Moderatledaren Ulf Kristersson höll ett tal om integrationen på Järvaveckan. Talet är värt att uppmärksammas eftersom det lämnar det vanliga PK-pladdret hästlängder efter sig. Den stora frågan är om Kristersson pekar ut ett alternativ som kan fungera eller om det bara är en ny sorts, fast lite modernare, pladder.

Jag är benägen att tro det senare men jag vet att jag är en cyniker som misstror allt och alla och att jag kan ha fel (fastän jag inte brukar ha det).

Häromdagen skrev jag en text som den stora skillnaden mellan de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt den franska rättighetsförklaringen från 1789 och FNs motsvarande allmänna förklaring från 1948. Den franska förklaringen gick ut på att den demokratiskt valda överheten inte fick inkräkta på medborgerliga frizoner som äganderätt och yttrandefrihet. FNs förklaring la på en helt annan typ av medborgerliga rättigheter, nämligen rätten att i vissa fall bli försörjd eller underhållen på skattebetalarnas bekostnad.

Det förekommer ej sällan att organisationer som erhåller offentliga bidrag blir påkomna med något olämpligt såsom exempelvis att mana till jihadism eller bjuda in antisemitiska föredragshållare till sina konferenser. Förra kulturministern tillsatte därför en statlig offentlig utredning som skulle tänka ut metoder att komma till rätta med sådana olägenheter. Utredningen har nyligen överlämnats till nuvarande kulturminister.

Jag tänkte att det vore intressant att ta del av vad utredningen hade kommit på så jag laddade ned betänkandet SOU 2019:35 Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället och greps genast av en stor trötthet.

I en del avseenden är jag lik Sokrates. Han sa att det enda han visste var att han inte visste något säkert. Det är samma med mig (även om jag skulle vara våghalsig nog att satsa ganska stora summor på vissa framtidsförutsägelser, till exempel att solen kommer att gå upp i morgon också).

Men det finns också avgörande skillnader mellan mig och Sokrates. Oraklet i Delfi höll honom för världens visaste man för att han visste att han inte visste något. Men om oraklet uppmärksammade mig skulle det nog bara rycka på axlarna och konstatera att jag har rätt i min förmodan att jag inte vet något.

Åtminstone en gång om dagen kommer jag i kontakt med någon som tuggar fradga av ilska över något jag inte förstår. Nyss läste jag en debattartikel i The New York Times som tuggade fradga över att president Trump förklarat att han inför valet 2020 gärna skulle ta emot och troligen använda utländsk – läs rysk – information som kunde skada hans politiska motståndare. Här är exempel på skribentens fradga:

Att Trump saknar lojalitet gentemot sitt land, dess institutioner och säkerheten i dess röstförfarande förvånar inte. Det faktum att han inte ens känner sig behöva låtsas är skrämmande… Förolämpningen kanske kan förmå landet att slippa ur sin förlamning. Då och då säger Trump något eller gör något som är så groteskt att det skär tvärsigenom den förtvivlade avdomning som skapas av hans presidentskap och pånytt väcker liv i landets anständiga krafter.

Det är lätt att föreställa sig att det måste finnas onda avsikter bakom obehagliga förhållanden, till exempel att den ökade brottsligheten i Sverige orsakas av det sitter elaka människor på betydelsefulla poster och fattar beslut vars syfte är just att brottsligheten ska öka.

På motsvarande sätt skulle man kunna anta att den enhälliga riksdag som år 1975 antog proposition 26 om att Sverige skulle bli mångkulturellt hade en långsiktig plan som gick ut på att undergräva den nedärvda svenska kulturen bland annat genom att ge positiv särbehandling åt importerade alternativ (till exempel ”att medlemmar av språkliga minoriteter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser bör ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet”).