När vänstern resonerade klokt om religion och yttrandefrihet

Mohamed Omar

Idag är det den 19 april och långfredag. Igår var det skärtorsdag och häxorna flög till Blåkulla för att festa med Djävulen. Jag hade tre söta påskkäringar hos mig som fick plocka ur min påse gotter. Förr fanns det folk som trodde på häxor på riktigt. Den tron hade allvarliga konsekvenser för kvinnorna som blev anklagade för häxeri. Idag är det bara på skoj.

Trosuppfattningar kan vara farliga – när de manar till handlingar som skadar andra. Islamisk fundamentalism kan till exempel vara farlig – när den kräver av sina anhängare att de ska upprätta en islamistisk diktatur och bedriva jihad, heligt krig.

I ett gammalt nummer av den anarkistiska Tidningen Brand, nr 10/1905, hittade jag en artikel av ungsocialisten och ateisten Einar Håkansson (1883-1907). Tidningen var då organ för Socialistiska ungdomsförbundet.

På den tiden var vänstern radikal. Agitatorer och skribenter åkte in och ut i fängelse. Jag stödjer inte deras ideologi, men jag kan konstatera att de var underdogs och att de hade mod att tala emot makten, trots risker. Idag tar vänstern inga risker. Vänstern är etablissemanget.

På den tiden kritiserade vänstern kristendomen, vilket kunde kosta. År 1905 blev Håkansson åtalad för en novell som häcklade den kristna nattvarden. Men trots att kyrkan då hade makt och kristendomen stort inflytande över samhället, så var den inte alls lika farlig som den globala islamisk makt-rörelsen idag. Men vänstern undviker att utsätta islam för samma behandling som man en gång utsatte kristendomen för. När vänstern ska skoja om religion blir det fortfarande kristendomen man skojar om – man slår in öppna dörrar.

Einar Håkansson var en av rörelsens mest kunniga anarkistiska kommunister. Han var övertygad om att det gick att skapa ett anarkistiskt lyckorike på jorden efter att man utplånat staten, lagarna och privategendomen, samt utrotat alla ”herrar”. Detta är förstås rena galenskaperna – tillika farliga galenskaper – men när han resonerar om religion, hädelse och yttrandefrihet låter han klok.

Här följer utdrag ur artikeln ”Kristlighet, kätteri och hädelse”, införd i Brand 10/1905. De kristna predikar kärlek skriver han, men:

”Och dock: om vi studera kristendomens historia skola vi finna, att det icke har funnits några i sin fanatism mer obarmhärtiga, grymma, hätska och mot oliktänkande mer intoleranta människor än de kristna själfva.”

Citatet visar att Håkansson inte var bekant med islams historia. Hade han varit det hade han inte skrivit att det icke funnits värre fanatiker än de kristna. Dagens vänster känner till islam, men är tysta.

”Om vi skulle skrifva en bok om alla de olagliga förföljelser och förbrytelser, som kristna begått mot kristna af annan sekt samt mot ’hedningar’ och kättare, allt för trons skull, hvilken förfärande bok skulle det icke då bli, en bok, där hvarje sida andades hat och trångbröstad fanatism, suckar och kval och tårar, där blod och eld och allt slags elände, som de kristna förorsakat, slog en till mötes! Ja, en bok, som skulle utgöra en himmelsskriande protest mot de kristna, som fördöma andra, men själfva äro så Häckade af ofördragsamhetens styggelse, så blinda för egna fel, så besudlade af egna brott.”

Allt detta pågår i vår tid överallt där islamisk fundamentalism har inflytande.

”I våra dagar har ju den stigande upplysningen och därmed förnuftet och humaniteten, lyckats så pass uttränga kristendomens mörka fanatism, att man kan vara fritänkare eller sekterist utan att behöfva riskera bålet. Men helt och hållet har kätteriförföljelsernas ståndpunkt icke öfvergifvits af de kristna. Ännu kunna de kristna kasta sina antagonister i fängelse för ’hädelse’, och till evinnerlig skam för vår tid finnes det ännu i Sveriges lag paragrafer, efter hvilka man kan blifva ådömd straff icke blott för egentlig hädelse mot gud eller gäckeri af guds ord, sakramenten eller allmänna gudstjänsten, utan också för förnekelse af gud, evigt lif eller statskyrkans lära.”

Sådana hädelse lagar finns fortfarande i islamvärlden. Men inte bara det. Islamiska fanatiker har också sett till att vi i det upplysta väst, trots att vi inte är muslimer, följer dessa lagar. Men i stället för hädelse kallar man det ”islamofobi” och ”hets mot folkgrupp”. Vänstern står på samma sida som de islamiska fanatikerna i denna ansträngning att begränsa yttrandefriheten.

Håkansson tar upp de kristnas brott genom historien:

”Vidare ha vi de bekanta häxprocesserna, som också besudlade vårt dyra, älskade fosterland. Och mycket, mycket mer.”

Det hedrar honom att han älskar sitt fosterland, en ovanlig dygd bland dagens vänster. I följande stycken tycker jag han resonerar bra:

”Håna och drifva med andras känslor och åsikter då det gäller andra ting än de religiösa, och grymt såra — asch, det är inte så farligt! Men kommer man in på det religiösa området — drag af skorna! Här måste man tassa så försiktigt omkring i hänsynsfullhetens strumpläster, att man icke råkar trampa på de ömmande religion sliktorna!”

Man borde få kritiskt granska – och skoja om – idéer, även om de är religiösa. De religiösa fordrar hänsyn, men hur hänsynsfulla är de själva?

”De kristna fordra hänsyn. Huru handskas de själfva med sådant? När statskyrkan tvingar fritänkare och frikyrkliga att underhålla den, — är det hänsyn? Och när de kristna af alla sekter säga till en, att man kommer till helvetet, om man icke antager deras tro, och skrämma hemska mardrömmar på gamla gummor — är det hänsyn mot andras känslor?”

Sedan nämner Håkansson en sak som är särskilt aktuell i påsktider, Blåkullafärder:

”Somligt folk tror på påskkärringar och Blåkulla-färder, spöken och troll, hästskor och kaffesump, och de känna sig sårade, när man drifver med deras tro. Men denna tro får man lagenligt drifva med. Hvarför? Jo, därför att vederbörande, lagstiftarna eller ‘den offentliga meningen’, fått inom hjärnbarken, att inga känslor eller åsikter skola anses så delikata, så aktningsfordrande som de kristligas, att tron på gud och fan och deras änglar är mer sublim än tron på älfvor och troll, att tron på himmel och helvete är heligare än Blåkulla-tron, Kristi himmelsfärd förnuftigare än käringtrippen till Blåkulla, dopet och nattvarden heligare än hästskor och kaffesump, prästers böner verksammare än trollpackans besvärjelser o. s. v.”

Koranen hetsar mot ”avgudadyrkarna” på var och varannan sida. Profeten Muhammed slog sönder dessa ”avgudadyrkares” gudabilder, samtidigt som han krävde han respekt för sin egen tro. Idag kan man i islamiska stater fritt håna och häckla ”falska profeter”, men nåde den som inte visar tillräcklig respekt för ”den sanne profeten” Muhammed!

”Ja, att häda vildarnes religiösa ceremonier och tillbedjan af trägubbar, kalla det vidskepelse och pris-gifva det i skämttidningarna, det får man. Men gör detsamma med de kristnas ceremonier och tillbedjan af sin gud — då blir det lif i myrstacken och åtalsministern rätar på armen.”

Islamiska texter hånar alltså avgudadyrkarna som tillber gudabilder av sten, men kräver alltså samtidigt respekt för sina egna trosföreställningar.

”Men om jag nu anser gud och fan för hjärnspöken såväl som älfvor och troll, och dop, nattvard och böner för vidskepelse såväl som hästskor och besvärjelser, så följer däraf, att jag också måste ha rätt att behandla det ena lika vanvördigt som det andra, om det också är sårande för dem, som finna dessa ting ’heliga’.”

”Med ett ord: jag anser det som min okränkbara rätt att håna och gäckas med det som jag tycker är dumt och löjligt och värdt hån. Jag kan icke vara förpliktad att iakttaga vördnad för andras gudar, liksom ej heller andra för — mina.”

”Mina åsikter äro icke heliga, de stå öppna för den som dem häda gitter. Kom an!”

Einar Håkansson hade uppenbarligen helt galna idéer, men i de här frågorna tycker jag han resonerar klokt. Man skulle önska att vänstern idag kunde uppvisa samma mod och klarhet i diskussionen om islam i stället för att göra denna religion till en intellektuell no go-zon.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie).