Mohamed Omar: Tonårsfilmer från 80-talet: The Lost Boys

Mohamed Omar

I min serie om tonårsfilmer från 80-talet har jag nu kommit till The Lost Boys från 1987. Jag går inte i kronologisk ordning, utan skriver bara om den jag känner för. Dock gör halloween (ja, jag vet att jag tjatar om detta) att det passar bra att skriva om denna skräckkomedi just nu. Många tillbringar dessa höstkvällar med att se på skräckisar och käka godis. Inte jag, eftersom jag tänker på min vikt och min hälsa.

The Lost Boys regisserades av Joel Schumacher, som två år tidigare regisserat St. Elmo’s Fire om ett gäng ungdomar som går ur highschool och vad som händer sen. Den anses som en av de viktigaste av 80-talets ungdomsfilmer vid sidan om The Breakfast Club. Jag kommer att skriva om dem framöver.

Den här filmen var från början tänkt att bli en pojkäventyrsfilm. The Goonies (1985) hade dragit in massor med kosing och man ville fortsätta mjölka det konceptet. Man skulle basera berättelsen på Peter Pan men de vilda pojkarna skulle vara vampyrer. Manuset utvecklades från barn- till ungdomsfilm, men hade kvar barnsliga inslag. Skådespelaren Corey Feldman från The Goonies var med, som en av vampyrjägarbröderna The Frog Brothers. De vilda pojkarna, vampyrerna, blev tonåringar, medan vampyrjägarna, blev kids.

Idag är vi blivit vana vid att se vampyrer skildras som coola tonåringar, som i till exempel Buffy the Vampire Slayer, Twilight och Vampire Diaries. Men The Lost Boys var först – här får vi bekanta oss med unga, snygga vampyrkillar i läderjackor på motorcyklar. Och som ledare för vampyrgänget har vi Kiefer Sutherland som gjorde sig ett namn som stygging året innan i Stand by Me (1986).

Se trailern här:

Folk som ogillar filmen, kan ändå gilla soundtracket. Filmens signaturmelodi, den goth-klingande ”Cry Little Sister”, skrevs av Gerard McMahon och handlar om en förkastad tonårings längtan efter en familj. En annan viktig låt i filmen är det brittiska postpunkbandet Echo & The Bunnymen cover av The Doors ”People Are Strange” från 1967. En generation X-tolkning av en 40-talistlåt. Låten, som tycks handla om utanförskap och ångest, knyter ihop de som var unga under kärlekssommaren 67 med deras barn, de som är unga 87. Då var det hippies, idag är det gothare och punkare. I vampyrernas näste sitter en stor affisch med Jim Morrison. Filmen hade stor betydelse för goth-kulturen och bidrog till att föra in dess stämningar i mainstreammusiken.

Relationen mellan generationer verkar utgöra ett tema i filmen. En nyligen frånskild mamma, 40-talist eller ”baby boomer”, förmodar jag, flyttar till sin morfar i Kalifornien med sina två pojkar, Michael och Sam. Hippisarnas kom från trygga och ordnade hem med både mamma och pappa medan gotharna och punkarna ofta kom från splittrade familjer.

Den påhittade kuststaden Santa Carla sägs vara ”världens mordhuvudstad” och är full av folk som är ”strange” som gamla hippies, punkare och … vampyrer. Morfar är en avdankad hippie som lever i ett hus fullt av bråte. Han har ingen tv, vilket stör Sam som gärna tittar på MTV. Den yngre brodern Sam spelas av Corey Haim, den andre av ”de två Coreys”. Han och Corey Feldman syntes tillsammans första gången i The Lost Boys och blev sedan ett omtyckt radarpar. De blev till och med en dokusåpa.

Det är när Michael träffar blomsterbarnet Star – hennes hippieföräldrar gav henne det namnet – som han dras in vampyrgänget. David (Kiefer Sutherland) lurar i honom sitt blod, så han börjar förvandlas till en av dem. Han skulle ha förlorats i skuggorna om inte lillebror Sam slagit sig ihop med The Frog Brothers och kommit till undsättning. Bröderna heter för övrigt Edgar och Allan i förnamn, ja, som i Edgar Allan Poe.

Det är alltså bara killarna som är i centrum i denna film, både på den onda och den goda sidan. De enda tjejerna är dels lockbetet Star, vampyrernas ”groupie”, och dels Michael och Sams mamma. Det hade förstås inte gått idag. Numera måste varje film ha minst en hjältinna, starkare än en karl, och gärna får sätta den manlige hjälten plats. Och när vi är inne på kön är steget inte långt till etnicitet. Liksom alla andra tonårsfilmer från 80-talet jag skrivit om i den här artikelserien så är The Lost Boys en helt vit film i total avsaknad av ”mångfald”. Men även i verklighetens Kalifornien såg det annorlunda ut, på 80-talet var dock fortfarande majoriteten av invånarna i delstaten vit, idag är andelen nere på 36 procent.

Corey Haim och Corey Feldman:

En obehaglig sak, något som faktiskt är skrämmande på riktigt, är barnen som far illa. Överallt i mordhuvudstaden Santa Clara sitter det lappar med bilder på försvunna barn. Är det vampyrerna som satt tänderna i dem? Varför är det här så obehagligt? Jo, för att Corey Feldman i sin självbiografi berättar om hur han och vännen Corey Haim utsattes för övergrepp i Hollywood. Det är svårt att inte tänka på det när man ser ”Missing Kid”-affischerna. ”Jag började förstå att många människor omkring mig var monster”, skriver Feldman. Riktiga monster. Haim brottades med ångest och drogmissbruk under resten av sitt liv. Han var 38 år när han gick bort 2010.

Läs tidigare artiklar i serien om tonårsfilmer från 80-talet:

Fast Times at Ridgemont High

E. T. The Extra-Terrestrial

Tex – när vita killar kunde hoppa

Risky Business

High School U.S.A.

Sixteen Candles

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa att du uppskattar vad jag gör genom att swisha en donation till 0760078008 (Eddie)

6 reaktioner på ”Mohamed Omar: Tonårsfilmer från 80-talet: The Lost Boys

  1. Tomas Roennberg skriver:

    Hej Omar,
    Följer ditt filmintresse med stor glädje! Jag är 72, en smula hörsel o synskadad, men min 32 tums TV är lätt, platt som en pannkaka, Panasonic heter han, så därför kan jag ta med mig honom till köket när jag blir sugen på popcorn.
    Gillar gamla kovboj-filmer, såna som Hoppalong Cassidy och Vilde Bill Hickock är med i. Min tjej anser att jag är knäpp och vill att jag ska titta på henne istället. Efter filmens slut gör jag det. Det slutar oftast bra också.
    Gillar också moderna filmer, men helst inte efter 1970. Kalla mig tokig, men somliga här på hemmet är ännu tokigare och anser att jag har rätt! För övrigt gillar jag DGS. Bra att ni finns! Kram

    Gillad av 1 person

    • Richard skriver:

      ”Ämnet är dock lite för tabu för Sverige”

      Ja, de flesta svenskar vill inte tänka på sådant. Men ondskan försvinner inte för att man sticker huvudet i sanden utan får bara desto större spelrum. Ju längre folk blundar desto fler hinner drabbas.

      Vi behöver belysa det för att folk ska fatta hur onda dessa typer är. Många av dem har mycket makt och folk behöver fatta hur hemska dessa makthavare är.

      Gillad av 1 person

  2. Bo Svensson skriver:

    De vampyrer man träffar på i verkligheten, är de som skaffar sin självkänsla genom att stjäla andras, – genom att förnedra. – Och det fungerar. – Man får de snyggaste tjejerna och de mera förtjänta blir utan, för mannens attraktion på kvinnan beror på den självkänsla man utstrålar, – på den rang han ger intryck av att ha vunnit, oavsett med vilka metoder.

    Med de metoder som krävs, måste den ordning återställas där man vinner rang och respekt genom att fungera som en tillgång för sina medmänniskor och inte genom våld och hot.

    Gilla

  3. tom crean skriver:

    Ja, och de är alla vänster i Hollywood, varenda pedofil, varenda en som begår övergrepp. En tillfällighet? Knappast, en filosofi som uppmuntrar hyckleri över eget ansvar producerar förstås ondska.

    Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.