Mohamed Omar: Tonårsfilmer från 80-talet: Sixteen Candles

Mohamed Omar

När man tänker tonårsfilmer från 80-talet, tänker man The Breakfast Club från 1985. Det är den mest ikoniska tonårsfilmen från perioden och John Hughes mästerverk. Hughes började sin karriär i slutet av 70-talet som skribent på National Lampoon, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad, men elakare.

En av Hughes självbiografiska noveller i National Lampoon, ”Christmas ’59”, som publicerades i december 1980, blev sedan underlag för manuset till den populära julfilmen Ett päron till farsa firar jul med Chevy Chase i huvudrollen. Den ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden.

Hughes blev high school-filmernas okrönte kung, både som regissör och manusförfattare, och hade stor påverkan på min generation, X, de som är födda mellan 1960 och 1980. Ibland kallas vi den ironiska generationen. Hans uppväxtskildringar förenar magi med tokig humor och realistiska bilder ur de vita medelklasskidsens liv i villaförorterna. Hans mest kända tonårsfilmer i genren vid sidan om The Breakfast Club är Ferris Bueller’s Day Off, Pretty in Pink, Some Kind of Wonderful och Sixteen Candles.

Se trailern:

Hughes debuterade som regissör med Sixten Candles 1984, en romantisk komedi om en tjej som fyller sexton. Hennes födelsedag blir dock bortglömd då familjen är upptagen med storasysterns stundande bröllop. Men det är inte Samanthas (Molly Ringwald) största bekymmer – hon är kär i skolans snygging Jake samtidigt som hon blir mer eller mindre förföljd av Ted, ledaren för skolans nördar. Hon gör sitt bästa för att få snyggingens uppmärksamhet medan hon försöker undvika nördens oönskade uppmärksamhet.

Det är möjligt att en del av att nutidens publik uppfattar Teds närmanden på ett annat sätt än man gjorde på 80-talet. Inte ens charmiga nördar kommer undan. Jag känner själv obehag när Ted förhandlar sig till Samanthas trosor för att sedan kunna visa upp dem för sina kompisar som en trofé och skryta om sin erövring. Men Samantha, offret för Teds påträngande uppvaktning, är heller inte särskilt pk: när hon vill bli av med honom använder hon förolämpningen ”fag”, det vill säga ”bög”.

Ted spelas av Anthony Michael Hall som sedan skulle göra en liknande roll som nörd i The Breakfast Club. Det var i Sixteen Candles som Hughes inledde sitt samarbete med Molly Ringwald, som blev något av hans musa. Han skrev flera roller med henne i åtanke. Ringwald är åter aktuell i tonårsgenren genom sin medverkan i Netflix teveserie Riverdale, en filmatisering av serietidningen Archie/Acke, där hon spelar huvudpersonen Archies mamma. Tilltaget att knyta ihop generationer så att man locka både tonåringarna och deras föräldrar påminner om filmen Highschool U.S.A. med Michael J. Fox från 1983 där kändisar från äldre teveserier spelar föräldrar och lärare medan de unga, uppåtstigande skådisarna spelar highschool-kidsen.

Sixteen Candles, liksom många av tidens tonårsfilmer, är en modern saga där outsidern vinner och mobbarna förlorar. Så skola de sista bliva de första, och de första bliva de sista. Det är nördens dagdröm i en verklighet där ofta motsatt förhållande råder: skitstöveln tar tjejen medan den mjuke och intelligente killen förblir ensam.

Nörden Ted stöter på Samantha. Sextrakasserier?

Filmens titel är hämtad från doo-wopbandet The Crests femtiotalslåt om tonårskärlek: ”You’re only sixteen, but you’re my teenage queen” (1958). Rockabillybandet Stray Cats, bildat 1979, gjorde en cover av låten som förekommer i filmen. I dag befinner vi oss mitt i en våg av 80-talsnostalgi, då på 80-talet var det 50-talet man längtade till. På 80-talet hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår. Det märks till exempel i den tidigare nämnda filmen Highshool U.S.A. med sin biltävling för att avgöra vem som ska bli ”skolans kung”, men ännu mer tydligt i filmer som Back to the Future (1985), Stand By Me (1986) och Dead Poets Society (1989). Back to the Future handlar ju om en tonåring som reser i en tidsmaskin från 1985 till 1955.

Flera forskare har föreslagit att det skulle finnas ett samband mellan 80-talets 50-talsnostalgi och Reagans neokonservativa rörelse. Hughes själv stod till höger politiskt och var en anhängare till Reagan. På samma sätt kan det finnas ett samband mellan vår tids 80-talsnostalgi och Trumprörelsen. Trumps kampanj färgades av en nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många av anhängarna tänkte på.

Liksom alla Hughes tonårsfilmer är Sixteen Candles en vit film: den handlar om vita heterosexuella medelklassungdomar och utspelar sig i en kulturellt och etniskt homogen miljö. Filmen spelades in Chicagos välbärgade villaförorter, vilka var – och fortfarande är – överväldigande vita. Den ende ”rasifierade” rollfiguren i den här filmen är en karikatyr av en kinesisk utbytesstudent vid namn Long Duk Dong. Hans intar funktionen av ”comic relief” och hans exotism markeras övertydligt genom att man hör en gonggong slå varje gång han uppträder. Rollfiguren Long Duk Dong har förstås kritiserats för att vara ett rasistiskt porträtt av orientaler.

Gonggongen slår när den exotiske orientalen uppträder:

Men samma vänster som inte tål karikatyrer av ”rasifierade” i filmer tiger när de ser negativa stereotyper av vita. Jag tänker till exempel på historieläraren dr. Fritz Hauptmann i den tidigare nämnda filmen Highschool U.S.A. Den tyske läraren, som spelas av Steve Franken, säger z i stället th, marscherar runt i klassrummet, och har till och med ilsken schäferhund. I en annan tonårsfilm från 80-talet, Risky Business, som utspelar sig i samma miljö som Sixteen Candles, den vita villaförorten Highland Park utanför Chicago, förekommer en karikatyr av en italiensk hallick vid namn Guido. Vänstern tycks ha noll tolerans mot stereotypa skildringar av people of color, men ändlös tolerans mot stereotypa skildringar av engelsmän som känslokalla och arroganta, italienare som cigarrökande gangsters och tyskar som stela preussare.

Läs tidigare artiklar i serien om tonårsfilmer från 80-talet:

Fast Times at Ridgemont High

E. T. The Extra-Terrestrial

Tex – när vita killar kunde hoppa

Risky Business

High School U.S.A.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan stödja mitt arbete genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

9 reaktioner på ”Mohamed Omar: Tonårsfilmer från 80-talet: Sixteen Candles

  1. Göran Holmström skriver:

    Eddie, svenskt tidigt 1980 tal var mycket spännande, gringos ett latinogäng i Stockholm jagade i flock dom spöade ensamma vitingar i parti och minut.
    Kickers regerade kungsan, dom tränade kung fu antingen på båten på Södermälarstrand Chago hette snubben,
    Eller hos Louis Lin hur han nu stavade det,
    Den senare tränade även balettfjollorna på Tisdagar om jag inte minns fel i en av operans lokaler. Mästaren kallade han sig för och dömde ut mig med en blick till att få träna för honom.
    Rätt festligt då hans storsatsning Fredde försökt sänka mig vid tre tillfällen i vimlet runt Stockholm.

    Gillad av 1 person

  2. Göran Holmström skriver:

    Fortsättning, nattklubbarna sedan 1984 Sdneys plejs det var speciellt, Vickan och Cafet där hängde man mycket, svårraggat som fasen.
    Ville man få napp så fanns det ett ställe på i närheten av NK där dom spelade dansband och hela stället var i guld det fanns en liten helikopter med i inredningen med.
    Ja 80 talet var villt där jag växte upp, i kallhäll slumförorten, jag tror inte någon jag umgicks med inte hade minst en bilstöld eller ett par inbrott bakom sig, snutjakter var en del av vardagen. Såg man en Ford Granada glida på natten sprang man,
    dom var fyllda med beväpnade ligister som älskade att spöa ensamma grabbar.
    Humorn var att soc gav dom pengar till bil och körkort för dom skulle sköta sig.
    Fan vilka minnen brudar som kom ut för kolla när man tränade på crossbanan,
    Man var på topp då, minns crosstränaren han åkte dit för vapenhandel, inte så konstigt att hans grabb hade dyraste crossen.
    Brudarna var så snygga, utan bh med o det burriga håret på skallen. Jämför man 80 talet med nutiden så är allt nu blekare,
    Om det beror på PK eller media o sociala trender vete tusan men 80 talet var busigt.

    Gillad av 1 person

    • Elisabeth skriver:

      Det beror nog på åldern, Göran. Du drömmer om det glada åttiotalet, ett fint decennium ………. .
      Tack Mohamed/Eddie, för ännu en läsvärd film-krönika. ” The Breakfast Club”, en av mina favoriter.

      Gillad av 1 person

      • Göran Holmström skriver:

        Elisabeth klart man saknar när man stod på topp, 55 år ung även om man åldrats väl.
        Så saknas den arroganta typen som trodde solen snurrade enkom för ens eget välbefinnande.
        nu lätt stukad och kantstött, så vilka berg kommer man bestiga?
        Mvh Göran.

        Gilla

    • Kronblom skriver:

      Ford Granada kallades ”finnmerca” på 70-80-talet. Brudarna med stort hår (sängkammarhår enligt syrran) kommer man ihåg. Själv växte jag upp på Mälaröarna. Farsan hade köpt en villatomt i Kalhällstrakten tidigt 60-tal men bytte den med en jobbarkompis som hade köpt en tomt på Färingsö och tyckte det var för långt från centrum. Ett bra område att växa upp i. Något man inte förstod förrän man i tonåren började drälla runt i stan på kvällar och helger och fick kompisar från andra delar av stan och förorterna. Idag har befolkningen på öarna ökat med 400% på 60 år.

      Gillad av 2 personer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.