Kommuninvest grundades 1986 av nio kommuner och landstinget i Örebro län. Bakgrunden var att små kommuner inte hade tillgång till så attraktiva lånevillkor på den internationella penningmarknaden som de största kommunerna kunde få. Förfarandet blev att upphandla större lån gemensamt och för att säkra kreditvärdigheten fanns två förutsättningar, dels att en kommun lånade hälften av sitt lånebehov i svensk bank och där blev kreditvärderade och andra hälften genom Kommuninvest, dels ingick en solidarisk borgen för Kommuninvests hela upplåning. I ett extra avtal, det så kallade regressavtalet, förband sig kommunerna att efter ett eventuellt fallissemang se till att konkursskulderna omfördelades mellan borgenärerna så att varje kommun enbart behövde betala sin faktiska del av skulden till Kommuninvests konkursbo.

Idag, 23 år senare, har mycket hänt. Nästan alla kommuner med sina bolag och landsting respektive regioner är nu med i Kommuninvest, ingen seriös kreditprövning sker och lån kan rekvireras utan volymbegränsningar. Jag kan gå i god för att det är så för varje år sedan mitten av 90-talet och fram till bokslut 2017 har jag och mina medarbetare på Svensk Kommunrating AB granskat varje kommuns årsredovisning för våra 290 kommuner och kvalitetssäkrat vår databas.
I Frankrike bildades ungefär samtidigt med Kommuninvest ett liknande finansinstitut ”Crédit Local de France” och om jag minns rätt hamnade det i svårigheter. Dess efterföljare Dexia bank, som några år fanns i Sverige och lånade ut till kommuner havererade och rekonstruerades 2008. Internationella framgångssagor där politiker sysslat med finansverksamhet utan att det kostat skattebetalarna verkar vara svåra att hitta.

Till den internationella finansiella Sverigebilden gavs under några år information från Kommuninvest att man var Sveriges Kommungäld. Alltså, en osminkad varumärkessnyltning av Konungarikets Sveriges Riksgäld. Detta lever kvar efter det att Kommuninvest fått sluta med denna typ av marknadsföring. Små kommuner tror dock, på inte osannolika grunder, att då förtroendekrisen drabbar Kommuninvest så lyfts allt in i Riksgälden och alla kommuner, kommunala bolag och landsting och regioner blir skuldfria och man kan börja om. Skattebetalarna får den vägen ta smällen.

Min ambition är och har ett flertal år varit att riva sönder den falska glättiga Sverigebild, som politiker och media sprider om landets läge. Därför finns en video på Youtube, som heter ”KommunInvest, a black swan!”, publicerad i maj 2018. Den är inspelad på engelska och presenterar ett ekonomiskt mer verklighetstroget läge än det som Sverigebilden förmedlar. Det finns en artikel om läget på DGS. Avslutningsvis i denna analyseras Askersunds kommun, som var en av trettiofem kommuner som enligt räkenskaperna 2017 är utom varje rimlig möjlighet att infria sina framtida åtaganden gentemot Kommuninvest. Rimlig i den meningen att ett infriande av förpliktelserna raserar större delen av kommunens välfärdsproduktion.

Askersund är sedan flera år en utflyttningskommun på grund av ett sviktande lokalt näringsliv. Speciellt samhällsbyggargenerationen 26 – 44 år flyttar ut. Redan det påverkar nettokommunskulden per invånare räknat, som ökar varje år (nettokommunskulden = förvaltningens skulder + avtalspensionsskulden + borgen – värdet av säljbara tillgångar). Under fyra år kommunplacerade staten stora volymer invandrare i kommunen, då det fanns mycket tomma lägenheter i allmännyttan. Detta utlöste ett investeringsrally i kommunen som lånefinansierades via Kommuninvest. Redan 2017 indikerades igen en negativ befolkningsutveckling för jobb fanns inte att få.

Nu flyttar av allt att döma både personer i samhällsbyggargenerationen och kommunplacerade invandrare från kommunen. Om det kommunalekonomiska läget var krisartat tidigare så är det värre nu då mestadels arbetslösa invandrare och pensionärer ska ta ansvar för kommunens gamla och nya skulder och igen en ännu värre överkapacitet av nybyggda kommunala lokaler, som visade sig inte öka kommunens attraktivitet.

Askersund var då, bokslutsåret 2017, en av trettiofem typiska kommuner. Statens politik är oförändrad sedan dess och många fler kommuner torde vara utsatta idag. Frågan är när förtroendekrisen mot Kommuninvest kommer från de internationella långivarna. Sannolikt om några år när staten lånat så mycket för att hålla kommunsektorn flytande i kommande konjunktursvacka att de internationella långivarna inser att statsskulden med Kommuninvests lån och hushållssektorns stora lånevolymer av bland annat bostadskrediter inte längre kan räknas hem inom rikshushållet. Vi minns statsminister Göran Persons snabba hemkomst från ”finansvalparna” i New York under finans- och fastighetskrisen i början av 1990-talet och hans ord i riksdagen ”att den som är satt i skuld är inte fri”. Vem hade ”satt” Sverige i skuld? Vems fel var det?

Till min förvåning har många av Sveriges stora och finansiellt välskötta kommuner under senare år gått med i Kommuninvest. Kommuner som själva kan låna på samma förmånliga villkor som Kommuninvest. Att kommunen ingår en solidarisk borgen verkar inte avskräcka. Den ses som lite ”text på papper” som ett kommunalråd uttryckte det.

Sveriges finansiellt starkaste kommun, Linköping, som gnetat i 25 år och byggt upp en fondbehållningar 2017 på 8 158 miljoner kronor och har en pensionsskuld på 2 972 miljoner kronor har nyligen anslutit kommunen till Kommuninvest. Man har kassabalanser som täcker 275 procent av de anställdas framtida pensioner, som nu är tillgängliga för en konkursförvaltare i Kommuninvest. Ingen protesterar! Inte ens de kommunala facken! Gick Linköping med på order uppifrån för att stärka Kommuninvests kreditvärdighet? Jag skulle vilja se ”rika” Linköping efter en konkurs i Kommuninvest kräva exempelvis ”fattiga” Askersund och andra liknande kommuner på en utjämning av konkursskulder.

Den första Baselöverenskommelsen tillkom 1988. Den utformades av centralbanker och tillsynsmyndigheter från länderna i G10. Kärnan i regelverket var kravet att banker ska hålla ett kapital som täcker åtta procent av de riskvägda tillgångarna. I Sverige undantogs lån till kommunerna! Basel 2 kom 2007. Nu valde Finansinspektionen – igen – schablonmetoden. Därigenom blev kapitaltäckningen mot kommunerna i Sverige även fortsättningsvis noll procent. Därmed signalerades på ett olyckligt sätt att staten skulle ha ansvar för alla kommunala skulder. Det torde ha noterats internationellt. Nu, mycket sent omfattas även Kommuninvest av Baselreglerna. Men skadan är skedd. Kommuninvest expanderar sin verksamhet.

Vad var subprimelånen? Av välvilja hade politikerna i USA gett bostadslån (värdepapper) till inkomstsvaga hushåll och dessa förpackades om i nya typer av värdepapper och till slut visste ingen var de fanns. Under recessionen 2007 till 2009 med arbetslöshet och fallande bostadspriser var det många hushåll som inte klarade sina skulder. Motsvarande värdepapper blev värdelösa och eftersom ingen sig själv ovetandes ville köpa på sig dessa papper dolda i andra papper så slutade interbankmarknaden att fungera. Det förvärrade krisen allvarligt. Förmodligen kan något motsvarande hända snart igen då det finns så stora volymer utestående lån att dessa är större än vad det finns tillgångar hos låntagarna. Skuggbankerna nu sägs finnas i Kina och Indien men frågan är om inte Kommuninvest ska räknas in som en sådan.

Inför varje ny kris lugnas medborgarna med att varje enhet som sysslar med pengar i det finansiella systemet är väl reglerad och stresstestad så inget kan hända. Men varje kris avslöjar nya och oväntade samband som få aktörer förstår och har kunnat förutse. Subprimekrisen ledde till att USA fick se hundratals små banker försvinna medan de stora som ansvarade för betalningssystemet klarade sig bättre med skattebetalarnas stöd.

Aktuell statistik är svår att få ut från Kommuninvest. Jag lämnar den. Intressant från mitt perspektiv är att ett växande antal kommuner medvetet överbelånar sig i Kommuninvest och uppenbart räknar med att slippa betala sina lån. I Sverige ses normalt de som missköter sig ekonomiskt som ”fattiga” och det är en närmast oslagbar merit.

Slutligen, vad är det bästa som skulle kunna hända? Att krisen inte börjar med en konkurs i Kommuninvest. Att den kommer lite senare. Att politikerna tidigt tillsätter en arbetsgrupp nationalekonomer av typ Lindbeckkommissionen. Att den vinner gehör för en snabb omläggning av politiken från nuvarande extrema fördelningspolitik till en motsvarande tillväxtpolitik.

Det skulle innebära vid den kommande konkursen i Kommuninvest att rikspolitikerna låter den ske enligt lagens spelregler utan statlig inblandning. Det skulle vara välgörande och uppfostrande för dagens kommunalpolitiker, som står näst intill handlingsförlamade i en så enkel fråga som tiggeri. De skulle handgripligen få lära sig vad ansvar och ekonomisk skötsamhet betyder.

Nästa naturliga steg vore att ge tillbaka den lokala skattebasen till varje kommun och även ta bort riksnormen för försörjningsstödet. Kommunalpolitikernas bästa vänner blir igen de lokala företagarna och det skulle inses att det går att förena rättigheter med skyldigheten att försörja sig själv. Den kombinerade sannolikheten för detta alternativ är närmast mikroskopisk men som medborgare kan man ju hoppas. Det skulle vara speciellt välgörande för Malmö som får klara sig utan inkomstutjämningen mellan kommunerna.

Jag får önskemål från bekymrade medborgare att jag ska ta kontakt med våra riksdagsmän och få dem att axla sitt ansvar för landet. Men där gäller Sverigebilden och de är döva för allt som kan ifrågasätta den. Med onåbara politiker ser jag som min uppgift är att få gemene man att bekymra sig om sin egen ekonomi och förstå hur man positionerar sig på bästa ekonomiska sätt inför nästa kris. En grannlaga och svår uppgift för var och en.

Det kanske skulle hända något om det undret skedde, att landets 290 kommunledningar tågade till Helgeandsholmen, som jag anser ska döpas om till Cyklopernas ö.

Hans Jensevik är pensionär. Han har varit VD och delägare i Svensk Kommunrating, storstadsutredare, administrativ biståndsarbetare i Afrika och kommunekonom och ekonomichef i Uppsala kommun. Lärare i Nationalekonomi, Göteborgs Universitet och forskarassistent på stadsbyggnad, CTH.