Det finns en ofta uttalad formel avsedd att framställa det egna lägret som ansvarsfullt och ansvarstagande och det motsatta lägret som opålitligt och ansvarssmitande:
Ett samhälle måste byggas utifrån gemensamma värderingar och skyddas mot dem som äventyrar denna nödvändiga enighet.
Det är vad regeringens företrädare menar – om de nu menar något över huvud taget – när de talar om den gemensamma värdegrunden som en motsats till vad oppositionen, främst SD, står för.
I filmen Die Hard från 1988 (som jag skrivit om här) befinner sig polisen John McClane (Bruce Willis) på en julfest på sin ex-frus arbetsplats i Los Angeles. En man kommer fram till John och hälsar på honom med en kindpuss. John studsar, och med avsmak i minen säger han: ”Jesus! Fuckin’ California”.Kalifornien var sedan länge känt för att vara liberalt på fler än ett sätt. Kindpussar var tydligen för liberalt för en hårdkokt snut från New York. Det var här studentrevolten mot Vietnamkriget började. Det var här hippierörelsen hade sitt Mecka.
Idag har Kalifornien utvecklats till ett fäste för Demokraterna, som gör vad de kan för att obstruera Trumps reformer inom invandringspolitiken. Att någon som Ronald Reagan skulle bli guvernör i Kalifornien igen ser jag som osannolikt.
Sex radikala islamistiska män varav fyra imamer verksamma vid moskéer i Sverige har av flera svenska rättsinstanser inklusive regeringen dömts till utvisning på grund av att de enligt lagen om särskild utlänningskontroll befunnits utgöra säkerhetshot mot Sverige. Migrationsöverdomstolen har dock inhiberat utvisningarna enligt 12 kap 1 § Utlänningslagen som förbjuder utvisning till länder där någon form av kroppsstraff eller tortyr kan befaras. Islamisterna kommer från länder där exempelvis tortyr kan förekomma. Därför har islamisterna släppts på fri fot i Sverige.
Den som besvärar sig med att läsa Migrationsöverdomstolens sex domar kan göra tre intressanta observationer:
Vänstern ogillar kulturella hierarkier. Inga skillnader ska finnas mellan det vackra och det fula, mellan det förnäma och det triviala. Men alla skillnader mellan högt och lågt handlar inte om makt och sociala värden. Som individer kan vi ha allt intresse i världen av att höja oss över det triviala och ta oss upp på de höjder där luften är friskare och utsikten längre. Låt oss tala om det upphöjda och förfinade igen!
Modernismen vill inte veta av några hierarkier inom kulturen. Inget ska vara finare än något annat. Därför har vi tappat bort en hel vokabulär som handlar om den kvalitativa kulturens upplyftande och förädlande verkan på människan.
Grundtanken bakom ”public service” är en i sig vällovlig vision. Offentligt finansierad radio och television förfaller inte till att göra program vars huvudsakliga strävan är att maximera antalet lyssnare och tittare, genom att tilltala ytliga och ibland tämligen vulgära intressen. Dess icke-kommersiella utbud präglas i stället av seriös opartisk nyhetsförmedling, av fördjupande debattprogram som bjuder in seriösa företrädare för olika samhällsintressen, samt av hård bevakning av den offentliga maktens företrädare.
I ett avsnitt av teveserien om maffiafamiljen Sopranos (säsong 4, episod 3) blir det bråk mellan italiensk-amerikaner och vänsteraktivister om Columbusdagen. Italiensk-amerikanerna vill fortsätta hylla Columbus på denna dag – de ser honom som en fin symbol – medan vänster- och indianaktivister menar att den store upptäckaren var en skurk.
Vänsteraktivisterna och indianerna protesterar mot den italiensk-amerikanska paraden på Columbusdagen, vilket upprör maffiabossen Tony Sopranos vänner som som går till attack mot demonstranterna. ”It’s these Indians and the commie fucks” säger till exempel Ralphie Cifaretto. ”They want to paint Columbus as a slave trader instead of an explorer.”
Undergångstänkandet finns i flera kulturer. I den nordiska mytologin är det Ragnarök som drabbar världen när Fenrisulven sliter sig loss och förgör gudar och människor. I kristendomen är det Apokalypsen med sina fyra ryttare som far fram och skapar undergång.
Idag har jordens klimat blivit vår tids apokalyps. Allt fler tror att klimatet snabbt närmar sig en tipping point då vädret inte längre blir sig likt, årstiderna kommer att ändras eller försvinna och människorna hotas av ett uppslukande hav, ohyggliga stormar, förhärjande skogsbränder och svällande floder. Undergångssekten Extension Rebellion (XR) predikar apokalypsens ord ”the end is nigh” om vi inte inom nästa decennium helt sätter stopp för utsläpp av växthusgaser. XR har ett växande stöd även inom universitet och akademi, som inte sällan har en faiblesse för dramaturgi och symbolaktiviteter. De har fått sin egen profetissa i flickan Greta Thunberg. I vissa kristna kretsar ses hon som ett helgon och det hävdas att det är Gud som talar genom henne. En präst på Gotland har målat en ikon med hennes bild.
I möbelföretaget IKEAS marknadsföring används nu ordet ”vinterfest” i stället för ”jul” när man ska beskriva årets kollektion av julsaker.
Tilltaget tycks bekräfta att de politiskt korrekta bara kopierar trender inom den amerikanska vänstern utan att egentligen förstå vad de håller på med.
I Amerika har vänstern länge angripit den kristna julen. Detta brukar av kristendomens försvarare kallas ”the War on Christmas”. Vänstern har menat att ordet ”Christmas” är exkluderande eftersom det innehåller namnet Kristus. De som inte tror på Kristus kan känna sig utanför. Amerika är mångkulturellt, säger man, därför ska man inte önska varandra ”Merry Christmas” utan istället säga ”Happy Holidays”.
När jag började på Sida som byråsekreterare i löneklass Ag 18 sattes jag att skriva promemorior ty att skriva promemorior är själva meningen med byråkratens liv. Ylva hette en av de damer som skrev ut handläggarnas blyertsmanus på maskin. Ylva sa att hon blev imponerad av mina promemorior eftersom hon inte förstod ett dugg. Det är klart att det är stort att träffa folk som verkar begripa något som man själv inte fattar.
Just nu svämmar sociala medier – och fysiska samtal människor emellan – över av avsky och förfäran inför det faktum att sex radikala islamister, som betecknas som en säkerhetsrisk, släppts fria. Trots att de dömts till utvisning, just på grund av att de utgör ett hot mot oss alla, är det omöjligt att utvisa dem eftersom de då riskerar straff i sina respektive hemländer. Därför har de släppts fria i väntan på att det ska bli möjligt att utvisa dem.
Det känns ungefär lika effektfullt som att släppa dem fria i väntan på Godot. Det kommer sannolikt aldrig att bli riskfritt för dessa extremister att återvända hem, eftersom få länder ser mellan fingrarna på extremism på samma sanslösa sätt som Sverige gör. Och även om jag naturligtvis inser att det handlar om lagar och regler så undrar jag om de verkligen måste släppas fria? Bör man inte, med hänsyn till medborgarnas säkerhet, kunna hålla dem i förvar?
Enligt Aftonbladet, som nog går att lita på i frågor som denna och som dessutom gjort ett fint diagram, har antalet dödsskjutningar ökat från åtta stycken år 2006 till 45 stycken förra året. 306 skjutningar sägs ha inträffat varav 135 ledde till mer eller mindre allvarliga skador och 45 alltså till döden. Varför inte fler kulor träffade och varför inte fler skadade dog vet jag inte. Antagligen beror utfallet till stor del på slumpen och på den snabba och säkra vården av skjutskadade människor. Om det varit i Syrien hade kanske hundra dött.
”Midgårdsormen, Midgårdsormen” skrek min syster och dansade omkring i den lilla roddbåten. Skräckslagen försökte hon undkomma den mycket stora ål som pappa just hade släppt ur mjärden. Hennes gastande studsade långt över den helt lugna vattenytan utanför Nyköping.
Varför gjorde hon det? Hon liksom jag hade med spänning läst den nordiska gudasagan och lärt känna dess gudar, jättar och andra varelser i en serie som gått i tidningen Vi under sent fyrtiotal. Vi hade lärt oss en del om sådant som nutidens barn enligt skolmyndigheterna alls inte skall lära sig något om. Så roligt skall de inte få ha. De får väl läsa Sagan om ringen istället.
Mona Iréne Schultz är 63 år, mor och farmor. Natten till den 2 november drabbades hennes son och hans familj av ett av de bombdåd som skakar Sverige på närmast daglig basis. Trött på det hon kallar strutsbeteendet i Sverige skrev hon dagen efter dådet ett öppet brev till Stefan Löfven och regeringen på sin Facebooksida. Nu publicerar vi det även på Det Goda Samhället.
I morse blev jag väckt av ett telefonsamtal, som om det vore sig riktigt illa kunde inneburit en ofantlig tragedi.
Undervisningsväsendet är nog den samhällssektor som är mest påverkad av politisk korrekthet. Det beror troligen på att plantskolorna för politiskt korrekta idéer finns vid amerikanska universitet. Där utvecklas idéerna i syfte att särskilt härdiga och livsdugliga arter ska kunna framavlas för att sedan spridas över världen, i första hand till universitet i andra länder, till exempel Södertörns högskola.
Undervisning är universitetens själva essens. När universitetsfolk därför ska tänka ut saker faller det sig naturligt att uppfinningarna gäller sådant som forskarna har nära inpå sig. Därför handlar många politiskt korrekta idéer om utbildning, elever och barn. Det är ungefär som att den som uppfann fiskkroken med hulling troligen var fiskare.
Den första lördagen i november kallas i den svenska almanackan för Alla helgons dag. Det passar ju bra att ha en högtid på en lördag då folk är lediga. Traditionellt inom kristenheten har man firat Alla helgons dag den 1 november, även i vårt land.
Hur som helst, på Alla helgons dag den 2 november, besökte jag Gamla kyrkogården i Uppsala. Jag har ingen anhörig begravd där, utan jag brukar gå till någon poet. De är inte alltid helgon, men förtjänar att bli ihågkomna, ja, som det står i Odyssén: ”Bland alla människor på jorden är heder och vördnad skaldernas lott.”
Det finns onekligen spår av bitterhet i Aron Flams mastodontverk ”Det här är en svensk tiger”, som handlar om Sveriges förehavanden under andra världskriget (och efter). Men boken ger också en psykologisk vinkel på det fenomen som under många år lagt en förlamande filt över hela den politiska debatten, nämligen ”antinazismen”.
För det första är ”antinazismen” inte riktad mot nazismen. Den lilla krets nazister som framhärdar i att hylla Hitler och Tredje riket är för obetydlig för att göra något avtryck. Blåslampan riktas istället mot den opposition som håller på att ta över Sverige och som i realiteten inte har ett dugg med nazism att göra. Skälet till att SD, AFS, MED (och även delar av M och KD) målas i bruna färger är att det sätter skräck i folk. Skräckslagna människor tänker mindre rationellt, och förhoppningsvis tyr de sig till det Rödgröna blocket för att må lite bättre.
Richard Sörmans artikel här på Det Goda Samhället (30/10) om att vara konservativ och höger men ändå god, kan ifrågasättas som strategi för att åstadkomma önskade förändringar på det politiska området. Att kunna blidka och förlåta dem med motstående uppfattningar vilka nu till äventyrs börjar känna förändringarnas vindar blåsa är en strategi som, såvitt jag känner till, aldrig har lyckats tidigare i historien. Altruism är en vacker tanke men har aldrig varit framgångsrik utan ett balanserande element av krav på dem vilka omfattas av denna altruism.
Godhetsproklamationer och tolkningsföreträde har alltid varit ett mycket tydligt signum för vänstern, liberaler, med flera då de skoningslöst stigmatiserat sina meningsmotståndare, denna indoktrinering från vänster har trängt så långt in i det svenska folkets medvetande att vi nu står inför ett paradigmskifte som inte ger utrymme för snällhet och altruism. Vi behöver mer polarisation.
I slutet av en intervju på Swebbtv framförde Leif Östling, före detta chef för lastbilstillverkaren Scania, några erfarenheter från sitt yrkesliv. Enligt mina förhoppningsvis ordagranna anteckningar sa han så här på tal om invandrad arbetskraft från Mellanöstern och Afrika:
2010-talet har varit normkritikens årtionde. Alla ska befrias från tvingande normer. Alla har rätt att bli sedda och älskade precis som de är eller väljer att vara. Okej. Då kör vi på det. Även män kan vara offer för normer och hederskultur. Även heteromän kan bli barn på nytt och söka uppmärksamhet genom offerskap och konflikt.
Av alla de barnsligheter som florerar i vårt samtida Sverige är nog offertänkandet kring sexualitet och identitet bland de mest patetiska. Kan vi inte bara slå fast en gång för alla att de flesta moderna svenskar inte bryr sig ett skvatt om vad deras medmänniskor gör i sänghalmen? Vuxna individer får bli intima med vem de vill så länge alla vet vad de gör och deltar på egna villkor.
Man upphör aldrig att förvånas över hur undfallande och menlösa vi har blivit här i Sverige. Det hela aktualiserades helt nyligen då jag pratade med en god vän om att IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi tagits av daga. Medan jag uttryckte en viss förnöjsamhet över att en av de värsta slaktarna i modern tid till sist stoppats var min väninna betydligt mer tveksam över sakernas tillstånd. För IS-ledarens död kommer dessvärre bara att stärka IS, menade hon.
Det där är ett sådant där nonsensargument som man hör allt oftare numera. Vi ska vara snälla och försiktiga, lite varsamma så där, så att vi inte provocerar kriminella att bli ännu mer kriminella, mördare att mörda fler och så vidare. Polisen ska föra dialog med de kriminella, gärna på ett vänskapligt plan och allra helst med en termos kaffe och en korg fikabröd i famnen. Brottsoffer får veta att de varit på fel plats vid fel tidpunkt. Och givetvis ska det förhatliga USA och dess president – som ju är värre än Hitler – lämna Abu Bakr al-Baghdadi i fred, för att inte provocera IS.
Så här års, runt Allhelgona, är det tradition att jag och några släktingar träffas och umgås och minns våra nära och kära som gått vidare. Även om vi är utspridda över landet och inte har särskilt mycket kontakt under övriga året så brukar de flesta av oss ha möjlighet att komma på de här små släktträffarna. Vi besöker gravar, tänder ljus och plockar fram gamla bilder. Vi brukar också besöka det gamla soldattorpet, där vi har våra rötter.
För mig har de här stunderna kommit att betyda oerhört mycket. Inte bara för att det är väldigt trevligt att umgås med släkten utan också för att det ger en starkare koppling bakåt i tiden. Vi är alla olika, har skilda liv och olika intressen och bland oss finns de flesta politiska uppfattningar, men vi har rötterna gemensamt och det håller oss samman. Vi är ättlingar till knekten och hans hustru och vi delar en historia och ett kulturarv som förenar oss trots olikheterna.
På Alla helgons dag ska man minnas de döda.
I Strindbergs novellsamling Från Fjärdingen till Svartbäcken ger han en dyster bild av studentlivet i Uppsala. I novellen Ensittaren berättar han om en världsfrånvänd zoologistudent, som bodde vid kyrkogården.
“En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet! Han blev ond och svarade intet!”
Idag ska Arbetsförmedlingen offentliggöra en rapport om hur myndigheten föreställer sin framtid. Låt mig framföra några synpunkter som inte grundas i djupa studier i ärendet utan snarare i ett försök att med Hercule Poirot som förebild använda de grå cellerna.
En arbetsförmedling är ett slags mäkleri som sammanför arbetskraft som vill ha jobb med företagare som behöver anställa. Den första arbetsförmedlingen i Sverige ska ha bildats år 1902 i Helsingborg. Det berodde på att kapitalismen vid det laget hade nått en sådan grad av mognad att mäklerifunktionen med fördel kunde specialiseras och sättas på bolag. Tidigare skedde sammankopplingen mer spontant exempelvis genom att en arbetssökande klappade på företagets port och frågade om det behövdes arbetare. Genom åren etablerades arbetsförmedlingar på alltfler ställen.
Tänk dig att du sitter tillsammans med ett antal bekanta i en båt som makligt rör sig längs en flod. Det är en varm, skön och behaglig dag. En härlig båttur. Så hör du plötsligt något som kan vara ett avlägset muller. Du frågar dina bekanta om det möjligen kan finnas ett vattenfall längre fram. De tittar förvånat på dig och avfärdar skrattande din oro. Efter en kvart hör du ljudet ännu tydligare och du anar ett dis som du misstänker kan vara ett vattenskum långt framöver. Men finns det inte ett fall här? frågar du igen. Känns det inte som båten glider fortare? Dina bekanta blir nästan arga och säger åt dig att sluta tjafsa. Efter ytterligare några minuter börjar det forsa om stäven och dånet från vattenkaskader uppfattas även av dina bekanta. Vi kanske ska köra in till stranden säger en av dem och vrider på ratten. Men det hjälper inte för strömmen är nu starkare än motorn.
Paula Ternström har sett Dramatens uppsättning av Fedra/Hippolytos. Den svenska version om Hippolytosmyten som nu skrivits utifrån tre äldre förlagor är utsökt i sin allvarliga högstämdhet. Men uppsättningen lyckas inte förvalta textens skönhet. Det är uppfriskande att Dramaten tar ut svängarna med experimentell teater, men den könsöverskridande rollbesättningen förvirrar och känns mest malplacerad.
Jag längtar språket. Jag längtar orden som renar mig. Jag längtar bort från det fula, det ytliga och banala. Åh Gud! Ge mig texter jag kan växa i som människa.
Det var naturligtvis bara en tidsfråga innan det skulle hända. Den växande otryggheten i samhället har ju skyllts på i stort sett allt utom på den växande kriminalitet som är orsak till det, så kommunpolis Magnus Nilssons senaste yttrande i SVT är inte speciellt oväntat. Han skyller nämligen otryggheten på ”starka Facebook-grupper” .
Hans utspel innebär i klartext att han klandrar människor som skriver i dessa Facebookgrupper – oroade medborgare som behöver ventilera sin ängslan för samhällsutvecklingen eftersom makthavare, myndigheter och polis sällan eller aldrig tar deras oro på allvar – och menar att de ”drevar”. I en tid när man som vanlig medborgare knappt får veta vad som pågår i ens eget bostadsområde om man ringer till polisen menar alltså en representant för denna myndighet att det är medborgarna som själva skapar otrygghet.
Kina fortsätter sin satsning på kol. Enligt the Times planeras för 17 nya kolgruvor som ska försörja nya […]
De liberaler och socialister som känner att marken börjar gunga under fötterna kan behöva lite hjälp med att omorientera sig i tillvaron. Det kanske inte är så lätt att tänka nytt när motståndarna identifierats med det onda och man själv med det goda. Det Goda Samhället ger gärna några ord på vägen. Man kan nämligen vara konservativ och ändå vilja göra det rätta. Det gäller bara att våga släppa taget om det absoluta tänkandet.
Vänstern har länge varit normen i svensk politik. Står man till höger och föreslår något annat än vänsterns påbjudna idealism och vedertagna värdegrund är man ”kontroversiell”. Vänsterns politiska patos beskrivs obekymrat i main stream media som en kamp mot orättvisor och förtryck, eller mot tvingande normer eller kanske mot hat och fientlighet. Vänstern har helt enkelt stått för det goda. Därför är det heller inte så lätt för vänsterintellektuella (och dit räknar jag liberala tänkare som vänder sig mot den nya konservatismen) som känner att marken börjar gunga under fötterna att byta åsikt och erkänna att de ondsinta motståndarna till viss del hade rätt.
Även i USA hoppas man mycket på vindkraftens ersättande förmåga. Men vill man ha stabil och jämn elförsörjning ligger inte vindkraft högst upp på listan. Ett exempel är delstaten New York.
I New York finns 28 vindkraftsanläggningar som tillsammans har en installerad kapacitet på cirka 2 000 megawatt. Ungefär lika stor kapacitet (runt 2 080 megawatt) har kärnkraftverksanläggningen vid Indian Point, ungefär fem mil norr om New York City. I kärnkraftens fall är det 95 till 98 procent av den installerade kapaciteten som används. Det bör kunna klassas som pålitligt, det vill säga att man vet att Indian Point alltid levererar omkring 2 000 megawatt. Hur är det med vindkraften?
I min serie om tonårsfilmer från 80-talet har jag nu kommit till The Lost Boys från 1987. Jag går inte i kronologisk ordning, utan skriver bara om den jag känner för. Dock gör halloween (ja, jag vet att jag tjatar om detta) att det passar bra att skriva om denna skräckkomedi just nu. Många tillbringar dessa höstkvällar med att se på skräckisar och käka godis. Inte jag, eftersom jag tänker på min vikt och min hälsa.
The Lost Boys regisserades av Joel Schumacher, som två år tidigare regisserat St. Elmo’s Fire om ett gäng ungdomar som går ur highschool och vad som händer sen. Den anses som en av de viktigaste av 80-talets ungdomsfilmer vid sidan om The Breakfast Club. Jag kommer att skriva om dem framöver.
DET GODA SAMHÄLLET 