Nya Testamentet är en helt osammanhängande skrift om man jämför de budskap som presenteras av de två huvudfigurerna Jesus och Paulus.

Jesu budskap utgår från att mänskligheten kan göra vad som helst som är bra bara den bestämmer sig. En modern svensk variant av detta är att svenskarna, om vi vill, kan ta oss i kragen och städa upp det stök som politikerna åsamkat oss. En annan variant var Stalins tes att ryssarna kunde förvandla sig till sovjetmänniskor som glatt och oegennyttigt skulle bygga ett lyckligt, klasslöst samhälle. Jesu evangelium, som inte saknar trovärdighet, var att himmelriket kunde inrättas på jorden om bara folk älskade sin nästa som sig själva.

På ledarsidorna.se skriver Chris Forsne att ”den svenska samhällsdebatten i allt väsentligt saknar bildning och nyfikenhet” och att det är bättre i Frankrike. Hur det är i Frankrike kan jag inte bedöma men i övrigt kan jag lite försiktigt hålla med. I Sverige förekommer det att folk, jag till exempel, ger sig in i samhällsdebatten med ganska fräcka påståenden utan att det blir några reaktioner. Eller rättare sagt: om man kommer med något normalislamofobiskt så får man säkert sina fiskar varma men om man säger något som inte redan på förhand är känt och inplacerat i sitt fack men kanske är långt mer samhällsomvälvande och därför borde vara långt mer stötande än aldrig så rasistiska utlåtanden så händer ingenting, i varje fall blir det ingen fortsatt samhällsdebatt.

Som Richard Sörman skrev nyligen är vår tid en religiös tid. Det officiellt påbjudna tänkandet – PK-ismen – är en religion exempelvis i bemärkelsen att läran och dess troende härskaror upphöjer vissa dogmer – till exempel ”värdegrunden” och föreställningen om ”allas lika värde” – till lagar som inte behöver diskuteras utan bara inskärpas eftersom de är givna uppifrån och därför till sin natur sanna. Som många andra religioner har PK-ismen också en eskatologi, det vill säga en lära om tillvarons undergång, i det här fallet på grund av människornas synder i form av utsläpp av växthusgaser.

En av min favoritförfattare är den skrivbegåvade, vackra och (fortfarande relativt) unga nigerianska författarinnan Chimamanda Ngozi Adichie. För mitt vidkommande slog hon igenom år 2006 med boken En halv gul sol. Nyligen läste jag den troligen åtminstone delvis självbiografiska Americanah som Adichie publicerade 2013 när hon var 36 år. Den handlar om den unga, välutbildade nigerianska Ifemelu från något slags medelklass som bestämmer sig för att resa till USA och där tvingas utstå en del motgångar innan hon så småningom lyckas göra social och litterär karriär (och sedan återvänder till Nigeria eftersom hon inte kunnat glömma bort sin ungdomskärlek Obinze).

Det påstås finnas en giftig koppling mellan skärmapparater och sociala medier. Med skärmapparater menar jag smartphones och iPads och andra internetuppkopplade datorer som är tillräckligt små för att barn ska kunna ha dem med sig jämt. Med sociala medier menar jag Facebook och Twitter och Instagram och motsvarande.

Enligt en vitt spridd uppfattning låter höga chefer i Silicon Valley, som alltså jobbar i skärningspunkten mellan skärmapparaterna och de sociala medierna, inte sina barn disponera några skärmapparater alls – eller i varje fall inte dygnet runt.

För 35 år sedan skrev jag en bok om 1 000 års svensk historia. På spaning efter Moder Sveas själ heter den. Den kom ut i två upplagor och fick ett blandat mottagande. ”Bär helt enkelt genialitetens prägel”, skrev Svenska Dagbladet. ”Lite för prillig”, tyckte Clarté.

Jag hade upptäckt en periodicitet i den svenska historien. Även om föreställningen om att saker återkommer efter ett bestämt mönster alltid till slut visar sig vara fel (utom när det gäller att solen går upp även nästa dag) så har tanken alltid åtnjutit en nästan oemotståndlig intellektuell lockelse.

Snart finns inga ord som är starka nog att beskriva förblindelsen hos de personer som leder vårt land.

Inför Almedalsveckan sa Volvochefen Håkan Samuelsson att han inte lyckades anställa internationellt rörlig arbetskraft till Göteborg:

I en intervju med TT i samband med Almedalsveckan gick Håkan Samuelsson ut med frän kritik mot Göteborg som stad. Han vill samla internationell kompetens från länder som USA, Tyskland och Kina till Volvos ledning. Men det är svårt, konstaterar han. Orsaken är, enligt Samuelsson, brist på skolor, bostäder och känslan av otrygghet för all kriminalitet.

Troligen vilar alla samhällsskick på någon helig myt som inte får ifrågasättas. Med myt menar jag en grundläggande föreställning om att det som makten vill och gör är förankrat i tillvarons djupaste väsen. För några hundra år sedan ansågs kungen i många länder vara tillsatt av Gud.

Liksom Gud kunde han göra mirakel. Att förbryta sig mot kungen var att synda mot själva tillvaron. Därför fick Damiens, som försökt mörda kung Ludvig XV av Frankrike, det grymmaste straff, bland annat omfattande kroppens sönderslitande i fyra delar genom att hästar drog i brottslingens armar och ben, som samtiden kunde upptänka.

Det finns en allmän föreställning i Sverige och en del andra länder av innebörd att den viktigaste politiska konfliktlinjen går mellan eliter och populister. Själv tycker jag att den analysen, om man nu kan använda ett så högtidligt uttryck i detta sammanhang, är alldeles för oprecis. Men jag ska inte vara någon prinsessa på ärten så kör för att eliter och populister står i harnesk mot varandra.

I detta schema är jag populist. Nu ska jag tala om varför jag inte gillar eliten (eller politikerväldet med tillhörande stödtrupper, exempelvis anställda på statstelevisionen och det bidragsförsörjda trasproletariatet av inhemskt eller utländskt ursprung, som jag för egen del hellre skulle välja att beskriva mina motståndare).