Patrik Engellau: Betydelsefulla sociala rörelser drivs av tro och egenintressen

Patrik Engellau

I sin roman om Katarina av Medici beskriver Honoré de Balzac kampen mellan katoliker och protestanter i Frankrike under andra hälften av 1500-talet. Samhället indelas av Balzac i ett antal fraktioner: den katolska kyrkan, staten eller kronan, som är olika adliga gruppers stridsäpple, den begynnande kapitalistiska borgerligheten som ibland kallas ”hantverkare” och till slut alla de andra som man inte behövde bry sig om, livegna bönder till exempel.

Protestantismen, i det här fallet i dess kalvinistiska skepnad, vinner sina trognaste anhängare inom borgerligheten. Protestantismen är en ny och revolutionär lära som livar de unga männens sinnen och förmår dem att våga livet för sin tro. Kanske kunde de lika gärna ha varit kommunister på Lenins tid eller IS-anhängare i våra dagar. De borgare som inte tillhörde kalvinismens upphettade stormtrupper, utan hade ett mognare sinnelag, beskrivs så här av Balzac:

Den religiösa reform som Luther inledde i Tyskland, John Knox i Skottland och Calvin i Frankrike, bemäktigade sig särskilt de lägre klasser som hade börjat tänka [han menar den gryende borgerligheten; PE]. Adelsmännen stödde denna rörelse enbart för att tjäna intressen som var främmande för den religiösa saken. Till dessa olika partier slöt sig också äventyrare, ruinerade ståndspersoner, yngre människor för vilka alla oroligheter var lika bra. Men bland hantverkarna och handelsmännen var tron uppriktig och baserade på en kalkyl.

Balzac förklarar också mer i detalj vad det var för ekonomiska incitament som lockade borgarna till kalvinismen och ingöt sådant trosvisst hjältemod i de unga hetsporrarna i deras led:

[Det var] en religion, som överlämnade kyrkans egendom till staten, avskaffade klostren och fråntog kyrkans dignitärer deras enorma inkomster. Alla inom handeln räknade fram de välsignelser, som skulle bli följden av denna religiösa operation, och gick in för den med kropp, själ och börs. Men bland de unga inom det franska borgerskapet mötte protestantismen denna ädla böjelse för offer av alla slag som besjälar den ungdom, för vilken egoismen är okänd.

Balzacs beskrivning av kalvinismens nog så kvalfulla och långdragna men till slut framgångsrika genombrott passar min historiesyn som hand i handske. Framväxande starka sociala rörelser artikulerar en tro, lära eller ideologi som ger anhängarna modet att utstå de plågor som kampen för livsrum alltid medför. Samtidigt är rörelsernas bas ett trovärdigt löfte om ekonomiska framgångar. Så är det, tror jag, alltid. Idealiteten går alltid hand i hand med inkomsterna även om längtan efter idéernas förverkligande och suget att höra klirret i kassan kan skilja sig åt mellan olika individer inom samma rörelse. För adeln, säger Balzac, spelade de religiösa dogmerna inte alls så stor roll som möjligheten att slå it en konkurrent och ta hans slott och gårdar.

Detta slags analys passar enligt min mening på dagens miljörörelse med den skillnaden att jag tror att kalvinismen rent objektivt – vad nu det ska betyda – representerade ett framsteg för mänskligheten medan miljörörelsen inte gör det i sin nuvarande hänryckning. (Fast visst hade även kalvinisterna sina extremistiska svärmare och bildstormare så det kan ju hända att även miljörörelsen tar sitt förnuft till fånga och övergår till att följa Lennart Bengtsson i stället för Johan Rockström och Greta.)

Nu kommer det stora problemet för en utomstående betraktare som jag. Engagemanget bakom stora sociala rörelser är alltså både ideellt och ekonomiskt. Den ideella delen, överbyggnaden, är teoretisk och mer eller mindre religiöst inspirerad eller i varje fall baserad på trossatser, till exempel arbetsvärdeläran hos Karl Marx eller kristendomens dogm om att Jesus dog på korset för mänsklighetens befrielse. Personer som jag, som har svårt att ge sig hän åt dogmer, tvingas för det mesta passa om det kommer önskemål om ställningstaganden. Det är möjligt att jorden snart kommer att gå under enligt denna uppfordrande appell från Extinction Rebellion:

Sådana som jag har emellertid svårt att tro på detta eftersom det just handlar om trossatser. Jag har i klimatfrågan kommit så långt på vägen mot förtappelsen att jag betvivlar att det vad mig anbelangar existerar en sanning som kan forskas fram. Det är ungefär som med protestantismen och katolicismen. Hur många vetenskapliga forskare man än sätter på uppgiften kommer man aldrig att kunna fastställa vilken av religionerna som har rätt. (Jodå, jag tror att sekten kring Lennart Bengtsson har mer rätt, men det är bara vad jag tror.)

Men trons ideella överbyggnad är som sagt bara hälften av en social rörelses drivkraft. Därunder befinner sig den ekonomiska basen. I åtminstone någon grad ställer sig nästan alla troende frågan vad de har att vinna på att välja just den ena eller den andra uppfattningen.

När det gäller klimatfrågan är det uppenbart att åtminstone fläckvis rätt skamlösa ekonomiska intressen ligger bakom alarmisternas budskap (liksom alarmisterna själva förr i tiden brukade anklaga oljeindustrin för att förtränga sanningen om den globala uppvärmningen). Mest uppenbart är nog att det över nästan hela världen uppstått en statsfinansierad universitetsanknuten klimatforskningsindustri där begåvade människor bereds arbete i trevliga lokaler med en hygglig utkomst och en känsla av att stå på det godas sida. (Jag vet hur det känns. Jag jobbade tio år på Sida med att lyfta u-länder ur underutvecklingen. Så länge man tror på sitt höga uppdrag är det ett lyckat livsval.)

Därtill kommer politiker för vilka möjligheten att jorden snart går under erbjuder helt nya operationsmöjligheter, maktpositioner och intressanta skattehöjningar. Dessutom finns horder av vad Lenin kallade nyttiga idioter, alltså personer som blir så upphetsade av sakens religiösa idégods att de inte bryr sig om att de inte har något att vinna – utan tvärtom kanske förlora – på sin tro. Svensk skolpersonal är nog för det mesta sådan.

Med detta i bakhuvudet betraktar jag den aktuella debatten om skogsbränder i Amazonas. Det första man konstaterar om man spejar lite i cyberspace är att det inte ens råder konsensus i den mest banala sakfrågan, nämligen om det brinner mer i Amazonas i år än det gjort tidigare. Svenska Dagbladet konstaterar den 27 augusti att:

Nästan 80 000 skogsbränder har härjat i Amazonas hittills i år – det är 80 procent fler bränder än i fjol och det högsta antalet sedan Brasiliens rymdmyndighet Inpe började sina mätningar 2013.

Dagens Nyheter förklarar samma dag att ”skogen kan förvandlas till savann”.

Men tidskriften Forbes hävdar att det inte är så farligt med skogsbränderna. De ligger bara sju procent över genomsnittet för de senaste tio åren:

Till och med The New York Times säger, till skillnad från vad de svenska tidningarna antyder, att det inte handlar om bränder i jungfrulig regnskog utan svedjebruk av redan tidigare besådda markområden. Ungefär samma historia berättas på, som det verkar, oändligt antal ställen på internet.

Bränderna i Amazonas framstår till slut inte som en sakfråga utan som en trosfråga. Vi betraktar klimatrörelsen ideella överbyggnad där vad som helst är möjligt.

Om man ska förstå mer av detta bör man nog studera den underliggande ekonomin. I brasilianska TV-debatter framförs en hel del mer eller mindre troliga teorier. President Bolsonaro säger att det är miljöaktivistiska organisationer som tuttat på i syfte att straffa presidenten för att han tagit ifrån dem statsbidragen. Ordföranden i Brasiliens främsta jordbrukarorganisation påstår att det är amerikanska sojabönder som ligger bakom eftersom de vill kunna utpeka brasilianska sojabönor som klimathot. Hårda förhandlingar pågår om frihandel mellan EU och Mercosur (en ekonomisk allians av latinamerikanska länder där Brasilien ingår). Som det innan bränderna såg ut kommer EU att liberalisera 92 procent av all import dock endast obetydligt för ”nötkött, griskött och etanol”. Upprörda brasilianare menar att europeiska boskapsbönder gör allt för att framställa brasilianska köttprodukter som en miljöfara. Dessa bönder verkar ha vissa framgångar. Enligt Dagens Nyheter hotar Emmanuel Macron att stoppa frihandelsavtalet ”om det inte görs mer för att skydda regnskogen”. Men om regnskogen knappast är berörd och Bolsonaro inte är skyldig?

Själv blir jag bara mer benägen att lyssna på Lennart Bengtsson.