Patrik Engellau: Hijab

Patrik Engellau

Jag har ägnat debatten om den muslimska kvinnoklädseln – hijab, andra slöjor, burkini och sådant – ett ganska förstrött intresse eftersom jag inte förstått eller inte besvärat mig med att ta ställning. Men så lättsinnigt kan man ju inte förhålla sig till en brännande samhällsfråga så jag började fundera lite och nu tänker jag tala om för dig vad jag kommit fram till om du orkar läsa.

Tänk dig ett kors vid vars spetsar det finns markeringar för Nord, Öst, Syd och Väst. Var och av dessa representerar en inställning i slöj- och klädfrågan. Nord och Syd rör sig en dimension, Öst och Väst i en annan. Positionerna Öst, Syd och Väst är erkända men Nord artikuleras sällan. Jag ska strax göra det.

Syd är de beslöjades egen attityd (så som jag tolkar den). De tar på sig slöjan liksom de talar rinkebysvenska för att markera etniskt, kulturellt eller religiöst revir. Kvinnor som kanske inte bär slöja i hemlandet – eftersom någon särart inte behöver betonas när man är likadan som alla andra – tar på sig plagget när de kommer till Sverige vilket i handling är en demonstration av innebörden att ”kolla, du kan tydligt se att jag inte är svensk och inte tänker bli det eller låtsas vara det”.

Det är en rättfram och tydlig attityd.

Öst och Väst handlar inte kulturernas armbrytning utan om en konflikt mellan två principer som båda ligger inom den västerländska ideologin.

Östprincipen har flerhundraåriga anor och handlar om religionsfrihet. Om man får dyrka vilken gud man vill så måste man kunna få läsa den gudens heliga bok och be hans favoritböner och acceptera de riter som är förknippade med just denna religion inklusive vanor som att fira påsk eller klä de troende kvinnorna i hucklen eller olika slags dok. Kan man ha radband och prästkragar så kan man också ha ramadan och hijab säger en anhängare av religionsfriheten och det är svårt för en allmänt liberal västerlänning att hitta några motargument inom den etablerade lådan av godtagbara argument.

Jo, det finns ett motargument – Västargumentet – i lådan som kanske kan fungera. Det är att man inte ska sexualisera prepubertala små flickor genom att sätta på dem hijab och därmed märka dem som kvinnor innan de blivit kvinnor. Jag kan förstå resonemanget för jag minns min förundran när jag upptäckte att amerikanska småbarnsföräldrar sätter på sina tvååriga flickbäbisar inte bara bikinitrosa utan också bikinibehå när de leker på stranden. Som svensk tyckte jag det var löjligt. Jag känner ungefär samma inför muslimer som sätter hucklen på småbarn. Det verkar bara larvigt.

Men så vässas argumentet. En kvinnlig skribent skriver så här i Svenska Dagbladet den 31 augusti:

… staten och samhället får aldrig se mellan fingrarna när barn sexualiseras. Vi måste göra allt för att stävja en framtid där flickor upplever det som sitt ansvar att nu och i framtiden anpassa sitt inre och sitt yttre för att reglera den manliga sexuella lusten.

Det har jag svårt att förstå. Håller inte kvinnor hela tiden på att försöka reglera den manliga sexuella lusten? Kvinnor har två knappar. På den ena står det Plus och på den andra Minus. Plusknappen är sådant som tajta jeans, urringningar, svarta, långa ögonfransar och trånande blickar. Minusknappen är en tillsägelse, en örfil, ett rop på hjälp, en Metoo-anmälan.

Finns det förresten någon som tror att man kan finjustera den manliga lusten med hjälp av en slöja? (1700-talsmålaren Alexander Roslin gjorde succé med en tavla av sin fru iklädd slöja – Damen med slöjan heter konstverket – och framgången berodde inte på att slöjkvinnan skrämde bort männen.)

Jag tycker det är svårt att komma till något tydligt svar i slöjfrågan med hjälp av de gängse frihets- och rättviseargumenten längs axeln mellan Öst och Väst. Det är väl därför det inte händer så mycket. Då och då förekommer förbudsförsök, till exempel i Frankrike mot burkinin för några år sedan, men de försöken tycks inte ha någon uthållighet.

Min inställning befinner sig i den nordsydliga dimensionen och är motsatsen till den avståndstagande minoritetsmarkering som hijabkvinnorna själva demonstrerar. Nord är som Syd fast tvärtom. Jag är en medlem av den svenska majoritetskulturen och jag gillar inte att det kommer hit minoriteter som, om jag tolkar det rätt, särskilt poängterar att de inte vill ingå i den svenska gemenskapen om man dit även räknar seder, kulturarv och sedan länge intränade beteenden och värderingar.

Sverige är mitt land. Jag var här först. Min släkt kom som flyktingar från Litauen för några hundra år sedan. Det var inte så lätt. Det fanns inget SFI, inget försörjningsstöd, inte ens barnbidrag. De tvingades lära sig språket och anpassa sig till lokala normer och regler för att överleva. Snabb, frivillig integration med sikte på assimilering är grundreceptet för lyckade invandringsprojekt. Muslimska kvinnor borde inte ens komma på tanken att särskilt framhålla sitt utanförskap genom klädedräkten.