Kommunismen försökte forma en ny människa. Den nya människan skulle aldrig tänka på sig själv utan på kollektivet. Hon skulle entusiastiskt och idealistiskt arbeta för statens bästa, vara helt ointresserad av personlig vinst, vara solidarisk, jämställd, patriotisk, internationalistisk och framförallt lojal mot Partiet.

Makten satte in massiva ideologiska tvångsinsatser på dagis, i skolan, på arbetsplatser, man använde propaganda i böcker, filmer, tidskrifter och TV. De som var tröga att forma skickades till uppfostringsanstalter och omskolningsläger. De som inte gick att forma alls förintades i Stalins, Maos och PolPots massavrättningar.

Resultatet av experimentet blev ett Frankensteins monster: homo sovieticus. Denna patetiska människa var helt ointresserad av eget arbete och saknade personligt ansvar för eget liv. Hon var likgiltig inför det gemensamt ägda. Hon accepterade blint makten. Hon tog sig fram i livet med hjälp av medlöperi, konformism, cynism och inte minst stora mängder vodka. Alla vi som levde under kommunismen blev utsatta för detta experiment. Vi bär än i dag på detta monsters sjuka drag.

Det kommunistiska experimentet är inte slut. Det pågår för fullt i Nordkorea, Kuba och Venezuela. En unik version av detta experiment, vågar jag hävda, pågår också i Sverige i dag. Här formar makten med hjälp av Värdegrunden en egen homo suedicus. Precis som i fallet homo sovieticus är resultatet blandat. Jag ser fem olika undertyper. De första två är homo suedicus enligt Värdegrundens kravspecifikation, de resterande tre är en oavsedd motreaktion.

Den goda människan. Det är den typ av människor som helt okritiskt skänker pengar till välgörenhet, engagerar sig för flyktingar, för klimatet, för mångkulturen, mot rasism, mot krig, mot homofobi, mot kärnvapen, för fattiga i tredje världen och så vidare. Det är vanliga människor som har goda avsikter och öppna hjärtan. De är konflikträdda och konsensussökande. De tror på etablerade media. De litar på makten. De uppvisar en stor naivitet i sin iver att förbättra världen. Världen är mycket mer komplicerad och hotfull än vad de har kunskaper om. Denna grupp av nyttiga idioter är maktens bas. Naiviteten fanns också i Polen och bestod bland annat i att många litade på att kommunismen i grunden var god. Det var bara vägen dit som var krokig. Om bara nya ledare tog över så skulle det bli bra. Det blev aldrig bra.

Den cyniska typen. Den består av konformister och medlöpare som gör allt för att främja sin egen livskarriär genom att inordna sig i maktens ja-sägarkör. Här finner vi kändisar, artister, komiker, politiker, mediefolk, journalister och universitetslektorer. De predikar osanningar och plattityder med självpåtagen roll som Värdegrundens präster. Ett exempel på denna bisarra typ uppvisades nyligen när en grupp så kallade influencers vände sig till statsministern och bad om att i Sverige införa diktatur för att motverka klimathotet. I Polen hände det också att korrupta intellektuella, i öppna brev till partisekreteraren, krävde hårdare tag mot kommunismens fiender.

Den frustrerade typen. Dit hör alla de som känner oro och börjar bli frustrerade över vad värdegrundsideologin bär med sig. Oavsett vad som predikas så känns det som påtvingade lärosatser utan möjlighet till ifrågasättande eller öppen diskussion. Ta till exempel hbtq-människors rättigheter. Dessa rättigheter är självklara för de allra flesta, men Pride-paradens vulgaritet är inte alls en självklarhet. Ta invandringen. Självklart behöver Sverige invandrare, men varför just tiotusentals afghanska män? Om man dessutom ser att varken makten eller värdegrundsprästerna lever som de lär då blir man obstinat, precis som förut i Polen.

De förbannade. Det finns en typ av människor i Sverige i dag som allt starkare ifrågasätter om den allmänna välfärden är den bästa formen av välfärd: ”Vad fan får jag för pengarna?”. En i dag känd fras sammanfattar typen på ett bra sätt. Varför ska jag anstränga mig om ändå staten tar största delen av min lön? Varför ska jag ens jobba om de bidrag jag kan få är större än lönen. Så var det också i det kommunistiska Polen. Det lönade sig inte att jobba så folk maskade.

Dissidenter. Till sist men inte minst finns den växande skaran av Sveriges intellektuella dissidenter: författare, skribenter, forskare, ekonomer, lärare, debattörer, musiker, komiker, skådespelare, politiker och vanliga fritt tänkande människor som på olika sätt aktivt och utan rädsla för repressalier uttrycker kritik av den fundamentalistiska värdegrundsideologin. Precis som förut i Polen.

Både i det kommunistiska Polen och i Sverige i dag har makten lyckats med att indoktrinera en stor del av befolkningen. Med olika metoder och med olika straffsatser för de obildbara har man försökt omforma människor till maktens blinda tjänare. Men bland annat tack vare alternativa media avprogrammeras fler och fler och skaran som ifrågasätter värdegrunden växer.

I Polen tog experimentet slut när de förbannade och de frustrerade, stödda av landets intellektuella dissidenter, skapade folkrörelsen Solidaritet och tillsammans störtade kommunismen.

Maciej Dobrzynski, 63 år, flydde 1976 från Polen till Sverige. Pensionär. Ägnar sin tid åt resor och att rusta upp ett småländskt torp.