Just nu går det en våg av 80-talsnostalgi genom populärkulturen. Det är därför jag vill titta närmare på tonårsfilmer från perioden. Nostalgivågor är inget nytt för vår tid. På 80-talet, som man nu längtansfullt blickar tillbaka på, så var 50-talet inne. Då hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår.
På sajten Motpol, som beskriver sig som ”en identitär och konservativ tankesmedja”, har den populärkulturintresserade bibliotekarien Jonas Åberg bidragit med en lång och initierad essä om John Hughes tonårsfilm Some Kind of Wonderful från 1987.
TONÅRSFILMER FRÅN 80-TALET En våg av åttiotalsnostalgi går just nu genom populärkulturen med Netiflix teveserie Stranger Things som det mest framgångsrika exemplet. Därför har jag bestämt mig för att blicka tillbaka på några av filmerna från den tiden. För två år sedan började en artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet. En film som förtjänar att omnämnas är John Hughes-filmen Some Kind of Wonderful från 1987.
KULTUR I serien om tonårsfilmer från 80-talet, som jag började med förra året, har nu turen kommit till Snuten i Hollywood (engelska: Beverly Hills Cop) från 1984. Är det en tonårsfilm? Nja, det är en actionkomedi som passar alla åldrar, men den är lättsam och barnslig. Eddie Murphy, som spelade snuten Axel Foley, var inte tonåring men ganska ung, 23 år, när filmen spelades in.
En annan sak som gör att den passar in i serien är att regissören Martin Brest också regisserade en av decenniets mest ikoniska tonårsfilmer, Fast Times at Ridgemont High från 1982, som jag skrivit om här
När man tänker tonårsfilmer från 80-talet, tänker man The Breakfast Club från 1985. Det är den mest ikoniska tonårsfilmen från perioden och John Hughes mästerverk. Hughes började sin karriär i slutet av 70-talet som skribent på National Lampoon, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad, men elakare.
En av Hughes självbiografiska noveller i National Lampoon, ”Christmas ’59”, som publicerades i december 1980, blev sedan underlag för manuset till den populära julfilmen Ett päron till farsa firar jul med Chevy Chase i huvudrollen. Den ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden.
I min serie om tonårsfilmer från 80-talet har jag nu kommit till The Lost Boys från 1987. Jag går inte i kronologisk ordning, utan skriver bara om den jag känner för. Dock gör halloween (ja, jag vet att jag tjatar om detta) att det passar bra att skriva om denna skräckkomedi just nu. Många tillbringar dessa höstkvällar med att se på skräckisar och käka godis. Inte jag, eftersom jag tänker på min vikt och min hälsa.
The Lost Boys regisserades av Joel Schumacher, som två år tidigare regisserat St. Elmo’s Fire om ett gäng ungdomar som går ur highschool och vad som händer sen. Den anses som en av de viktigaste av 80-talets ungdomsfilmer vid sidan om The Breakfast Club. Jag kommer att skriva om dem framöver.
Eftersom den går en våg av 80-talsnostalgi genom populärkulturen just nu, Netflix framgångsrika teveserie Stranger Things är ett exempel på detta, har jag bestämt att i en artikelserie gå tillbaka till tonårsfilmerna från perioden. Tidigare i artikelserien har jag skrivit om filmerna Fast Times at Ridgemont High (1982), E. T. The Extra-Terrestrial (1982) och Tex (1982). I denna fjärde del kommenterar jag Risky Business, på svenska Föräldrafritt, från 1983.
Det är inte så att jag tycker allt var fantastiskt på 80-talet, flera av de filmer jag tittat på är så usla att jag inte kan tänka på dem utan att må illa. Det här handlar om att undersöka hur västvärldens ledande nation, USA, såg ut då i jämförelse med nu. Jag är också intresserad av hur underhållningsindustrin både speglar, och påverkar, hur vi tänker.
Det här filmen innehåller en av Michael J. Fox mindre kända roller. Han spelar den busige high school-eleven Jay-Jay Mannings. High School U.S.A. producerades av tv-bolaget NBC och släpptes 1983. Förutom Fox, känd från Family Ties (1982-89), så medverkar flera skådespelare från tidens populära sitcoms. Todd Bridges och Dana Plato var med i Diff’rent Strokes (1978-86) och Nancy McKeon i The Facts of Life (1979-88).
Filmen utspelar sig på Excelsior High School i Kalifornien. Jay-Jay Mannings fattar tycke för Beth Franklin (Nancy McKeon), som tyvärr är ihop med skolans kung Beau Middleton. Han är rik och arrogant, ledare för skolans fotbollskillar och kör runt i en svindyr cabriolet. Han representerar preppy-typen och ser ut som en ung John F. Kennedy.
Just nu går det en våg av 80-talsnostalgi genom populärkulturen. Det är därför jag vill titta närmare på tonårsfilmer från perioden i den här artikelserien. Nostalgivågor är inget nytt för vår tid. På 80-talet, som man nu längtansfullt blickar tillbaka på, så var 50-talet inne. Då hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår.
Som jag argumenterat för i en tidigare artikel, så kan nostalgin ha en politisk dimension. Den kan vara omedveten för kulturskaparen själv så att en på ytan ”progressiv” person kan skapa kultur som är ”reaktionär” eftersom den idealiserar en svunnen tid.
Nu har vi kommit till den andra artikeln i min serie om tonårsfilmer från 80-talet. Men är E.T. verkligen en tonårsfilm? Nja, den är nog mest en familjefilm, men passar även ungdomar i de yngre tonåren. Jag minns inte hur gammal jag själv var när jag såg den första gången – jag såg den flera gånger under min barndom, både på teve och på VHS-band.
Huvudpersonen Elliot är en tioårig kille, men han har en storebror, Michael, som är tonåring och går på high school.
Idag inleder jag en artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet. En våg av åttiotalsnostalgi går just nu genom populärkulturen med Netiflix teveserie Stranger Things som det mest framgångsrika exemplet. Teveserien är full av referenser till filmer från tiden.
En av de unga killarna i Stranger Things, Dustin, har i säsong tre varit på ett sommarläger och träffat en tjej som han beskriver som ”hetare än Phoebe Cates”. Hans kompisar tror att han hittat på henne, någon så perfekt tjej kan ju inte finnas på riktigt.
I förrgår (16/9 2020) skrev Bitte Assarmo om teveserien Cobra Kai. Serien hade premiär på YouTube våren 2018, men har nu tagits över av Netflix.
Det vore konstigt om inte även jag skrev om den då jag håller på med en serie artiklar om tonårsfilmer från 80-talet. Cobra Kai, som är en fortsättning på Karate Kid, som kom 1984, kan ses som ännu en i raden av exempel på den våg av 80-talsnostalgi som går igenom populärkulturen. 80-talsnostalgin blivit big business, särskilt efter Netflix succé med teveserien Stranger Things, som började sändas 2016.
I en serie artiklar skriver jag här på Det Goda Samhället om tonårsfilmer från 80-talet. Anledningen är att en våg av åttiotalsnostalgi går genom populärkulturen just nu. 80-talsnostalgin blivit en industri och big business, särskilt efter Netflix succé med teveserien Stranger Things 2016.
OPINION TV-bolaget HBO:s teveserie Chernobyl är den högst rankade någonsin på IMDb, den största filmdatabasen på Internet.
I fem avsnitt skildrar miniserien kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986.
Våren 1986. Jag minns hur vi lekte på gården i Kvarngärdet i Uppsala. När regnet kom ropade oroliga föräldrar från fönstren. Vi måste in för att inte skadas av radioaktiv strålning från Tjernobyl.
Jag minns varningarna om att inte plocka bär och svamp.
KULTUR När Donald Trump sommaren 2018 nominerade Brett Kavanaugh till domare i USA:s högsta domstol satte vänstern igång en häxjakt. Kavanaugh gjordes till symbol för allt som vänstern hatar – en vit, privilegierad cis-man. Dessutom höger och katolik.
Brett Kavanaugh föddes i en välbärgad förort till Washington, gick på det exklusiva pojkgymnasiet Georgetown Prep och fortsatte sedan att läsa juridik vid prestigefyllda Yale-universitetet. Han var som en skurkfigur ur någon av 80-talets tonårsfilmer: den snobbige preppy-killen.
I en serie artiklar skriver jag här på Det Goda Samhället om tonårsfilmer från 80-talet. Anledningen är att en våg av åttiotalsnostalgi går genom populärkulturen just nu. Egentligen är inte 80-talet ”min tid” eftersom jag är född 1976, vilket gör att mina tonår tilldrog sig på första halvan av 90-talet.
På ytan handlar 80-talsvurmen om prylar, kläder, musik och film. Men jag misstänker att det finns en djupare dimension också – en längtan efter något som gått förlorat. Visserligen målar nostalgin upp en illusion, ett åttiotal som aldrig funnits, men allt är inte Hollywood-drömmar.
NYTT ÅR Ett år har gått, och Det Goda Samhället har gått starkt framåt. Antalet visningar ökade med mer än en miljon, från 6,9 miljoner visningar 2018 till 8,3 miljoner visningar 2019. Första året, 2015, hade vi 3,8 miljoner visningar. Jag tror att en av flera anledningar till det går bra för Det Goda Samhället är vår ständiga uppdatering. Läsarna kan lita på att vi levererar nya texter varje dag året runt. Det gäller även jul, midsommar och nyår. Så har det rullat på i fem år utan avbrott. Det är inte alla sajter som klarar av det.
Vilka artiklar har visats mest under 2019? Den mest visade (jag skriver visade, för man vet ju inte om de som klickar faktiskt också läser) artikeln skrevs av Lennart Bengtsson. Han är vetenskapsman och vet mycket om klimatfrågan. Att hans artikel kommer som nummer ett är inte förvånande, klimatet har varit en het fråga. Vid sidan om klimatet är invandring och mångkultur frågor som intresserar många.
DET GODA SAMHÄLLET 