Bitte Assarmo: Förr åt folk klimatsmart utan att skrävla om det

Bitte Assarmo
Bitte Assarmo

Härom dagen fick jag hemma den senaste utgåvan av ICA-tidningen Buffé. Matinspiration med utgångspunkt från vad matjätten ICA saluför och säljer, och reklam för stjärnkockar och lyxrestauranger kombinerat med pekpinnar om vad vanliga dödliga bör äta. I senaste numret får vi lära oss att allt vi väljer i matdiskarna gör stora avtryck på miljön och att vi alla har ett ansvar för att vara så välinformerade som möjligt när vi väljer.

Man skulle kunna tänka sig att det i första hand borde vara matjätten själv som ser till att utbudet är så genomtänkt och klimatsmart att konsumenterna kan vara trygga i förvissningen att den jättelika matkoncernen tar sitt ansvar men så är det ju aldrig. Det är alltid den lilla människan som ska vara välinformerad, ansvarsfull och gärna lite asketisk. I alla fall så länge hon köper sådant som finns i ICA-handlarnas butiker.

Det allra viktigaste, får läsaren veta, är att välja grönt efter säsong. Även om du är sugen på sparris mitt i december så välj för guds skull kålrot som är i säsong! Och köp inte tomater och gurka annat än under sommaren. Men vad skulle ICA-handlarna tycka om vi konsumenter gjorde dem till viljes och började bojkotta importerat frukt och grönt som inte är i säsong? De skulle sannolikt inte bli särskilt glada. Och inom kort skulle vi få se ett Buffé-nummer som försäkrar läsarna om att det är supersmart för klimatet att köpa tomater från andra sidan jordklotet mitt i januari.

En gång i tiden levde vi faktiskt just så som ICA låtsas att de vill att vi ska leva även nu. Mina morföräldrar, till exempel, levde främst av vad jorden gav och åt säsongsbundet. Och det gjorde de långt fram i ”modern” tid, helt enkelt för att de var vana vid det och trivdes med. På vintern var det potatis och rotfrukter som gällde, förvarat i jordkällaren bortom husknuten. Av dessa lagades mos, gratänger och annat trevligt, oftast serverat med kött från egenskjutet vilt eller hemslaktade grisar eller en och annan gammal höna som slutat värpa ägg. Naturligt, gott och klimatsmart – och de kände inte ens något behov av att skrävla om hur duktiga de var.

När våren kom började primörerna mogna; ärter, sparris, spenat… Stuvad spenat med bräckt skinka eller panerad rödspätta var en delikatess, och kokt sparris med skirat smör var inte dumt det heller.

På sommaren skördades det gurka, tomater, sallad och rädisor och då blev det massor med grönt och skönt till middagarna. Och så färskpotatis förstås, eller nypotatis som morfar kallade det, som det frossades vilt i.

Min morfar älskade nyskördad färskpotatis och berättade ofta och gärna om sina minnen från barndomen i soldattorpet på 1890-talet. Familjen var så fattig att de sällan hade kött på bordet, men potatis, grönsaker och kryddväxter hade de gott om i täppan och eftersom de hade en liten kossa hade de också alltid tillgång till mjölk och grädde. För att de ljusa sommarkvällarna skulle få lite guldkant, även för en fattig torparfamilj, brukade morfars mor Emma då och då laga till något som hon kallade för ”grädd-dôppa”. Nykokt, rykande het potatis doppades helt enkelt i grädde, finklippt gräslök och salt. Ett slags fattig torparversion av dagens trendiga grönsaksdippande, om man så vill, och för lille Calle var det fest i Kapernaum, som han kallade det.

Så kunde man leva i Sverige en gång i tiden, och så fortsatte min morfar och hans familj att leva långt efter att de små lantbruken drabbats av stordriftshysterin. Visst köpte han både apelsiner, bananer och druvor ibland, men de fanns bara att tillgå vintertid och hörde främst julen till. Under sommarhalvåret åt familjen av de hemodlade jordgubbarna och hallonen, och plockade blåbär och smultron i skogen, och under hösten var det trädgårdens plommon och äpplen som låg i fruktskålen.

Så var det nog för de flesta i städerna också, även under min uppväxt. Visst hände det att matbutiken sålde importerade jordgubbar mitt i vintern ibland, men få köpte dem. De smakade ju ändå ingenting, tyckte vi som fortfarande mindes hur solmogna svenska gubbar smakade när man just plockat dem…

Det mesta av den där säsongsbundna känslan för mat har försvunnit över tid, och krafter som ICA har varit en starkt bidragande orsak till det. Att nu se ICA-tidningen fyllas av förmaningar och pekpinnar om att äta grönsaker i säsong är därför direkt skrattretande. Om det är något som ICA och andra matjättar inte vill är att vi ska äta sunt och förnuftigt, som våra mor- och farföräldrar gjorde. Deras engagemang är, som så mycket annat numera, ett spel för gallerierna. Om det vore äkta skulle de redan idag kunna sluta köpa in allt det där som de uppmanar konsumenterna att inte handla.