Ola Larsmo är en framgångsrik och politiskt korrekt författare som ibland skriver i Dagens Nyheters kulturbilaga. En fördel med Larsmo är att han förmår konstruera sammanhängande resonemang i flera led som går att följa även om man kanske inte håller med. Nyligen skrev han en text i DN där han kom in på frågan om ett eventuellt samband mellan ökande inkomstskillnader och sverigedemokraternas framgångar.

Ungefär så här resonerar han (och jag tror inte att jag förvanskar hans argumentation). Varför blev Sverige inte fascistiskt på 1930-talet? frågar han. Jo, det berodde på välfärdssystemet: ”ett samhällsbygge grundat i en radikal fördelningspolitik som gav människor verktyg att skapa sina egna liv. I Sverige kan vi tänka på daghem, drägliga bostäder och tillgång till högre utbildning för människor med efternamn på -son”.

Men från och med 1990-talet började politikerna karva i välfärden:

Jag minns när jag för första gången hörde tongångar som senare skulle kallas högerpopulistiska bland människor i min omgivning. Det var under det nittiotal när bostadssubventionerna successivt skalades ned. Plötsligt stängdes en dörr för många som hoppats på ett bättre boende.

Då började inkomstskillnaderna att öka. Under de senaste tio åren har ”inkomstgrupperna i Sverige glidit isär betydligt mer än i till exempel Finland. Den fördelningspolitik vi i ett längre perspektiv förknippat med svenskt samhällsbygge står intakt på vissa områden, men monteras aktivt ned på andra… En framstegstanke smalnade alltmer för stora väljargrupper – samhällsutvecklingen hade inte längre en tydlig framåtriktning, mot bättre villkor för flertalet”.

Dessa ökande klyfter skapar livsrum för högerpopulismen:

SD har mycket medvetet mimat ord och begrepp vi förknippar med trettiotalets radikala fördelningspolitik och framställer sig gärna som ”folkhemspartiet”, utan att ha någon sådan politik att visa upp – ofta snarast tvärtom. Men själva mimandet går hem. Kodorden gör att de som lider mest av fantomsmärtorna efter en sådan politik vänder blickarna ditåt.

Sverigedemokraterna lurar alltså folk att partiet ska återföra Sverige till Per Albin Hanssons dagar och folk är tillräckligt dumma för att låta sig luras.

Vad gör man åt detta? Man bygger ut välfärdsstaten, säger Larsmo:

Jag är nog långt ifrån ensam om bedömningen att en solidarisk fördelningspolitik av samhällsresurser till boende, skola, polis och sociala insatser är det enda motgiftet mot högerpopulismen. 

Det är ingen dålig berättelse. Där finns logik. Men jag tror inte på den.

Det är inte bara det att Larsmos fakta är tvivelaktiga. Till exempel hör Sverige tillsammans med Finland och Danmark till de länder i världen som har minst ojämlikhet före skatt. Sverige och Danmark är de två länder där fördelningssystemen åstadkommer den största utjämningen. Vidare har jag inte upptäckt att sverigedemokraterna skulle försöka framställa sig som ett folkhemsparti annat än i bemärkelsen att exempelvis Tage Erlander tyckte att det var en fördel för Sverige att vara ett etniskt homogent land. Där finns en kontaktpunkt mellan sverigedemokrater och folkhemssossar.

Likväl tror jag att Larsmo har rätt i att inkomstskillnaderna har ökat i Sverige, om än ganska lite i jämförelse med andra länder, och att sverigedemokraterna går framåt. Hur kan detta hänga ihop om det nu inte hänger ihop så som Larsmo påstår?

Jag tror att det beror på en avgörande värderingsförändring hos svenska folket. Förr var svenskarna homogena. Inkomster och seder må ha skilt sig åt mellan befolkningsgrupperna, men de grundläggande värderingarna var gemensamma. Man skulle jobba hårt, ta ansvar för sig själv och familjen, göra läxorna och respektera kvinnan. Det gick därför problemfritt att skapa exempelvis gemensamma skolor för alla samhällsklasser. Klassresor var kanske inte enkla men fullt möjliga. I en expanderande ekonomi gick de oftast uppåt. Alla blev en sorts medelklassare. Ingen gjorde särskilt mycket motstånd mot integrationen i betydelsen hopmalningen av sociala klasser.

Nu har ett nytt slags underklass skapats. Varför vi fått en ny inhemsk underklass vet jag inte. Jag har svårt att föreställa mig att det skulle bero på brist på sociala insatser (om man inte, som PK-isterna, dogmatiskt föreställer sig att alla defekter i samhället beror på otillräckliga sociala insatser). Men jag tror det är ett faktum att många unga män som under folkhemsepoken läste Hermodskurser på kvällarna för att bli ingenjörer idag inte orkar gå ut grundskolan med godkänt i alla ämnen. Framför allt har vi fått en ny importerad underklass till följd av migrationen.

Konsekvensen blir att folk inte längre vill delta i något nationellt integrationsprojekt. Numera är det segregation, inte integration, som står på svenska folkets dagordning. Till exempel vill den skötsamma medelklassen utnyttja skolpengssystemet för att sätta sina barn i skolor dit den nya underklassen inte hittat.

Den förklaringen till löneskillnaderna och rösterna på sverigedemokraterna är mycket bättre än Larsmos om du frågar mig. Betänk då att Larsmos förklaring är ungefär i linje med vad hela det politiskt korrekta Sverige anser. Det är den sortens tänkande som ligger bakom alla politiska partiers engagemang för mer ”solidarisk fördelningspolitik av samhällsresurser till boende, skola, polis och sociala insatser” som vapen i kampen mot sverigedemokraterna. Men om jag har rätt så kommer politikernas försök att tvinga medelklassen att integrera sig med den nya underklassen att tvärtom öka folks benägenhet att rösta på sverigedemokraterna och motsvarande partier.