Häromdagen tjatade jag, bara som påminnelse, om min teori om var huvudmotsättningen går i Sverige, nämligen mellan å ena sidan politikerväldet med dess allierade och försörjda, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

Snygg teori, Engellau, men vad ska vi ha den till?

En bra teori är praktiskt användbar eftersom den hjälper sina bärare att förstå, handla och i bästa fall till och med förutsäga. Min fru har en praktisk teori som säger att om hunden står och gnäller vid ytterdörren så vill han antagligen ut och kissa. Om hon handlar i enlighet med den teorin så avlöper det hela väl men om hon ifrågasätter den följer en hel del omak när den förtvivlade hunden till slut löst sitt problem inomhus.

Om man – mot bakgrund av det senaste årtiondets sprängningar, skjutningar och attacker med handgranater – ber herr Google att leta efter frasen ”extremt för ett land som inte befinner sig i krig” så kommer han tillbaka med 183 000 träffar. Rätt många av dessa avser kriminalkommissarie Gunnar Appelgren och moderatledaren Ulf Kristersson som båda, kanske oberoende av varandra, fällt yttrandet, den senare under sommarens Almedalsvecka.

Det har exempelvis sprängts 116 handgranater på åtta år. Det är lite mer än en smäll i månaden. Även det övriga våldet har ökat kraftigt, skriver en kriminolog i Dagens Industri, ”skjutningarna har stått för runt 40 procent av det dödliga våldet på senare år. Det finns fortfarande en stor mängd illegala vapen och handgranater i omlopp. Det lär således bli värre innan det blir bättre”.

För ett tag sedan slog det mig att under alla politiska konflikter i samhället till exempel mellan svarta och vita, konservativa och socialister, kvinnor och män så finns det en ännu mer fundamental motsättning, nämligen mellan dem där uppe och dem där nere (se denna artikel).

Att det ligger till på det viset har jag fastställt genom introspektion. Det händer att jag i sociala sammanhang får underlägsenhetskänslor. Det spelar ingen roll om det är ”befogat” eller ”obefogat” – vem som nu skulle avgöra det – eller vad det är som framkallar denna obehagliga upplevelse hos mig. Jag vet bara att jag hatar den där personen som sätter sig på mig eller – han kanske är oskyldig – förmår mig att känna mig påsatt.

Nu ska jag svära i kyrkan. Dubbelt till och med. Dels kommer jag att hävda att politiker har för dåligt betalt. Dels, och ännu värre enligt svensk moral, så kommer jag att avslöja att jag är politiker så jag talar i egen sak! Är jag nu helt från vettet? Vet jag inte att politiker är inkompetenta lismande lögnare som bara försöker tillskansa sig makt och pengar åt sig själva och sin klass?

Inspirationen till den här artikeln kom från Patriks artikel den 5 september ”De straffria och ansvarslösa”. Där går han hårt åt politikerna vilket är ett vanligt tema på DGS. Lata och ansvarslösa men välbetalda, är andemeningen i dessa.

Nu har jag inte skrivit om huvudmotsättningen i Sverige på så länge att du kanske tror att den har upphört. Det har den inte. Den går fortfarande mellan å ena sidan det makthavande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (och ett trasproletariat med beroende klienter som viktigt väljarunderlag) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Min ambition, när jag för fyra och ett halvt år sedan tillsammans med Annika Borg startade den här bloggen, var att under historiens gång, det vill säga medan dagarna gick, fila på den analysen av Sverige för att se om min tes, som då bara var ett sociologiskt hugskott eller ett suddigt fotografi av terrängen, skulle visa sig vara en sann karta som går att använda för att orientera sig i vårt samhälle.

Nästan allt man säger, framför allt om samhällena och de historiska förloppen, är förenklingar eftersom det inte existerar någon slutgiltig och stabil sanning (annat än i diktaturer som fastställer sin sanning med våld om det behövs). Men eftersom människan måste orientera sig i tillvaron måste hon bestämma sig för något slags provisorisk sanning i frågor som angår henne.

En fråga som angår mig liksom den angår alla andra tevetittare och tidningsläsare är det här med nazism och högerextremism. Jag tror att det finns två saker att oroa sig för i sammanhanget. Den första är att det kan bli fler dåd av ensamma, självrekryterade förövare som Anders Breiviks i Norge och Patrick Crusius i El Paso. Den andra farhågan är att det bildas en stark politisk rörelse som på något vis lyckas överta makten i Sverige ungefär som på 30-talet i Tyskland.

För några månader sedan publicerade Stiftelsen Det Goda Samhället en rapport om invandring och brottslighet som är lätt åtkomlig på hemsidan. Där finns också allt det statistiska material som Brottsförebyggande rådet tog fram som underlag för rapporten. Bara en liten del av underlaget användes i rapporten så var och en kan botanisera i underlaget och göra sina observationer. Här kommer en observation som inte finns i rapporten.

Den fråga jag ska försöka besvara är följande. Om det en vecka anländer ett hundra afrikanska migranter till Sverige, hur många av dessa kommer inom en femårsperiod att ha begått brott? Svaret är ungefär fyrtio. Är det mycket eller litet? Det vet jag inte, det får du bestämma själv.

Jag har ägnat debatten om den muslimska kvinnoklädseln – hijab, andra slöjor, burkini och sådant – ett ganska förstrött intresse eftersom jag inte förstått eller inte besvärat mig med att ta ställning. Men så lättsinnigt kan man ju inte förhålla sig till en brännande samhällsfråga så jag började fundera lite och nu tänker jag tala om för dig vad jag kommit fram till om du orkar läsa.

Tänk dig ett kors vid vars spetsar det finns markeringar för Nord, Öst, Syd och Väst. Var och av dessa representerar en inställning i slöj- och klädfrågan. Nord och Syd rör sig en dimension, Öst och Väst i en annan. Positionerna Öst, Syd och Väst är erkända men Nord artikuleras sällan. Jag ska strax göra det.

Det räcker med tre stora filosofer för att begripa västerlandets tänkande: Platon, Aristoteles och Jesus. Platons grundidé är att människan inte kan begripa den sanna verkligheten men att det trots detta finns en sann verklighet. Detta är innebörden av hans berömda liknelse om människorna som sitter fjättrade i en grotta med ögonen riktade mot grottans vägg och bara kan se återskenet och skuggorna av den verklighet som utspelar sig bakom deras nackar.