Richard Sörman: Svenska skådespelare har svårt med självklarhet och naturlighet

Richard Sörman

Svenska samtida skådespelare verkar ha svårt att framställa sina rollfigurer med självklarhet och naturlighet. Man försöker vara äkta och sann, men ofta blir det inte trovärdigt. Kan det vara en spegling av en samhällsutveckling där vi inte längre upplever vår tillvaro som rättfärdig och legitim? Hur gestaltar man en svensk man 2019 som bottnar i sig själv och tar sin existens för självklar?

Jag har en teori. Jag tror att vår svenska oförmåga att bottna i oss själva och att ta vår existens för självklar kommer till uttryck inte bara i en självmordsbenägen politik i förhållande till vår kultur och identitet utan också i en märkbar svårighet hos våra skådespelare att utöva sin konst med självklarhet och autenticitet. Det är som att många svenska aktörer till varje pris vill vara naturliga, men att naturligheten inte finns.

Många är stolta över att svenska skådespelare lyckas utomlands. Bröderna Skarsgård, Joel Kinnaman, Alicia Wikander och andra gör internationell film- och TV-karriär på engelska. Jag betvivlar inte att dessa personer och andra med dem besitter kvaliteter som gör dem till goda skådespelare. Men det är lätt att glömma att framgångarna utomlands till viss del kan vara ett utslag av exotism. Skådespelarnas utseende, svenskklingande uttal och även namn kan ge extra skjuts åt karriären i en bransch där det gäller att sticka ut från mängden. Att spela in film på engelska där ens främmande ursprung rent av kan bli en integrerad del av en twistad rollkaraktär (Gustaf Skarsgård i The Vikings, Mikael Persbrandt som Beorn i The Hobbit, Peter Stormare i Armageddon) behöver alltså inte vara samma sak som att med trovärdighet och på svenska spela en svensk rollfigur i en ordinär svensk miljö.

På Youtube kan man titta på en dansk parodi över svensk PK-kultur som tar avstamp i TV-serien ”Bron” (som för övrigt vunnit stora internationella framgångar). Det är som sagt i första hand det svenskt politisk korrekta och dess absurda konsekvenser för hur verklighetens ska beskrivas som förlöjligas i sketchen, men indirekt driver den också med ett svenskt överdramatiserat skådespeleri. Medan den danska manliga rollfiguren framstår som naturlig och självklar i sitt sätt att agera blir den svenska huvudpersonen (som är parodi på Sofia Helins karaktär i ”Bron”) överspelad, överdramatisk och som tagen direkt från ett seminarium där man lär sig att tala med magen och inte med halsen.

Det paradoxala är att svenska skådespelare har svårt att vara naturliga samtidigt som de verkar vilja vara just så naturliga som möjligt. Det är som att de fastnar i en pose av tillkämpad naturlighet. Se till exempel Mikael Nyqvist i Millennium-filmerna. Jag vill inte säga ett ont ord om den sympatiske och tragiskt nog bortgångne Nyqvist, men det är någonting som stör mig i den överdrivna ledigheten. Jag tror helt enkelt inte på Nyqvists rollfigur. Ett annat exempel av tillkämpad naturlighet ges av Peter Haber i Beck-filmerna. Jag tycker man känner i varje replik att Haber är osäker på hur den ska framställas. Jag övertygas alltså inte där heller. (Intressant nog diskuterar Haber de problem han upplever sig ha med att bottna i sig själv i en intervju med Mia Skäringer). Mikael Persbrandt har förstås en mer direkt framtoning. Men även hans intensiva närvaro har ett drag av att vara tillkämpad. Titta gärna på den parodi som Johan Petterson gjorde på Persbrandts skådespeleri i humorprogrammet Partaj för att förstå vad jag menar.

Jag är ingen expert på skådespeleriets teori och praktik. Jag gissar dock att man gör en skillnad inom skådespelarkonsten mellan en ansats till naturlighet (Var dig själv! Var rollen! Fejka inte!) och en strävan mot förställning (Skådespeleri är teknik! Glöm bort dig själv! Skapa en illusion!). Och det är väl heller inte så långsökt att tänka att vi i vår moderna tid där vi så gärna bekänner oss till sanning och autenticitet och har lite svårt för det där med roller och förställning gärna tänker oss att skådespelare ska vara ”sanna”. Vi vill imponeras av något som är äkta, på riktigt, ur hjärtat och ”sant”.

Vad jag försöker fånga är alltså att vi svenskar helt enkelt kanske har svårt med det där att vara självklara och äkta: Hur framställer man en svensk man som bara är sig själv och inte ber om ursäkt för det? Det kan dels handla om att vi saknar förmåga att vara autentiska och att bottna i oss själva. Det kan också lite mer subtilt handla om att vi ställer för stora krav på ”äkthet” och autenticitet och att vi inte kan acceptera att livet på många sätt består i att bli harmonisk med en roll. Det kanske är så att det är ganska svårt för en svensk man att spela rollen av en svensk man eftersom en svensk man inte är något som vare sig finns, ska finnas, får finnas eller har en naturlig och självklar plats i tillvaron? Jag spekulerar.

39 reaktioner på ”Richard Sörman: Svenska skådespelare har svårt med självklarhet och naturlighet

  1. Fredrik ÖSTMAN skriver:

    Du går som katten kring het gröt eller ser inte skogen för bara träd. Är det inte uppenbart att inga roller finns i en kultur som förnekar alla roller? Hur kan man dramatiskt hänvisa till en arketyp när alla arketyper officiellt är avskaffade och ironi anses vara en epidemologisk metod? En kultur som har avskaffat gemenskapen, gemeinschaften, saknar möjlighet att kommunicera och samverka. Atomer utan sammanhang påverkar inte varandra. För svensken är det att vara äkta att vara så konstlad som möjligt — hur kan man då framställa äkthet naturligt?

    Du ser tvärtomet: genom att svenskarna spelar teater i vardagen blir skådespeleriet en uppvisning i banalitet och klichéer.

    Gillad av 9 personer

      • Jan Molin skriver:

        Jag hade ingen aning om vad detta ”epistomologisk”, ett av alla dina främmande ord du ofta använder betydde, så jag slog upp det på Synonymer.se, och se: du kunde lika gärna ha skrivit ”kunskapsgrundad”.
        Jag tror att för att bevara Sverige svenskt så måste vi också använda det svenska språket. Det är för det mesta möjligt att hitta inhemska ord, och inte heller vara rädda för att skapa nya.

        Gillad av 2 personer

      • Fredrik Östman skriver:

        Det här med rollspelet är mycket intressant. Jag kan rekommendera dig, Richard, som är en djupt intellektuell typ Permanent Revolution av James Simpson. Jag har bara kommit till kapitel 8. Det är tungt, svår högakademisk engelska.

        Kopplingen som övertygande görs av Simpson är kalvinism — revolution — permanent revolution — förtvivlan — hyckleri, där hyckleri ju handlar just om att spela en roll, att förespegla att vara något man inte är. Hypochritos är grekiska för skådespelare. Jag tror att Västvärldens undergång är direkt kopplad till kalvinismen, som i princip är identisk med den fariséeism som Jesus vände sig mot och skapade kristendomen ur judendomen.

        Det är dags igen! Sanning! Rätt! Liv! Fadern, Sonen och den Helige Ande.

        Gillad av 4 personer

  2. Aurora skriver:

    Ha, ha. I Sverige finns endast DRAMATEN. Teaterns högborg med ”genierna” i väggarna. Alla stöps i precis samma form på Dramatens elevskola. Köper man inte det upplägget kommer man inte in. Värt att notera är att Alicia Wikander (som agerar mycket bra och naturligt på duken) provade till Dramatens elevskola 3 gånger utan att antas. Vid sidan finns ett antal mindre utbildningar med tung vänsteragenda-lutning. Man ska lära sig att skrika, svära och använda fula ord. Härifrån tas alla rollbesättningar. Både till film och teater. I Sverige gör man inte skillnad på teaterskådespelare och filmskådespelare, vilket man gör i många andra länder. Stellan Skarsgård deklarerar med överdrivet högdragen röst i Cannes att ”I am a theater actor so I do not need a microphone”. Dramaten utbildar stereotyper som överdriver med släpigt högtravande reciterande. De reciterar istället för att prata naturligt. Sluta att gå på och att stödja den skattefinansierade teatern och filmindustrin.

    Gillad av 5 personer

    • Eva Danielsson skriver:

      Aurora
      Precis så. Teater är teatraliskt. Jag brukar säga att jag är tondöv för teater. Möjöigtvis är svenska språket också svårt och kantigt i sig. Tittar helst på engelskspråkiga filmer och serier. Där finns många bra skådespelare och, lika viktigt, bra manus.

      Gillad av 2 personer

      • Jan Molin skriver:

        Nu håller jag för en gångs skull inte med dig Eva! Svårt och kantigt? Tvärtom, vårt språk har rensats i omgångar för att de flesta ska kunna använda det, det kallas av sosseriet och kommunisterna för jämlikhet, och var innan ”värdegrunden” styrordet på första plats!
        Tex har vi slängt på sophögen alla de vackra och användbara konjunktiva verbformer som tydligen finns i svenskan, men bara används i vissa former. Som ingenjör är jag en ganska okunnig uttolkare av svenskan, men jag lärde mig konjunktiv via spanskan som använder formen fullt ut i sina verb.

        Gillad av 1 person

      • uppstigersolen skriver:

        Även jag föredrar engelska serier och filmer. Jag vet inte varför men de lyckas ofta få även barn att uppträda på ett sätt så att man rycks med i handlingen. Jag har ofta tänkt att publiken är större för engelska, samt amerikanska, filmer och att man därför kan lägga lite mer tid och pengar för att se till att göra det rätt. Sen görs ju mycket skräp också, även i amerikanska produktioner men jag tittar inte vidare om det verkar bli en pekoral.

        Gillad av 1 person

      • Eva Danielsson skriver:

        Jan Molin
        Svenska språket är vackert och det är vårt. Alltså värdefullt och viktigt. Jag menar bara att det inte glider ljudmässigt lika lätt som t ex engelska eller franska utan kräver artikulerande. Men det borde förstås inte vara något hinder för skickliga skådespelare.

        Gilla

      • Marie Nordin skriver:

        Mycket intressant reflektion. Jag har upplevt det på ungefär samma sätt med mycket av det svenska skådespeleriet, men inte riktigt funderat över vad som kan vara orsaken.
        Jag har dock ofta känt en avsaknad av äkthet och trovärdighet och ett ”överspeleri” som gör vissa filmer/pjäser outhärdliga att titta på.

        Gilla

  3. svenne skriver:

    Jag tycker att engelska skådespelare i många fall lyckas få fram personligheten hos sina rollfigurer på ett mycket naturligt sätt.

    David Jason som spelar huvudrollen i ”Ett fall för Frost” lyckas ju kombinera egenskaperna tankspridd, plump, skarpsinnig, empatisk, seriös och auktoritär i en och samma figur och detta utan överdrivna åthävor. Åtminstone jag tycker att detta verkar vara äkta egenskaper som präglar Frost.

    Även John Nettles i ”Morden i Midsommer” lyckas få fram en trovärdig figur med annorlunda egenskaper än Frost – och även detta sker utan överdrivet och spänt skådespeleri- och rollfiguren upplevs som en genuin engelsk polis.

    Jag är givetvis inte någon sakkunnig angående film och skådespeleri, men jag upplever att engelska skådespelare är i en klass för sig då det handlar om att skapa trovärdiga rollfigurer.

    Gillad av 5 personer

  4. ERROL skriver:

    En viss tamburmajor från ett parti som kallar sig liberalt har uppenbarligen återknytit till en tidigare roll som reservofficer. Samme patetiske folkskollärare stod mot slutet av sin partiledarbana i Riksdagen och fördömde nationalism ovillkorligt. Nationalism är ett på svenska s.k. ”problematiskt” ord och det råder i Sverige inte direkt brist på problematiska ord och perspektiv. Tamburmajoren kunde dock inte ens i sin vulgärförenklande syn på 30-talet och Andra Världskriget, förmås till att skilja mellan positiv och negativ nationalism. Nu har vi med plågsam förutsägbarhet fått se bortskämda LuFare fördöma svensk nationalism oreserverat och samtidigt bränna den svenska flaggan. Det är svårt att föreställa sig vuxna politiker i våra nordiska grannländer göra slika grunda reflektioner om nationalism som den paternalistiske fjanten Björklund. Hur motiverar Björklund nu sin roll som reservofficer i den svenska armén? Med patriotism, knappast, med kärlek för landet, knappast; är inte alla dess känslor som det heter med typisk svensk ängslighet, problematiska?

    Svaret är möjligen att tamburmajoren ser rollen som reservofficer som arbetsterapi och att den svenska armén egentligen är ett arbetsmarknadspolitisk projekt. För vem skall det svenska försvaret egentligen försvara? Det svenska folket? Är inte detta förhållande också synnerligen ”problematiskt”, då det riskerar att exkludera andra? Ängsligt förvirrad och totalt verklighetsfrämmande moralism är nu vår arvedel – en svensk folksjukdom.

    Gillad av 2 personer

    • Christer L skriver:

      Ett litet svagt försvar krossas snabbare och med mindre manspillan och kvinnospillan än ett större och starkare försvar. Och ger man upp på en gång så räddas många soldatliv. Sverige har ett humant försvar (och det är vi stolta över).

      Gillad av 1 person

  5. Aha skriver:

    ”SVENSKA SKÅDESPELARE HAR SVÅRT MED SJÄLVKLARHET OCH NATURLIGHET”.

    Svenska skådespelare har också svårt med
    – politiken. Som kändis har man ansvar att hålla truten om saker man inte begriper
    – PK-ismen. Har man bara PK-ism grejer att föra fram ska man hålla truten
    – floskler. Kan man bara uttrycka sig med floskler ska man hålla truten

    En skomakare ska bli vid sin läst och det gäller också för skådespelare (även om de nu enligt krönikören brister en hel del i sitt yrke).

    Gillad av 2 personer

  6. Stefan Sewall skriver:

    All kultur i Sverige är politisk, dvs vänster. Det har de mäktiga i branschen omsorgsfullt sett till. Slutade gå på teater efter Mutter Courage och En lång dags färd mot natt och I väntan på Godot på 70-talet. Göteborgs stadsteater var inte i min smak. Allt är vänster i svensk kultur, särskilt på TV. Bara barnslig buskis är mindre anfäktad. Det ska vara ångest och svårmod och klasskamp.
    På Thor Modéns tid var det inte så.
    Jämfört med brittiska och amerikanska filmer har svenska skådespelet under större delen av 1900-talet varit onaturligt och tillgjort. Vissa undantag har funnits. Stig Järrels var väl ganska bra i Hets vill jag minnas.
    En som spelar bra är Nicole Kidman. Hon kan verkligen gestalta helt olika roller så att man glömmer vem hon är. Många skådisar spelar annars mest sig själva.
    Robert Gustafsson är urkul och spelar olika roller bra tycker jag, dock alltid komisk.
    Idag finns ingen svensk mansidentitet och inget svenskt manligt självförtroende och ingen svensk manlig urkaraktär och därför kan den inte heller naturligt gestaltas. PK-vänstern vill eliminera vår identitet och vår samhörighet och vårt ursprung och vår stolthet.

    Gillad av 4 personer

    • uppstigersolen skriver:

      Apropå svenska skådespelare. Jag såg en film för länge sedan med Tuva Novotny i en stor roll. Hon spelade så bra att jag faktiskt blev förbannad på personen. Det tog ett tag innan jag besinnade mig och sa till mig själv. Hon är skådis. Rackarns bra.

      Gillad av 1 person

  7. Rikard skriver:

    Hej.

    Jag trodde fram tills du satte punkt att det skulle komma en knorr om att det var riksdagen, börsen och media det handlade om.

    Inte för att det var något fel på texten.

    Problemet är som med svensk litteratur:

    Alla som är på insidan har gått samma kurser på samma skolor och har lärt sig producera/agera enligt samma uppsättning regler. Den klassiska teatern i Aten på den tiden genomgick samma process – det hela blir formelbundet och skall följas som en ritning. Ap-tråkigt.

    Lägger vi ner all skatte-finansiering för teaterkurser, skrivarskolor och liknande så kommer det efter en kulturens Fimbulvinter åter att på Idavallen samlas nya heroer för nappatag i den återuppståndna solen.

    Få saker gör nämligen en konstnär så kreativ och driven som konkurrens.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    Gillad av 4 personer

  8. Thomas skriver:

    Svenska skådespelare överlag är vänster så vad annat att vänta? De kan inte trovärdigt gestalta något som de innerst inne inte sympatiserar med. En kommunist får inte visa sig svag och osäker.
    Finns knappt nån manlig skådespelare jag uppfattar som äkta. Några undantag finns.
    Rolf Lassgård tycker jag lyckas rätt bra med att framstå som äkta och innerlig.
    Samuel Fröler må ge ett lite buttert, introvert intryck men han är ju sådan i verkligheten ( det vet vi som känner honom..) därför är han trovärdig.
    Kjell Bergqvist däremot- han spelar över , en självupptagen provokatör.

    Svenska skådespelare lirar i lingonserien jämfört med de stora.
    Att Skarsgård, Kinnaman, Stormare gjort dugliga serier/filmer Idag beror på tillgängligheten och ”korvstoppningen” alla hundratals serier/ filmer som produceras för nätet gör vem som helst snart till kändis.
    Tacka vet jag riktiga skådespelare som Gene Hackman, Sean Connery, Harrison Ford, Tommy LeeJones, Kevin Costner,Jack Nicholson, Clint Eastwood, Paul Newman.
    Svenska s.k.hollywoodkändisar är inte ens värdiga att knyta deras skosnören.
    Till och med Danmark har bättre skådespelare än Sverige som Viggo Mortensen exempelvis.

    Gillad av 1 person

  9. lookslikeanangel skriver:

    ”Fake it till you make it!”

    får man ju ofta höra. Det borde väl skådisar
    klara av, om några….!

    Men bättre manus och – inte minst – regissörer
    skulle nog göra susen.

    Inte bara på teatern….

    Gillad av 1 person

  10. Palle9 skriver:

    Vill man hitta skickliga skådespelare i vårt land behöver man endast gå till journalistkåren på SvT. Det sätt på vilket de försöker presentera en bild av tillståndet i landet som om det vore den forna Sörgårdsidyllen medan välfärden rasar och brottsligheten eskalerar väcker en motvillig beundran. (Idag rapporterades t.ex. om en expert på brottsbekämpning från USA, som bibringat svenska kollegor värdefulla erfarenheter från over there. På frågan om svenskarna kunnat lära honom något var bägge parter överens om att den situation, som råder i Sverige med automatvapen och handgranater i stadsmiljö var något helt nytt för den erfarne polismannen från USA).
    Så att under sådana omständigheter kunna hålla masken kväll efter kväll och låtsas som det regnar kräver avsevärda skådespelartalanger. Bagdad Bob skulle kunna lära sig ett och annat av sina svenska kollegor.

    Gillad av 1 person

  11. Göran Holmström skriver:

    Toppen text Richard.
    Som den halvusla kontnär jag är så modifierar jag en av mina favoritkonstformer, vanitas.
    ”Yta , allt är yta, idel yta”.
    PK maffian har redan bestämt vilka som får slå och vilka som ska floppa!
    Även inom skådespeleriet så är det medelmåttorna som tillåts synas!
    Det är då helt ok att knarka eller bete sig som ett svin om man folkkär.
    Denna usla konstnär kan göra en grym wollter, när han ondogör sig över otacksamma arbetare.
    Min Maria Montazami går inte av för hackor heller enligt dom jag vågar visa den för.
    Teatern är fullsatt, pjäsen är förutbestämd
    Publiken skrattar och klappar i takt.
    Handdockan bugar och mumlar sina repkliker,”Mitt land bygger inga gränser”,
    Dockmästaren jublar och gnuggar sina giriga händer..

    Gilla

  12. Göran Holmström skriver:

    Tillägg, spelade ett datorspel för massa år sedan ”Shadow man”, det utspelade sig i efterlivet, karaktären man spelade var en vodoopräst som letade efter sin döda bror i helvetet. Satans högborg var designad av Jack The Ripper , den nedre nivån bestod av helkaklade rum där människogrisar åkte runt på rollerblades och slaktade allt.
    Fann detta spel som bland det sjukaste jag sett.
    Döm om min förvåning, när min nya arbetsplats delar arkitektur med spelet.
    Dock så är det mycket mindre spännande
    Och mer regler. Allt över två meter fallsele,
    Ordet riskanalys överskuggar allt, det finns protokoll för nästan samtliga scenarion,
    Väktaren hävdar att han vaktar helvetets förgård.
    Personligen saknar jag grismonstren på rollerblades.
    Apropå dåligt skådespel, alla karaktärer finns där, bäst e gubben som smygkissar i alla hörn på plåtverksraden.
    Han e på riktigt.

    Gilla

  13. olle reimers skriver:

    Bra inlägg.

    Det här med stela svenska skådespelare är något man känt av sedan jag började titta på TV-teatern c:a 1960.

    Några av de manliga (de kvinnliga var genomgående bättre) skådespelarna som lyckades bra var Ingvar Kjellsson och Ernst-Hugo Järegård. De vågade vara sig själva och spela ut sina roller helt. Då fungerar det.

    Många av de idag uppburna manliga stjärnorna vågar inte vara sig själva utan över – eller underdriver på ett sätt som gör att man ska förstå att ”det här är inget jag står för, jag är bara skådespelare”.

    En skådespelare måste njuta av sin roll. Han måste vilja göra just detta och stå för det i alla sammanhang: ”jag gjorde mitt bästa”.

    Det som saknas är självförtroende. Det är precis som i samhället. Det finns inget självförtroende och därför är man beredd att ta på sig rosa f-ttmössor eller uttala sig politiskt korrekt.

    Richard Sörman är något väsentligt på spåren när han analyserar skådespeleriet. Det speglar ynkligheten i samhället. Ynkligheten att inte våga stå för något.

    Gillad av 2 personer

  14. Pauline skriver:

    Ämne som engagerar tydligen, och kanske åsikten i sig om usla svenska skådisar mer än förklaringar om identitetslöshet etc.
    Jag instämmer till fullo med de som inte låter sig imponeras av samtida skådisar och min enkla förklaring till den låga standarden är att det rör sig om samma fenomen som i journalistbranschen. Folk som gärna vill synas och höras och bli kändisar i ankdammen Sverige dras till dessa yrken där det handlar mindre om begåvning än om kontakter och rätt inträdesbiljett. Och visst fanns en del usla såväl filmstjärnor och manus förr också, vi har massor av pinsamma pekoraler från 30-talet och framåt. Men att alla skulle varit så usla, nej… Tvärtom var det utomordentligt goda skådesspelare vi blev bortskämda med på nittonhundratalets senare halva; Sif Ruud, Carl-Gustaf Lindstedt, Margareta Krok, Börje Ahlstedt, Per Oscarsson m fl. Och den fullständigt lysande begåvningen Allan Edwall hade, han gestaltade sina rollfigurer så fantastiskt naturligt att han v a r dem. Karlsson i Hemsöborna, luffaren i Rasmus på luffen eller SkallePer i Ronja Rövardotter. Det finns oerhörda rollprestationer att beundra och glädjas över om vi ser i backspegeln för svensk film och teater.

    Gillad av 3 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.