som en Tesla. Men nu har verkligheten blivit allmänt känd, nämligen att Sverige ligger i botten bland EU-länderna när det gäller BNP-tillväxt per capita. Nationalekonomer ropar sig hesa om behovet av grundläggande reformer. Professor John Hassler gjorde i början av året en lista på ämnen som han tyckte borde diskuteras i valrörelsen:

Hur jag än spanar, med både kikare och förstoringsglas, så ser jag ingen räddning på Sveriges problem. Jag ser ej ens en början till en räddning och det beror på att det tänkande som orsakar de så kallade utmaningarna fortsatt härskar oinskränkt utan att ifrågasättas. Och det kommer inte att spela stor roll vilken regering som det nu pågående parlamentariska apspelet än utmynnar i.

Vad kan det vara för något skadligt tänkande som härskar oinskränkt utan att ifrågasättas? Det är inte Refugees welcome-tänkandet, ty det har fått en torped under vattenlinjen och ligger svårt skadat och kippar efter andan även om det tills vidare av ren byråkratisk tröghet och av migrationsindustrins överlevnadsinstinkter fortsätter att forma svensk migrationspolitik (vad som officiellt än påstås).

Nej, det tänkande som hotar nationens framtid är den lömska folkförförelsen att politiken inte bara har uppgiften att lösa alla problem utan också den faktiska förmågan att göra det. Jag talar om myten om politikerväldets gudomliga kompetens, vår tids motsvarighet till äldre tiders religiösa föreställningar om Guds godhet och allmakt. Jag vet att tesen kan verka främmande, kanske rentav stötande för ett folk som anser sig befriat från vidskepelse och tron på det övernaturliga, men om du öppnar ditt sinne för den möjligheten så kommer du att upptäcka att mycket av det som förefaller underligt plötsligt blir klart som korvspad.

Låt mig ge två exempel. Det första är ett reportage från Rinkeby i Dagens Nyheter den 24 oktober. Det är visserligen sant att Dagens Nyheter är ett av den politiska skrockens centra i Sverige, men den här berättelsen kunde ha stått i vilken tidning som helst.

Så här skrev sextonhundratalsfilosofen Thomas Hobbes i sitt kända verk Leviathan (sjuttonde kapitlet):

Överallt där människor existerat i släktsamhällen har det varit normalt att råna och stjäla, och tvärtemot att betraktas som något naturvidrigt har deras ära ökat i takt med vad de lyckats komma över; och människorna har aldrig brytt sig om annat än äran… Och på samma vis som de mindre samhällena tidigare gjort gör städerna och kungadömena eftersom de egentligen fungerar som större släktsamhällen som försöker utöka sina domäner… och försöker slå ned eller förtrycka sina grannar med öppet våld… och blir hågkomna i evärdeliga tider för sin ära.

Vi kan utgå från att alla samhällen – från de ursprungliga jägar-, samlar- och plockarsamhällena via herdesamhällena, de tidiga jordbrukssamhällena, feodalismen fram till dagens marknadsekonomi – har varit girighetsdrivna i bemärkelsen att människor har haft ambitionen att skaffa sig rikedomar: boskap, guld, pengar, livsmedel och annat. Till nöds har människor förvärvat sådant genom eget arbete, men krig, rov och stöld har av tradition varit de naturliga metoderna att tillgodogöra sig andras egendom och därmed skaffa sig mer resurser än den enskilde kan åstadkomma på egen hand.

Eftersom jag har varit framtidsforskare – statligt anställd, lönegradsinplacerad, med tjänstetitel försedd och fackligt ansluten (bara så att du förstår hur seriöst det var) – så vet jag att man inte kan lita på dem som säger något om framtiden. Jag har själv gjort en del riktigt dåliga profetior. En gång för länge sedan förkunnade jag att emejlet var en dödfödd idé eftersom det inte fanns någon motsvarighet till den tidens telefonkataloger som var tryckta på papper, så hur skulle man kunna emejla till folk när man inte kunde slå upp deras adresser?

En annan gång, när HIV-sjukdomen var ny, räknade jag ut att folk skulle dö i Aids i samma proportioner, alltså en tredjedel av befolkningen, som digerdöden skördat under 1400-talet. Det var mycket vetenskapligt förutsagt men turligt nog fel eftersom det skulle uppfinnas bromsmediciner och andra verkningsfulla läkemedel mot sjukdomen.

Ändå kan en del prognoser kännas rimligt säkra. När barometern faller, himlen mörknar och regnstänk känns på huden kan man ana att ett oväder närmar sig. På mig känns det med ungefär den graden av förvissning att Sverige framöver kommer att få ekonomiska problem av en art som vårt folk, våra ledare och våra institutioner aldrig kunnat föreställa sig.

Att de sociala myndigheterna, ja hela det svenska statliga människohjälpssystemet, är mesigt och eftergivet på gränsen till vettlöst tycker nog alla som betraktar verksamheten annat än som politiker, välfärdsadministratörer eller klienter utan i stället som nettoskattebetalare. Brottslingar får straffrabatter, hemvändande jihadistmördare får körkort och lägenhet och en migrant med tre fruar får tre bostadsrätter. Sådana historier är legio och troligen i stort sett sanna.

Om sådana historier är sanna och faktiskt hela tiden upprepas i något olika skepnader uppträder ett svårt intellektuellt problem, nämligen hur en intresserad medmänniska ska förhålla sig till situationen.

Narrativ eller berättelser är användbara moderna koncept. Vilken berättelse kan bäst förklara den företeelse jag just omnämnt? Jag kan komma på fyra typnarrativ (som jag levt med på nära håll under mina mer än tio år som tjänsteman inom den utrikes sociala verksamheten, alltså u-landsbiståndet).

Den första berättelsen är avfärdande genom blånekande eller förringande. Vadå jihadistmördare får körkort? Det är bara en skröna. Vadå en miljon kronor på presidentens konto i Zürich? Det vara bara ett misstag, så fort presidenten fick veta överförde han pengarna till skolförvaltningens konto. Misstag kan väl alla göra. Du skyller på presidenten för att han är svart, va? Rasist! Det där är bara fake news. Kommer från Putins trollfabriker. Jag trodde du höll dig för god att sprida sådan där dynga. Nazist också, kanske? De tre bostadsrätterna var förresten bara ett tillfälligt boende. Kommunen slarvar minsann inte så med skattebetalarnas pengar! Sådana där fega och grundlösa anklagelser gör mig ärligt förbannad.

När Sovjetunionen och Berlinmuren hade fallit ihop år 1989 skrev Frances Fukuyama en bok som hette Historiens slut. Boken blev de kommande årtiondenas instruktionsbok för hur västerlandet, framför allt USA, skulle tänka om sig själv. Fukuyama sa att västerlandet, definierat genom demokrati, marknadsekonomi och kapitalism, blivit mänsklighetens slutliga och fulländade koncept och mönster för alla de folk och samhällen som trott något annat. Alla dessa andra skulle därför förr eller senare bli som vi.

Det är klart att Kina inte skulle bli en demokrati i ett nafs, men vart Kina var på väg gick inte att ta miste på enligt denna doktrin. Att Afrika skulle bli som Vellinge fast större var också självklart ehuru man inte visste riktigt hur lång tid det skulle ta. I vissa svåra fall fick man ge sig till tåls.

Egentligen var denna tanke inte alls ny, utan snarare en uppskruvad och med trumpetfanfarer framförd variant av det omtänksamt imperialistiska tänkande som kännetecknat USA sedan andra världskrigets slut, då USA, till skillnad från vad landet gjorde efter första världskriget, aktiverade sig för att lägga sig i och försöka styra utvecklingen i andra länder. USA byggde institutioner som Världsbanken och FN och skrev deklarationen om de mänskliga rättigheterna för att underlätta för världens folk att bli och tänka som amerikaner. Det nya med Fukuyamas inspel var att USA efter Sovjetunionens sammanbrott blivit överlägsen och oomstridd herre på täppan.

Jag brukar hävda att alla starka idéer om samhället kommer från USA, men det är inte riktigt sant, för innan de började komma från USA så kom de från England, exempelvis idén om den vite mannens börda, som växer sig starkare år för år och på något vis verkar ha smugit sig in i självaste Värdegrunden.

Rudyard Kipling var det viktorianska Englands imperialistiske nationalpoet. År 1899 skrev han dikten The White Man´s Burden och år 1907 fick han nobelpriset i litteratur, inte bara för den dikten såklart, utan också för Djungelboken och åtskilliga andra skrifter.

Alla, jag med, har fått lära sig att dikten om den vite mannens börda ingår i en litterär tradition av nakna försök att hylla och ursäkta Englands och andra västländers koloniala gärningar. (Dikten skrevs med anledning av USA:s ockupation av Filippinerna.) Så här står det i en typisk C-uppsats från Göteborgs universitet:

Genom att den vite mannen uppges vara den som kommer med civilisation till Afrika, kan detta också tolkas innefatta ett civiliserat styrelsesätt som ska ersätta det ociviliserade, lågt stående despotiska styrelsesättet, vilket var vanligt förekommande i Afrika. Den vite mannen ska också bilda de lågt bildade och därmed ociviliserade afrikanerna. Att den vite mannen ska förmedla ett västerländskt levnadssätt uttrycks inte.

För länge sedan jobbade jag i Indien med svenskt bistånd. Sverige finansierade bland annat utbildning enligt teoremet att utbildning är rätt lösning på alla problem. Men i Indien pågick då en debatt om ett dilemma som enligt teoremet inte kan finnas, nämligen förekomsten av horder av arbetslösa högutbildade, alltså att högutbildade kunde vara ett problem i stället för en lösning.

Denna ”elit” av universitetsexaminerade unga indier utan sysselsättning var ett problem för landet eftersom 1) sådana som anser sig ha rätt till anställning och lön men inte får det ibland kan få för sig att revoltera mot samhällsordningen och 2) sådana som kommer in på universitet ofta är begåvade och därför förmögna att resonera med varandra och utarbeta planer för gemensam handling till stor skada för samhället. En avsevärd del av de välutbildade blev därför revolutionärer och anslöt sig till kommunistiska rörelser som ville kasta det system över ända som hade finansierat deras fina utbildning.

Av detta drog jag en betydelsefull slutsats som har väglett mitt tänkande genom livet. Slutsatsen är att nationella satsningar på högre utbildning inte alls, som vi fortfarande tror i Sverige, behöver vara någon säker och oundgänglig lösning på nationens problem utan tvärtom ofta kan skapa oväntade konflikter.

Vi hade i Sverige en minivariant av det indiska syndromet med 1968 års studentrevolt.

Jag har fått tag i en nyskriven promemoria från polisen i Polisregion Stockholm med titel enligt rubriken. Här följer en sammanfattning.

Rapporten handlar om antalet skjutningar i regionen under tidsperioden och i vilken grad dessa uppklarats.

Med skjutning menas skottlossning som ”skett på allmän plats som innebär risker att skada tredje man och som kan kopplas till någon form av kriminell konflikt”. En del skjutvapenvåld exkluderas, till exempel ”gärningar som skett vid rån” och ”brott riktade mot polis, väktare eller annan personal t.ex. vid avlossande av skott i hotsyfte vid själva rånet eller vid eftersök”. Det som räknats är ”antalet incidenter, inte antalet målsägare, det betyder att ett dubbelmord eller ett försöksbrott med två offer räknas som ett ärende”.

Varför har polisen exkluderat vissa typer av skjutningar? Mina egna amatörmässiga kriminologiska funderingar har fått mig att tro att polisen vill hålla bort det traditionella våldet från det moderna våldet mellan kriminella (varmed jag menar mafiauppgörelser och liknande händelser som man i Sverige tidigare endast kunde se i amerikanska filmer) och särskilt studera utvecklingen av det senare. Rapporten skiljer på tre slags våld mellan kriminella som ger en bild av vad polisen vill undersöka:

Ett narrativ är en sammanhängande berättelse om hur saker och ting ligger till och som förklarar hur det ena och det andra passar in och kan förklaras och värderas. Bara för att illustrera med ett larvigt exempel är ett narrativ att naturen är god (som det står på Bregottpaketen) och att djuren är snälla varför man gärna kan gosa med vargar och isbjörnar. I följd av det narrativet är det naturligt att bestraffa fårfarmare som skjuter vargar för att rädda sina kreatur.

I alla narrativ finns det något som skaver ty livet är alltför komplicerat för att till hundra procent passa in i berättelser som människor hittar på. Till exempel känns Bregottnarrativet en smula vilseledande när vargar i Kolmården äter upp sina djurskötare, vilket har hänt.

När narrativet skaver för mycket börjar människan jobba med nya narrativ som känns bättre. Gissa vad som händer på lite sikt? Då börjar även det nya narrativet skava. Mänskligheten står vilsen och kliar sig i huvudet och vet inte om det gamla narrativet kanske var bättre eller om det finns någon annan lösning enligt det övergripande hegelianska narrativet ”tes, antites och syntes”. Där är vi nu.

Västerlandets narrativ sedan upplysningstiden har varit att vi hittar på ett stabilt regelverk och sedan får alla följa sin grundläggande instinkt att bli så rik som möjligt. Om det blir konflikt mellan alla dessa vinstmaximerare så säger regelverket att fri konkurrens ska råda. Så! Konkurrera nu! Skyll dig själv om du hamnar i rännstenen.