Vi befinner oss i stilla veckan och lördag den 21 april infaller påskdagen. Påsken är en rörlig högtidsdag som flyttar sig mellan den 22 mars till den 25 april från år till år – den infaller den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen.

Påsken, berättelsen om Jesus död och uppståndelse, är således förknippad med våren och grönskans uppståndelse ur en jord som varit död. Islams viktiga högtider, offerhögtiden och högtiden som avslutar fastan i månaden ramadan, kan dock infalla när som helst under året eftersom man följer en månkalender. Ramadan kan infalla i december och krocka med julen eller i juni och krocka med midsommar.

När jag skriver om islam här på Det Goda Samhället dyker det stundtals upp kommentarer som hävdar att muslimer skulle tillbe en mångud. Ett bevis för detta skulle vara att man använder en månkalender. Detta är en ganska utbredd föreställning. Det är dock nonsens.

Jag var muslim i många år, besökte många muslimer och pratade med många muslimer i flera länder. Jag kan garantera att det inte finns en enda muslim som tillber en mångud. Själva kärnan i islam är monoteismen, tanken om att det bara finns en gud som har skapat världen och som är allsmäktig och allvetande.

Koranen, och legenderna om profeten Muhammed, berättar om hur islams stränga monoteism ledde till konflikter, och så småningom krig, mellan muslimerna och de hedniska araberna. Med hedniska menar jag att de följde den förislamiska, arabiska polyteistiska religionen. Islam skiljer mellan Skaparen och det skapade och fördömer dyrkan av alla skapade ting.

Måndyrkan fördöms uttryckligen i denna vers:

Till hans tecken höra natten och dagen, solen och månen. Fallen icke ned för solen och månen, utan fallen ned för Gud, som skapat dem, om han är den, som I dyrken! (Zetterstéen 41:37)

Vissa kommentarer påstår att Allah är en mångud. Nej, Allah betyder guden på arabiska, det vill säga i bestämd form singularis. Men kan inte Allah någon gång ha varit namnet på en mångud? Det är inte relevant vad ordet en gång kan ha betytt inom en annan religion. Det som är relevant är vad ordet betyder för muslimer. Den gud som beskrivs i Koranen och i islams övriga texter är inte en mångud utan en transcendent gud som är olik alla skapade ting. I Koranen sägs det att han är samme gud som uppenbarat sig för de judiska profeterna.

I den arabiska Bibeln används ordet Allah för Gud. Här är Johannesevangeliets första vers. Ni kan tydligt se ordet اللَّهِ Allah:

فِي الْبَدْءِ كَانَ الْكَلِمَةُ وَالْكَلِمَةُ كَانَ عِنْدَ اللَّهِ وَكَانَ الْكَلِمَةُ اللَّهَ

Translitterationen blir ungefär så här:

Fi bidaa kaana al-kalima wal kalima kaana anda-Allah wa kaana kalimatu-llah.

På svenska:

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. (1917)

Ordet gud på svenska betydde något annat innan vi blev kristna, men det vore korkat att för den sakens skull dra slutsatsen att kristna dyrkar någon annan gud än den som evangelierna beskriver och som de själva hävdar att de dyrkar. Ordets etymologi eller tidigare användning bestämmer inte dess betydelse för all framtid i alla sammanhang.

Det är möjligt att ordet Allah användes för att beskriva en mångud i det förflutna, men muslimer menar inte en mångud när de använder ordet.

I Koranen berättas att araberna i Mecka trodde på Allah, det vill säga Guden, även före islam. Men han var någon slags höggud och andra dyrkades vid hans sida. Man ansåg till exempel att Allah hade döttrar som fungerade som medlare mellan Honom och människor. Profeten Muhammed krävde dock att Allah ensam skulle dyrkas. Han gjorde avgudadyrkan till den största synden.

Templet i Mecka, den så kallade Kaaban, var före islam ett tempel tillägnat många gudar. Men muslimerna gjorde det till ett tempel där endast den ende gud fick dyrkas. Alla beläten förstördes.

Islam behöll dock vissa element från den tidigare arabiska religionen, till exempel vallfärden till Mecka och dess ritualer, vilka gavs nya innebörder. Koranöversättaren och islamkännaren K. V. Zetterstéen skriver följande i Nordisk familjebok:

Islam innehåller i främsta rummet judiska och därnäst kristna element i förening med religiösa föreställningar, hämtade från parsismen, och ett och annat drag, som direkt härstammar från den fornarabiska hedendomen. Dessa olikartade element utsmyckades af Muhammed (d. 632) med egna tillsatser och sammansmältes sedan till ett helt.

I skarpaste motsats till denna hedniska polyteism står Muhammeds lära om Allah som den ende guden. f.ö. öfverensstämmer hans uppfattning af Gud i hufvudsak met det gammaltestamentliga gudsbegreppet, om ock Guds allmakt och absoluta herravälde öfver hela den skapade världen i koranen (se d. o.) betonas ännu kraftigare än i gamla testamentet.

Islams gudsbegrepp överensstämmer alltså i huvudsak med det gammaltestamentliga – det är en sträng monoteism som förkunnas i polemik mot polyteisterna. Någon måndyrkan är det inte tal om.