”Vi var pionjärerna som startade partiet från grunden. Vi hade usel ekonomi, få medlemmar och var ständigt utsatta för förtryck och våld i olika varianter. Allt arbete skedde ideellt och jag var fattig som en kyrkråtta när jag bestämde mig för att avsluta mitt partiarbete.”

”Men när jag lade till att jag skulle ta avstånd från SD, då blev det eld och lågor”…”Jag kunde genom mitt avstånd köpa mig viss frid från de rödas våld, och SD kunde ytterligare distansera sig från mig och göra rörelsens tidiga problem med extremister och skinnskallar till något som jag personligen var ansvarig för”.

Dessa citat från Anders Klarströms bok Prima Victoria (Prima Victoria AB 2018, Göteborg) omfattar de år, 1988 – 1995, då han var aktiv i partiet. 1992 valdes han till partiledare, efter att partiet tidigare endast haft talespersoner, varav han var en.

Det har talats om att SD:s tidiga år – de år som Klarström skriver om – skulle utforskas och klargöras i en vitbok. Det är en omöjlig tanke. Vilken historiker skulle våga ta sig an ett sådant uppdrag? Det skulle ju innebära att allt det våld och all det hat och förtal som ständigt riktades mot SD på gator och torg, på TV och i tidningar skulle komma att beskrivas. Vem vill – eller törs det? Dessutom skulle nu fortfarande verksamma människor komma att porträtteras i sammanhang som de numera kanske försöker glömma. Mattias Gardell och Tomas Hübinette hör till dem. Expo och dess sympatisörer, detta skattefinansierade institut för åsiktsregistrering, skulle behöva beskrivas när de, utrustade med järnrör, ligger i bakhåll utanför SD:s partilokal för att överfalla och slå partimedlemmar blodiga när de skall lämna lokalen. Planen genomförs också grundligt.

Man skulle också vara tvungna att visa hur TV och tidningar systematiskt förvanskar verkligheten och tillskriver SD allt det våld som riktas mot – just SD. Inte kan man kräva att någon historiker skall ta på sig ett så otacksamt arbete. Å andra sidan behövs det inte någon historiker. Anders Klarströms bok är ett slags dagbok, mycket detaljerad. Läsaren får följa författarens förehavanden nästan dag för dag. Det vore utomordentligt lätt för den journalist som så vill att kontrollera uppgifterna i boken. Här följer nu några förslag på olika forskningsområden för en ambitiös grävande journalist.

Det står när TV gjorde en timmeslång intervju med Klarström för att sedan inte sända en endaste minut – sannolikt därför att han klarade sig bättre än intervjuaren och så bra att intervjuarnas chefer inte ville visa nederlaget. Titta i arkivet! Filmer finns bevarade från tillfällen då motdemonstranter angriper SD:s demonstrationer och detta sedan på olika håll återges som ett våldsutövande från SD:s sida. Titta igen!

Men visst. Det finns anklagelser som bygger på fakta. I februari 1988 bildade en grupp på cirka 15 personer SD. Klarström var ännu inte med. Det påstås då att den över 80-årige Gustaf Ekström, frivillig i Waffen-SS fyrtio år tidigare, skulle ha varit med – även om varken författaren eller någon annan kunnat hitta bevis för detta. Trots detta har denna påstådda – möjligen också faktiska – närvaro med åren fått allt större betydelse som bevis för SD:s nazistiska rötter. (Efter kriget, påpekar Klarström, gick Sven-Olof Lindholm, ledande svensk nazist på trettiotalet, in i VPK. Har någon anklagat V för det?).

En avvikande, sorglustig uppgift är den om Ulf Ekbergs, Ace of Base, sätt att rentvå sig från sitt tidigare medlemskap i SD. Framgången för gruppen gjorde att detta medlemskap uppmärksammades och Ekberg fick mycket kritik. Han kunde frigöra sig från kritiken och bli socialt accepterad genom att felaktigt – enligt Klarström – påstå att han varit knarkare. Då välkomnades han i den sociala gemenskapen igen.

Ofta anklagades SD för att tillåta heilande personer vid sina demonstrationer. Detta förekom. Personer från V.A.M. – vitt ariskt motstånd – hakade objudna på demonstrationer, antagligen för att därigenom själva få uppmärksamhet. Deras närvaro fotograferades och filmades och fick bli belägg för SD:s påstådda nazism. Detta skedde t.ex. vid demonstrationen den 30 november 1992. Detta filmades och ingick i dokumentärfilmen ”Rasist, javisst”. Men man kan också se, säger författaren, att V.A.M-arna kommer inmarscherande från sidan, i egen grupp när demonstrationen redan startat. Titta igen!

Men mycket filmades förstås aldrig, därför att motståndarna inte ville visa det våld de utövade. Den 6 juni 1993 anföll ett tjugutal järnrörsbeväpnade motståndare, sannolikt anförda, skriver författaren, av Mattias Gardell. De hade väntat utanför SD:s partilokal och anföll när ett antal partiarbetare skulle lämna lokalen. Klarström räddades av att han återvänt till lokalen för att hämta ett bortglömt tal. Fråga Gardell! Han är nog så stolt över sin antirasistiska kamp att han villigt kommer att svara.

Den sjätte november 1993 anfölls 250 demonstranter från SD:s ungdomsförbund när deras demonstration skulle passera in till Medborgarplatsen. Ett knallskott avleder polisens uppmärksamhet samtidigt som 20 motdemonstranter, dolda på ett lastbilsflak, hoppar ner från detta och anfaller med spetsade armeringsjärn. Polisen blir delvis överrumplad men rusar till. Under tiden skyddas demonstranterna av de egna vakternas sköldar. Åskådare brukade klaga över att det såg så krigiskt ut att ha sköldar med i en demonstration. Svenska massmedia rapporterade inte något om detta – inte ett ord, inte en bild. Finsk television visade däremot en del av förloppet. Åk dit och titta!

En gång känner sig SD:s demonstranter tvungna att ta till romarnas försvarsmetod testudo, det vill säga sköldpaddan: de utsatta tränger ihop sig och låter sköldar skydda mot projektiler ovanifrån och andra sköldar skydda mot hugg och slag från sidorna. Det är en effektiv bild av SD-sympatisörers utsatthet under de första åren – och ofta fortsätter det ju ännu idag
Författaren kommenterar: ”Det som är häpnadsväckande är att detta ständiga våld som vi utsattes för när vi ville demonstrera och uttrycka våra åsikter aldrig någonsin fördömts i efterhand när man pratar om SD:s historia”.

Men hur skulle man kunna göra det? Det vore ju att erkänna alla de lögner och allt det förtigande som man ägnat sig åt under åren. Man förde ett slags krig mot SD. I krig dör sanningen.

Men mest bekämpades SD förstås med ord. Ständigt anfördes ett falskt citat mot författaren, ord med vilka han skulle ha hotat Hagge Geigert och för vilka han skulle ha dömts. Än idag skriver nazist-experten Anna-Lena Lodenius: ”…som avslutades med en villkorlig dom för bland annat mordhot per telefon.”

Detta hot har han aldrig uttalat, säger författaren, och han har heller inte någon gång blivit dömd. Domar är offentliga. Detta kan alltså kontrolleras. Lodenius påtalar också att Klarström varit medlem i Nordiska Rikspartiet, NRP. Det förnekar inte Klarström. Som 17-åring sökte han sig från den ena rörelsen till den andra: moderaterna, kommunisterna, EAP för att därefter stanna hos SD.

Däremot vågade nästan ingen ställa upp i debatt mot Klarström. När LO-medlemmar börjar intressera sig för SD reagerar LO:s ledning. Vi ska ta debatten! säger Blomman – LO:s dåvarande ordförande Leif Blomberg. Det gör han aldrig. Han vägrar att svara på alla de många förslag till debatter som kommer från SD. Det är som nu. Det är inte många som klarar debatter med SD:s centrala företrädare.

Det beror inte på att SD:s företrädare skulle vara så mycket smartare, så mycket bättre utbildade eller så mycket erfarnare. Det beror på att de har verkligheten på sin sida. De har beskrivit den, inte beljugit den.

År 1994 orkar inte Anders Klarström mer. Han avgår som partiordförande och avslutar all politisk verksamhet En tid försöker han lansera sig som musiker. Det är svårt. Han är igenkänd och han trakasseras och misshandlas. Han orkar inte ens vara passiv SD-sympatisör. Han ger den intervju ur viken några rader anförs i det andra citatet i början av denna text. Han skriver också: ”Även jag vek mig till sist för trycket”. Det kapitel i vilket detta redogörs för kallar han Sveket. Det är kanske sakligt riktigt. Men det är inte det intryck man får av honom. Han kämpade till dess att han inte orkade mer.

Läs boken! Den är, såvitt jag förstår, saklig, uppriktig och ärlig. Och den ger en utförlig bild av den förföljelse SD utsattes för. Hade du en mörk bild av svensk offentlighet, av politik och massmedia tidigare, kommer den att bli ännu mörkare efter läsningen.