MOHAMED OMAR: Back to the Future

I en serie artiklar skriver jag här på Det Goda Samhället om tonårsfilmer från 80-talet. Anledningen är att en våg av åttiotalsnostalgi går genom populärkulturen just nu. 80-talsnostalgin blivit en industri och big business, särskilt efter Netflix succé med teveserien Stranger Things 2016.

Egentligen är inte 80-talet ”min tid” eftersom jag är född 1976, vilket gör att mina tonår tilldrog sig på första halvan av 90-talet.

På ytan handlar 80-talsvurmen om prylar, kläder, musik och film. Men jag misstänker att det finns en djupare dimension också – en längtan efter något som gått förlorat. Visserligen målar nostalgin upp en illusion, ett åttiotal som aldrig funnits, men allt är inte Hollywood-drömmar.

Det är också intressant att titta på hur USA, och västvärlden i stort, förändrats på bara trettio-fyrtio år. En sak som har förändrats drastiskt är demografin: USA var på 80-talet fortfarande ett väldigt vitt samhälle, något som märks i filmerna. Och då får man betänka att Hollywood även då var mer ”progressivt” än genomsnittsamerikanen.

I Back to the Future från 1985 bygger den excentriske uppfinnaren ”Doc” om en sportbil (en DeLorean) till en tidsmaskin och reser tillbaka till 1955. Maskinen drivs med plutonium som Doc snott av libyska terrorister. I en känd scen blir Doc och hans unge vän, highschoolkillen Marty (Michael J. Fox), hittade på en parkeringsplats.

Doc blir skräckslagen och ropar: ”Oh my God. They found me. I don’t know how, but they found me. RUN FOR IT, MARTY!!”

Marty: ”Who? Who?!”

Doc: ”Who do you think?! THE LIBYANS!!!”

De arga libyerna skriker på arabiska medan de kör mot Doc och Marty i en minibuss. En av dem skjuter ner Doc med sin AK-47, men när han ska göra slut på Marty också klickar vapnet: ”Damn Soviet gun!”

Libyska terrorister anfaller:

Detta var alltså 1985 när Ronald Reagan var president i USA och diktatorn Khadaffi ännu styrde Libyen. Ett år efter filmens premiär bombade amerikanska plan Tripoli, den 15 april 1986.

Reagan gillade Back to the Future. Han citerade den åtminstone i sitt ”State of the union”-tal 1986:

Never has there been a more exciting time to be alive — a time of rousing wonder and heroic achievement. As they said in the film ”Back to the future”, ‘where we’re going, we don’t need roads.

I filmen skojas det om det löjliga och orimliga i ett en B-skådis som Reagan skulle kunna bli USA:s president. Tilltaget påminner om hur det ”progressiva” Hollywood i dagens filmer riktar halvdolda gliringar och hån mot Donald Trump.

Hjälten Marty McFly är en kort och tanig kille med en alkismorsa och en hunsad farsa. Det går heller inte så bra för honom i skolan – han är en så kallad ”slacker”. Dessa omständigheter torde göra honom till incel, det vill säga ofrivillig celibatär, men detta är Hollywood så han har en söt flickvän som beundrar honom.

Marty och hans söta flickvän Jennifer lever i en vit värld i den fiktiva småstaden Hill Valley i Kalifornien. De få svarta karaktärerna uppträder i 1955-årsdelen av filmen: en städare i kafeterian och en orkester som spelar på slutbalen. Deras ”svarthet” markeras också, så de är inte bara städare och musiker, utan svarta städare och musiker. När Marty ger städaren Goldie Wilson idén att bli stadens borgmästare, muttrar chefen ”A colored mayor? That will be the day”. 80-talets Marty planterar denna ”progressiva” idé i 50-talets Hill Valley.

”A colored mayor? That will be the day.”

Idag är det väl så gott som omöjligt att producera en film eller teveserie med en så gott som helvit ensemble. Inte bara för att vänstern skulle bli arg, utan också för att USA:s etniska sammansättning ser helt annorlunda ut än den gjorde då. År 1980 utgjorde vita 83,1 procent av befolkningen, idag mindre än 60 procent.

Allting tyder på att denna utveckling kommer att fortsätta. De vita invånarna har högre medelålder än de icke-vita, de man i USA kallar people of color. Den demografiska förändringen kommer förmodligen att påverka landets politiska riktning då people of color i högre utsträckning röstar vänster.

Skolan som Marty går på, Hill Valley High School, är egentligen Whittier High School i Whittier en bit öster om Los Angeles, byggd år 1900. Skolans mest berömda elev är Richard Nixon som gick där på 30-talet. I filmen skildras skolan som så gott som helvit. Jag har inte tagit reda på om det stämmer, men verklighetens Whittier High torde i alla fall ha varit vitare än idag – enligt Wikipedia var 80 procent av eleverna latinos/hispanics 2007-2008.

Då på 80-talet var det 50-talet man längtade till. Fyrtiotalisterna hade nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår. Det märks inte bara i Back to the Future (1985) utan också i Stand By Me (1986) och Dead Poets Society (1989).

De här filmerna visar oss hur 80-talet såg på 50-talet. Och det är inte någon ren idealisering. I Back to the Future skildras 50-talets småstadsliv med en viss ironi.

Det finns dem som föreslagit att det skulle finnas ett samband mellan 80-talets 50-talsnostalgi och Reagans neokonservativa rörelse. På samma sätt kan det finnas ett samband mellan vår tids 80-talsnostalgi och Trumprörelsen. Trumps kampanj färgades av en nostalgi för en tryggare tid, uttryckt i sloganen ”Make America Great Again”, och sannolikt var det Reagans 80-tal som många av anhängarna tänkte på.

Teveserien Stranger Things, som utspelar sig i den fiktiva småstaden Hawkins, handlar om förlorad trygghet – om vad som händer när gränserna bryts ner. Det kan vara en anledning till succén, att många som lever i det nya Amerika längtar efter det mer traditionella Amerika som de tycker sig se i Hawkins. Och de känner kanske igen sig i hjältarnas oro och ångest när hålet i gränsen mot en annan, farlig dimension öppnas.

Trumps valseger kan förstås mot bakgrund av denna oro. Mot gränsernas upplösning ställde Trump Muren med stort M.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook. Om du uppskattar det jag gör kan du donera genom att swisha till 0760078008 (Eddie)

Mohamed Omar