Mohamed Omar: Det sista trygga årtiondet

Mohamed Omar

I en serie artiklar skriver jag här på Det Goda Samhället om tonårsfilmer från 80-talet. Anledningen är att en våg av åttiotalsnostalgi går genom populärkulturen just nu. Egentligen är inte 80-talet ”min tid” eftersom jag är född 1976, vilket gör att mina tonår tilldrog sig på första halvan av 90-talet.

På ytan handlar 80-talsvurmen om prylar, kläder, musik och film. Men jag misstänker att det finns en djupare dimension också – en längtan efter något som gått förlorat. Visserligen målar nostalgin upp en illusion, ett åttiotal som aldrig funnits, men allt är inte Hollywood-drömmar.

För att förstå lockelsen lyssnar jag på podden Stuck in the 80s. Den började sändas 2005, innan 80-talsnostalgin blivit en industri och big business, särskilt efter Netflix succé med teveserien Stranger Things 2016.

Rick Springfield, född 1949 i Australien, var en av de stora rockstjärnorna på 80-talet. Han gjorde flera stora hits som ”Jessie’s Girl”, ”Love Somebody” och ”Don’t Talk To Strangers”. 2006 blev han intervjuad på podden Stuck in the 80s. Han fick frågan om hur det kommer sig att så många fortfarande gillar 80-talet.

Folk kommer alltid att se tillbaka på sina tonår med nostalgi. Det är då man formas. Det där är universellt och gäller alla tider, men Rick pekar på något speciellt för denna tid i västerlandets historia. Det var, säger han, ”det sista trygga årtiondet”:

I think people have a really small window when they accept music into their life to become part of their life. I think it’s early teens to maybe early 20s. And then your career kicks in or you get hooked up with someone, start a family or other things take over. There’s only a short period of time where music is everything. And it’s also happens to be the golden time of you life which is the teenage years. So I think as radio alienates itself more and more from everybody, I think they’re going back quicker and quicker to the songs that made them feel good and the times that made them feel good. I think the ’80s was certainly a great radio time and there’s a lot of stuff to choose from. It was really before all the crap hit the fan, you know, worldwide, I think it’s a last safe time. I don’t even think you can call the ’90s a last safe time. I think the ’80s is the last safe time.

På 80-talet var det nog ytterst få människor som kunde föreställa sig att jihadterror skulle bli en del av vardagen för folk västvärlden.

Då på 80-talet var det 50-talet man längtade till. Fyrtiotalisterna hade nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår. Det märks i filmer som Back to the Future (1985), Stand By Me (1986) och Dead Poets Society (1989). Back to the Future handlar ju om en tonåring som reser i en tidsmaskin från 1985 till 1955.

Det finns forskare som har föreslagit att det skulle finnas ett samband mellan 80-talets 50-talsnostalgi och Reagans neokonservativa rörelse. På samma sätt kan det finnas ett samband mellan vår tids 80-talsnostalgi och Trumprörelsen. Trumps kampanj färgades av en nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många av anhängarna tänkte på.

Teveserien Stranger Things, som utspelar sig i den fiktiva småstaden Hawkins, handlar om förlorad trygghet – om vad som händer när gränserna bryts ner. Det kan vara en anledning till succén, att många som lever i det nya Amerika längtar efter det mer traditionella Amerika som de tycker sig se i Hawkins. Och de känner kanske igen sig i hjältarnas oro och ångest när hålet i gränsen mot en annan, farlig dimension öppnas.

Trumps valseger kan förstås mot bakgrund av denna oro. Mot gränsernas upplösning ställde Trump Muren med stort M.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)