Gästskribent Michael Diamant: Svensk renässans: Låt oss bygga vidare på den nordiska klassicismen

Michael Diamant

Michael Diamant från Arkitekturupproret skriver att vi behöver bygga vackert och harmoniskt igen. Modernismen inom arkitekturen måste utmanas och helst bli till en parentes i historien. I Sverige kan vi bygga vidare på den sista traditionalistiska arkitekturstil vi hade innan de fyrkantiga lådorna tog över nämligen den nordiska klassicismen eller ”Swedish grace”. Husen kommer inte att bli dyrare att bygga men desto mer uppskattade av dem som ska bo där.

Många som har tröttnat på lådliknande nybyggen hittar nu till Arkitekturupproret. Föreningen vänder sig mot den eskalerande förfulningen av våra svenska städer som skett från 1960-talet och framåt. Arkitekturupproret vill se ett mer traditionsinspirerat byggande och de undersökningar som gjorts om människors preferenser pekar på att en stor majoritet föredrar traditionell arkitektur. I övriga Europa och i Nordamerika har det börjat byggas traditionsinspirerat i stor skala även om det i sin helhet alltjämt utgör en marginell del av all nyproduktion. Ett konkret problem är att det finns för få utbildade klassiska arkitekter.

I det dagliga språkbruket och inte minst bland samtida svenska arkitekter råder stor begreppsförvirring när denna nygamla arkitektur ska diskuteras. Benämningen “klassisk stil” är den vanligaste. Tyvärr är den missvisande och reducerande. Det finns nämligen inget som heter ”klassisk stil”. Det finns något som kallas ”klassicism”, men det är bara en av ett oändligt antal klassiska stilar. Att kalla allt för klassisk stil eller ännu värre ”gammal stil” riskerar dessutom att reducera arkitekturdebatten till en fråga om just ”stil”, det vill säga en fråga om smak, när det också handlar om ideologi.

Så när vi talar om klassisk eller traditionell arkitektur menar vi egentligen en hel tradition av olika stilar men som alla respekterarar vissa grundläggande principer som varit desamma ända sedan Antiken. Det handlar om mått, proportioner och fasadindelning. Målet är alltid att skapa en arkitektur som människan upplever som harmonisk. Med harmonisk menas att husen ska vara strukturerade efter en ordning utan att ordningen för den skull är enformig. Proportionerna ska upplevas som korrekta med människan som utgångspunkt och det ska finnas en viss igenkänning utan att byggnaden är en kopia av någon annan.

Typisk 1920-talsklassicism från Birkastan i Stockholm. Enkel men vacker med sina lysande pastellfärger och små antika stilelement.

För den modernistiska arkitekturideologin, som 99 procent av svenska arkitekter bekänner sig till, är tankegodset ett helt annat. Redan på 1930-talet skulle stilelementen och de vackra utsmyckningarna bort eftersom de ansågs förljugna. Det gick så långt att äldre byggnader angreps och “hyvlades” från sina vackra ornament. På 60-talet skulle en kulturrevolution äga rum. Gammal kunskap om proportioner och fasadindelning skulle fasas ut och ersättas av en ny och “rationell” arkitektur. Med start i det tidiga 2000-talet slutade människan vara i fokus överhuvudtaget och kulten kring det nya tog över helt.

För en typisk svensk arkitekt av idag är det viktigast att en byggnad är “nyskapande”, inte att den är bra. Med nyskapande menas konstiga vinklar, fönsterplacering huller om buller eller vägran att skapa slutna kvarter i uttalat nyurbana områden. Så länge byggnaden kan sägas vara ny i sin utformning kan den vinna beundran bland kollegor och vinna fina arkitekturpriser. Arkitekter är dock människor som alla andra. När de ska välja bostad åt sig själva hamnar de oftast i hus med traditionell arkitektur. De vill själva alltså inte bo i de hus de ritar åt andra.

Men vad kämpar då Arkitekturupproret och alla andra som tröttnat på den moderna arkitekturen för? Vad är vår vision? Slutmålet är inte att vi ska återgå till en äldre specifik stil, men att vi ska göra den klassiska arkitekturtraditionen levande igen. Utifrån denna tradition går det nämligen att skapa ett oändligt antal stilar som alla respekterar samma grundläggande kunskap om människan och hennes behov av harmoni i sin livsmiljö. Men för att hitta tillbaka kan man tillåta sig att knyta an till en viss stil och sedan utifrån den gå vidare fram mot nya skapelser.

1920-talsklassicismen är spartanskt men effektfullt ornamenterad.

Den sista klassiska arkitekturstil vi hade i Sverige innan modernismen tog över var den av många så uppskattade nordiska klassicismen (”Swedish grace”) från 1920-talet. Vackra pastellfärgade huskroppar kombineras med en sparsam och antikinspirerad utsmyckning. Stilen har använts till allt från enklare bostadshus till höghus och offentliga byggnader. Varför jag tror denna stil skulle fungera så bra som utgångspunkt är bland annat ekonomisk (att bygga hus handlar också om ekonomi). Tack vare sin enkelhet kan den nämligen inte anklagas för att fördyra bostadsbyggandet. Vi behöver bygga vackra hus, men vi behöver också bygga hus människor har råd att bo i.

En korrekt fasadindelning, pastellfärg och några få ornament kommer inte öka kostnaderna nämnvärt. Vad som däremot kommer att öka är antagligen försäljningsvärdet. Det har dessutom redan prövats att bygga nytt med inspiration i den nordiska klassicismen. Jag tänker på S:t Eriksområdet i Stockholm som uppfördes i slutet av 1990-talet. Området är idag mycket uppskattat och har för de åtta byggherrar som var involverade i uppförandet av husen varit en god affär med hög lönsamhet. Färgmässigt finns en viss återhållsamhet i S:t Eriksområdet. Slutmålet för en renässans för den nordiska klassicismen får gärna vara samma explosion av färg, form och kreativitet som kännetecknade de sista åren före första världskriget. Men gärna med nya utsmyckningar så vi kan säga att vi fick en nordisk klassicism för 2000-talet.