MOHAMED OMAR: Some Kind of Wonderful

TONÅRSFILMER FRÅN 80-TALET En våg av åttiotalsnostalgi går just nu genom populärkulturen med Netiflix teveserie Stranger Things som det mest framgångsrika exemplet. Därför har jag bestämt mig för att blicka tillbaka på några av filmerna från den tiden. För två år sedan började en artikelserie om tonårsfilmer från 80-talet. En film som förtjänar att omnämnas är John Hughes-filmen Some Kind of Wonderful från 1987. 

När man tänker tonårsfilmer från 80-talet, tänker man The Breakfast Club från 1985. Det är den mest ikoniska tonårsfilmen från perioden och John Hughes mästerverk. Hughes började sin karriär i slutet av 70-talet som skribent på National Lampoon, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad, men elakare.

John Hughes med drömmande, men samtidigt skarp blick:

En av Hughes självbiografiska noveller i National Lampoon, ”Christmas ’59”, som publicerades i december 1980, blev sedan underlag för manuset till den populära julfilmen Ett päron till farsa firar jul med Chevy Chase i huvudrollen. Den ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden.

Men Hughes blev framför allt high school-filmernas okrönte kung, både som regissör och manusförfattare, och hade stor påverkan på min generation, X, det vill säga de som är födda mellan 1960 och 1980. Ibland kallas vi den ironiska generationen. Hughes uppväxtskildringar förenar magi med tokig humor och realistiska bilder ur de vita medelklasskidsens liv i villaförorterna. Hans mest kända tonårsfilmer i genren vid sidan om The Breakfast Club är Ferris Bueller’s Day Off, Pretty in Pink, Sixteen Candles och Some Kind of Wonderful, som blev hans sista i genren.

Hughes debuterade som regissör med Sixten Candles 1984, en romantisk komedi om en tjej som fyller sexton. Hennes födelsedag blir dock bortglömd då familjen är upptagen med storasysterns stundande bröllop. Men det är inte Samanthas (Molly Ringwald) största bekymmer – hon är kär i skolans snygging Jake samtidigt som hon blir mer eller mindre förföljd av Ted, ledaren för skolans nördar. Hon gör sitt bästa för att få snyggingens uppmärksamhet medan hon försöker undvika nördens oönskade uppmärksamhet.

Handlingen i Some Kind of Wonderful påminner mycket om Hughes klassiska romantiska tonårsfilm Pretty in Pink från året innan, 1986. Båda filmerna regisserades förresten av Howard Deutch. I Pretty in Pink är huvudpersonen Samantha, spelad av Molly Ringwald, en tjej som blir uppvaktad av sin bästis, en nördig kille. I Some Kind of Wonderful är huvudpersonen Keith, spelad av Eric Stoltz, i stället en kille med en tjejbästis. Bästisen Watts, spelad av Mary Stuart Masterson, är inte nörd, men en ”pojkflicka”. På den tiden fanns det väl bara killnördar.

Se trailern:

I Pretty in Pink är Samantha kär i en av skolans populära, rika och snygga killar, medan Keith i Some Kind of Wonderful är kär i en av skolans populära tjejer, en cheerleader-typ. De bor också i olika delar av Los Angeles: Keith i den sämre delen, hans drömtjej i den bättre. Ingen av dem ser sin respektive bästis som en möjlig partner. I Pretty in Pink får Samantha sin drömkille medan Keith i Some Kind of Wonderful till slut väljer sin pojkflickebästis framför den populära tjejen Amanda, spelad av Lea Thompson.

Eric Stoltz var 25 år gammal när han spelade rollen som Keith sommaren 1986. Men då hade han redan varit med i highschool-filmen Fast Times at Ridgemont Hight (1982) där han spelar pundare och polare till surfaren Spikoly (Sean Penn). Stoltz fick sedan rollen som Marty McFly i Back to the Future (1985), men blev ersatt av Michael J. Fox efter några veckor filmande. De två påminner faktiskt lite om varandra utseendemässigt, Michael kanske ser något mer busig ut. Därför är det knappast förvånande att Michael var tänkt att spela Keith i Some Kind of Wonderful. Lea Thompson fick sitt genombrott som skådespelerska i rollen som Martys mamma Lorraine Baines McFly i Back to the Future.

I dag befinner vi oss som sagt mitt i en våg av 80-talsnostalgi, men då på 80-talet var det 50-talet man längtade till. På 80-talet hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår. Det märks särskilt tydligt i Back to the Future, som ju handlar om tonårskillen Marty som reser i en tidsmaskin från 1985 till 1955, men också i filmer som Stand By Me (1986) och Dead Poets Society (1989).

Keiths pappa spelas av John Ashton, han gillar inte sonens konstnärsdrömmar, vill att hans läsa till något tryggt borgerligt yrke. Ashton är annars mest känd som den klantige konstapeln John Taggart i Eddie Murphy-filmerna Beverly Hills Cop I och II (Snuten i Hollywood) från 1984 och 1987. Hans partner William ‘Billy’ Rosewood spelas förresten av Judge Reinhold som också är med i Fast Times at Ridgemont High.

Flera saker i Some Kind of Wonderful visar att den är ett barn av sin tid. En stygg punkare (som senare visar sig vara ganska snäll) kallar till exempel Watts ”lesbisk” utan att det får några konsekvenser:

Punkaren: How long have you been a lesbian?

Watts: Excuse me?

Punkaren: You have a little bit too much up front to be a guy, so you must be a lesbian.

En annan sak är att pojkflickan Watts verkar avundsjuk på den fina flickflickan Amanda. Hon liksom beundrar henne i smyg och hade önskat att hon var som hon, feminin och uppvaktad av skolans coola killar, och inte en kortklippt pojkflicka. Det här är nog inte politiskt korrekt idag eftersom det signalerar att pojkflickor är flickor som misslyckas att leva upp till idealet.

I slutet av filmen blir också Watts önskan uppfylld när Keith väljer henne framför flickflickan. Han ger henne de glittrande örhängen han köpt som present till Amanda, en handling som kan tolkas som en metafor för hur hon övergår från att vara pojkflicka till att bli en ”riktig flicka”. Hon blev liksom inte lycklig förrän hon bejakade sin sanna identitet och blev kysst av en prins.

Slutet utspelar sig till tonerna av Elvis Presleys låt ”I can’t help falling in love with you”, en cover i irländsk folkton av bandet Lick the Tins. Återigen spökar 50-talet i 80-talets tonårsfilmer. Den tidigare nämnda Sixten Candles titel är hämtad från doo-wopbandet The Crests femtiotalslåt om tonårskärlek: ”You’re only sixteen, but you’re my teenage queen” (1958). Rockabillybandet Stray Cats, bildat 1979, gjorde en cover av låten som förekommer i filmen.

Begreppet ”locker room-talk” hördes mycket i nyheterna under det amerikanska valet 2016 då en läckt ljudinspelning avslöjade att Donald Trump uttryckt sig på ett mindre passande ”grabbigt” sätt. I Some Kind of Wonderful förekommer detta slags jargong, men här i tjejernas omklädningsrum. En mallig tjejtjej, anmärker att pojkflickan Watts klär sig i något som liknar pojkunderkläder.

Mallig tjej: I’ve just never seen a girl wearing boys underpants before.

Watts: Have you ever seen a girl with a drumstick shoved up her nose?

Mallig tjej: Oh, is that some kind of a threat?

Watts: It’s some kind of a warning.

Förutom en del elaka ordväxlingar råkar tonåringarna inte ut för några allvarligare bekymmer. Det är en lättsam berättelse med en mysig grundton. Man får intrycket av att ungdomarna lever ett ganska tryggt liv i en homogen kultur. Alla tonåringarna lever ungefär likadana liv och delar samma värderingar. Någon mångkultur finns inte och liksom alla andra John Hughes-filmer är det en helvit värld som skildras, de vita villakidsen värld. De enda svarta karaktärerna som förekommer i Some Kind of Wonderful är två värstingar som Keith möter i kvarsittningssalen.

Filmen spelades in Los Angeles då staden fortfarande hade en vit europeiskättad majoritet. Det har skett stora demografiska förändringar sedan 1986. På Wikipedia läser jag att vita knappt utgör trettio procent av invånarna i Los Angeles och att bara cirka fyrtio procent har engelska som första språk. Massinvandringen har gjort att Kalifornien allt mer kommit att likna Mexiko på andra sidan gränsen.

Idag är det väl så gott som omöjligt att producera en film eller teveserie med en så gott som helvit ensemble. Inte bara för att vänstern skulle bli arg, utan också för att USA:s etniska sammansättning ser helt annorlunda ut än den gjorde då. År 1980 utgjorde vita 83,1 procent av befolkningen, idag mindre än 60 procent.

Allting tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta. De vita invånarna har högre medelålder än de icke-vita, de man i USA kallar people of color. Den demografiska förändringen kommer förmodligen att påverka landets politiska riktning då people of color i högre utsträckning röstar vänster.

Det hade förmodligen inte John Hughes gillat – han stod till höger politiskt och var en anhängare till Reagan. Flera forskare har föreslagit att det skulle finnas ett samband mellan 80-talets 50-talsnostalgi och Reagans neokonservativa rörelse. På samma sätt kan det finnas ett samband mellan vår tids 80-talsnostalgi och Trumprörelsen. Trumps kampanj färgades av en nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många av anhängarna tänkte på.

Klicka här för att läsa tidigare artiklar i serien om tonårsfilmer från 80-talet.

PODCAST I ett avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 30/8 2019) pratar jag med min kollega Bitte Assarmo om Netflix 80-talsnostalgiska teveserie Stranger Things.

Lyssna i spelaren nedan:

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Du kan visa din uppskattning genom att donera via swish till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar/Eddie Råbock finns på Facebook, VK, GAB, Mewe, Twitter, Instagram och TikTok

Mohamed Omar