Att många inom det amerikanska etablissemanget ogillar Donald Trump förstår man av rapporter i svenska media och kanske ännu mer om man läser amerikanska tidningar som New York Times och Washington Post. Ändå blev jag förvånad över kraften i deras hat när jag för ett tag sedan fick tillfälle att träffa ett antal sådana på plats.

Väluppfostrade människor, framför allt demokrater men även republikaner, fräste och spottade när Trump kom på tal.

Per Svensson heter en ledarskribent på Dagens Nyheter som har den lyckosamma förmågan att föra ett logiskt resonemang så att det räcker till en hel artikel. Det välkomnar jag även om jag tycker att hans logik för det mesta haltar.

Häromdagen förklarade Dagens Nyheter att det rådde ”rekordlågt stöd för [Brasiliens omstridde president som nu suttit i hundra dagar] Bolsonaro”. Enligt opinionsinstitutet Datafolha tycker ”30 procent att hans regering för ett dåligt jobb. 59 procent har förtroende för regeringen” påstod tidningen.

Det där lät skumt, tyckte jag. 59 procent kan väl inte vara rekordlågt? Så jag kollade källan Datafolha. Inte en siffra var rätt. 32 procent tycker att Bolsonaro är bra eller mycket bra, 33 procent tycker varken eller och 30 procent anser honom dålig.

Häromdagen kom jag i debatt med en trevlig och begåvad person som forskar kring innovationer. Hans uppfattningar i åtminstone debattfrågan skilde sig avsevärt från mina. Det handlade om svenska högskolor och universitet. Är de bra eller dåliga?

Mina åsikter baseras i detta fall dels på en allmän misstänksamhet mot allt som politikerväldet åstadkommer, så där kan nog element av fördomar påverka mitt synsätt, dels också på att jag tillsammans med en grupp universitetsprofessorer och andra forskare för några år sedan skrev en bok som heter Universitetsreform! om just svenska högskolor och universitet.

Ibland ser folk konstigt på mig när jag säger att jag läser Dagens Nyheter. Jag törs knappt erkänna att jag betalar för att få en papperstidning hemburen varje morgon. Att skylla på bra sudokus och en fin kakuro varje fredag håller inte. Det håller på att bli skämmigt att läsa DN. Inte mig emot.

Ändå prenumererar jag. Trots allt förekommer intressanta inslag om man förmår läsa mellan raderna (vilket jag lärde mig att göra när jag bodde i den socialistiska republiken Guinea-Bissau där det bara fanns en tidning, den lokala Pravda). På sportsidorna den 7 april ställer DN en viktig fråga som kan få vem som helst att lägga pannan i brydda veck.

Diplomaten Dag Sebastian Ahlander har skrivit intressanta historieböcker, till exempel en om Gustaf Mannerheim som fascinerade mig. Nu har han just kommit med en bok om Jean-Baptiste Bernadottes år som kronprins i Sverige: Sverige inför avgrunden 1808 – 1814.

Det är en period av vår historia som jag aldrig begripit. Jag har väl inte ansträngt mig, förstås, utan bara som de flesta glidit över de där märkvärdiga åren när Sverige fattar så underliga beslut innan Bernadotte blir Karl XIV Johan och någon sorts ordning och normalitet återinträder.

Nyligen hittade jag en bok med titeln Max Havelaar i min bokhylla. Boken var skriven av en författare som jag aldrig hört talas om. Han hette Eduard Douwes Dekker och visade sig vara en av Hollands mest hyllade skribenter tillika tjänsteman i det holländska imperiet med stationering i Nederländska Indien, numera Indonesien.

Herr Google sa att Douwes Dekker var mycket kritisk till det holländska kolonialväldet och hade skapat en skandal med boken jag höll i handen – nytryck från 1979 ska erkännas – vilket hade lett till stor omvälvning av Hollands koloniala system. Jaha, tänkte jag, således en ny uppgörelse med den vite mannens synder i främmande land, och började läsa.