Rubriken är Stig Ahlgrens mest berömda sentens. Han har berättat om dess tillkomst: ”Snälltåget hade passerat gränsen mellan Skåne och Småland utan att något mer väsentligt hade upptagit min hjärna än frågan om jag hade råd att äta i restaurangvagnen. Det hade jag inte och blev sittande kvar. Tåget hade stannat, en järnvägsknut tydligen, bibanefolket, en dyster skara, vällde in. Jag tryckte näsan platt mot rutan för att få syn på stationsskylten, tog upp anteckningsboken och skrev:
När man betraktar klimatfrågan – alltså frågan om i vilken mån människan har anledning att frukta att hon riskerar sin egen och planetens framtid genom att släppa ut koldioxid i atmosfären – med det perspektiv som tiden ger oss förefaller klimatalarmisternas höjdpunkt ha inträffat år 2007. Då fick världens främste klimatalarmist Al Gore tillsammans med FNs klimatkommitté IPCC Nobels fredspris. Samma år hade Al Gores hyllade bok An Inconvenient Truth, som var det främsta skälet till premieringen av författaren, spelats in som film och vunnit en Oscar för bästa dokumentärfilm. Det såg ut som om klimatalarmisterna sopade banan med de få återstående klimatskeptikerna.
Svårt att förstå hur det politiska samtalet kan ha blivit så emotionellt och lättviktigt? I så fall kan psykologi bidra till ökad klarhet. Tänk själv om du under senare decennier varit karriärpolitiker i någon av de traditionella partierna; eller tjänsteman inom statsförvaltningen; eller statsarvoderad akademiker. Hur skulle det då gått om du på något policymöte höjt rösten och sagt följande: ”Jag har kommit fram till att på det ena området efter det andra så har vi typiskt börjat bra men sedan drivit saker och ting alldeles för långt. Inkluderande alla stora politiska frågor som nedrustnings-, migrations-, EU-, identitets-, energi-, genus- och brottsbekämpningsfrågan. Samma sak gällande den monetära lågränte(kokain)politiken. Samt gällande statsförvaltningens kontinuerliga svällande. Överdrift har följt som ett resultat av att våra viktigaste stödtrupper – samt idel budgetäskare - alltid kräver att vi går åtminstone lite längre i samma riktning som förut. Även om varje enskilt steg varit litet har det ackumulerade resultatet utmynnat i radikalism. Förpackad som moderation. Så smygradikalism. Därav dagens intellektuella förvirring.”
Jag hade nyligen ett samtal med en bekant från Tanzania. Han är bosatt i Stockholmsområdet med en svensk fru som hjälpte honom att invandra. Min bekant, låt oss kalla honom Abdullah, är missnöjd med livet i det nya landet.
Sedan han kom hit, förklarade han, har han blivit allt mer desillusionerad. Han har ännu inte fått några barn, men han är orolig över hur ska gå att för eventuella framtida barn.
Sverige är det enda land i EU där snus får tillverkas och säljas. Det är inte förbjudet att köpa eller att använda snus i de andra medlemsländerna, men försäljning får bara ske i Sverige. Tobaksindustrin ser stora möjligheter i en framtida uppluckring av förbudet, men än så länge verkar detta ligga långt fram i tiden.
Idag, den 24 juli, skulle min moster Britta ha fyllt 107 år om hon hade levt. Det gör hon förstås inte, och det är inget konstigt med det. Det som däremot är lite sorgligt är att hon bara blev 67, särskilt med tanke på att hon var sjuk i 30 år av sitt liv. Jag har skrivit om Britta och hennes levnadshistoria tidigare. Och det kan så vara att jag upprepar mig lite, men hon har en väldigt speciell plats i mitt hjärta.
De flesta vuxna människor i Sverige får en månadspeng. Den kallas ”lön” och utbetalas normalt sista fredagen varje månad. Precis som mamma och pappa ofta har synpunkter på hur barnens månadspeng används bekymrar sig löngivarna, särskilt de offentliga, över hur vad löntagarna hittar på att göra med slantarna. Det visar sig till exempel att många löntagare köper sockerhaltiga produkter eller kanske till och med rent socker att lägga i kaffet. Det är farligt. Coca-Cola ska vi inte tala om. Staten har avancerade planer på att lägga restriktioner på sockerförbrukningen, någon sorts förbud, kanske, eller skatter. På så vis kan oskicket kontrolleras.
”Först kommer maten, sedan moralen” skrev som bekant Bertolt Brecht. Moral har i många fall ett pris, och innan vi är villiga att betala detta pris vill vi se till att våra basbehov är tillgodosedda. Det svenska politiska etablissemanget har länge velat utmåla vårt land som en ”moralisk och humanitär stormakt”. Men hur länge är svenska folket beredda att betala priset för den höga moraliska svansföringen?
En påtaglig effekt av feminismens maktövertagande i Sverige (som jag för enkelhetens skull daterar till sekelskiftet) var att barnen klev in i politiken. Plötsligt började politiker tala om barn som en självständig grupp, med unika rättigheter ungefär som en etnisk minoritet. Till exempel hade pojkar och flickor rätt att välja vilket kön de ville tillhöra, rätt att bli vaccinerade utan föräldrars medgivande och en rad andra rättigheter som stadgades i FN:s barnkonvention – av riksdagen upphöjd till svensk lag 2018. För övrigt samma år som Greta Thunberg inledde sin karriär som Sveriges mäktigaste opinionsbildare, utan andra meriter än att ha skolkat från skolan.
Om man frågar en normal person vilket som är bäst, integrering eller segregring, så möts man av en sned och misstänksam blick som antyder att man troligen är rasist. Eller också sägs det rakt ut och med förakt: du måste vara nån sorts rasistjävel.
Sonia Hedstrand är filmare och konstnär, född 1975. Utbildad vid bland annat Kungliga Konsthögskolan, Stockholms Universitet, Södertörns högskola och Konstfack. Hon är även krönikör på Dagens Nyheter.
Den 9 juni skrev hon i DN om konstnärers svåra ekonomiska situation. De får inte A-kassa och deras SGI, sjukpenninggrundade inkomst, baseras inte på de konststipendier som de får. I en annan text i DN berättar hon om sina kollegors situation:
Journalisten Annika Ström Melin, med ett förflutet i bland annat public service och på DN, vill skapa otrevlig stämning i alla samtal fram till valet, eftersom hon tror det är en effektiv strategi mot Sverigedemokraterna. Det skriver hon på Twitter och före detta generalsekreteraren i advokatsamfundet, Anne Ramberg och utbildningsminister Anna Ekström är med på noterna.
Det finns två slags klimatalarmister med var sina uppfattningar om hur klimatproblemen ska tacklas. Båda är orealistiska fast på olika sätt.
Igår kväll satt jag på balkongen en stund när den värsta hettan klingat av. Det var jag inte ensam om. På balkongerna runt omkring satt folk och njöt av sommarkvällen, vissa i ensamt majestät, andra i mindre sällskap. Några drack vin, andra te och överallt hördes lågmälda samtal . Det slog mig då hur många det är som inte reser någonstans på semestern. Väldigt, väldigt många i ”vanliga” områden som mitt har varken råd att åka utomlands eller tillgång till något sommarställe.
Det finns dock vissa som tror att varenda etnisk svensk har ett sommarnöje och obegränsat med resurser. En sådan är frilansskribenten Yasmine Abdullahi som stickat tidernas offerkofta i en text i Arbetaren.
På sajten Klimatupplysningen (21/7 2021) skriver Gabriel Oxenstierna om att köldrekord har slagits i både Australien och Antarktis.
”Södra oceanen – det enorma hav som omger Antarktis – är för närvarande mellan 1 och 2 grader kallare än vid något tillfälle under de senaste 10 000 åren. Och avkylningen där fortsätter än idag.”
Fotboll är ett enkelt spel. 22 män jagar efter en boll i 90 minuter, och i slutändan vinner Tyskland.
Fotbollsfantaster känner nog igen den engelske anfallaren Gary Linekers uttalande från 1990, efter att England slagits ut av Tyskland i VM. Lineker beskrev på ett slagfärdigt sätt Englands oförmåga att nå framgång i stora internationella turneringar.
Det är så mycket som går fel i västerlandets politik, särskilt svensk verkar det, att man inte längre kan skylla problemen på enstaka misstag utan måste leta efter bakomliggande metoder i dårskapen.
Jag har därför gjort en taxonomi vilket, om jag begripit rätt, betyder att dela in företeelser i olika arter. (Till exempel har EU infört en taxonomi för att skilja håll- och förnyelsebara energikällor från fossila och ohållbara. Med utgångspunkt i denna taxonomi har EU bestämt att naturgas är håll- och förnyelsebar eftersom Europa behöver naturgas och det vore ohållbart att neka Europa vad Europa behöver. Om naturgasen i framtiden inte längre behövs kan man förstås taxonomera tillbaka den till fossil.)
Under 22 år arbetade jag som mottagare inom socialbidrag på socialtjänsten. Ett jobb som jag verkligen älskade. Under en massa år satt jag sex timmar om dan i en mottagningstelefon som oupphörligen ringde.
I serien praktiska förenklingar vill jag påstå att alla samhällen indelar sig i två grupper, underklass och överklass. Det är inte riktigt sant ty naturfolken är ofta så fattiga att de inte ens har råd att hålla sig med ett aldrig så påvert socialt toppskikt och därför uppvisar många sympatiska drag av solidaritet, broderskap och jämlikhet. (Marx uppmärksammade sådana samhällsformationer och kallade dem för ”primitiv kommunism” och ”urkommunism”, kanske för att antyda att den kommunism han själv trodde på inte var något sent påfund utan rentav mänsklighetens ursprungliga sociala ordning.)
Nadim Ghazale är en mycket sympatisk och insiktsfull polis. Han rapporterar från och om Borås, en stad med 114 000 invånare. Även där har man ett växande problem med gängvåld.
Jag tror det var professor Jan Blomgren som formulerade ett slags förnyelsebarhetens järnlag som paradoxalt säger ungefär att ett land som satsar på att producera förnybar el blir gradvis mer beroende av fossiler (och skyll inte på Jan om jag har fattat fel). Mekanismen kan vara så enkel att det slutar blåsa under en period, som just nu i Texas, och att det saknas tillräckligt med reservkraft. En annan mekanism kan vara att reguljära elproducenter som kärnkraftverk får lönsamhetsproblem när vindkraften bereds företräde i distributionsnäten varför nya gaskraftverk måste byggas som också får ekonomiska problem eftersom utnyttjandegraden blir riskabelt låg.
PODCAST I ett avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN berättar Eddie (Mohamed Omar) om tre profeter som kom med uppenbarelser efter islams profet Muhammed. En indier, en perser och en afroamerikan. Alla tre grundade nya religiösa samfund.
Nyligen blev jag påmind om ambassadockupationen och Operation Leo, när jag satt och snackade med en kompis över en kopp kaffe. De där händelserna på 70-talet – ockupationen av den västtyska ambassaden och därefter Norbert Kröchers misslyckade försök att kidnappa Anna-Greta Leijon – har jag aldrig helt slutat fundera över. Det var så fruktansvärt ondskefullt och jag minns att jag drabbades av ångestkänslor när jag såg bilder på trälådan som tillverkats för att hålla henne fången. Men jag har också funderat mycket över hur det var möjligt att flera av de terrordömda svenskarna kunde gå vidare till höga positioner inom den akademiska världen.
Hur grova lögner och helt oförblommerad flyktingpropaganda kan våra statsmedier presentera, innan de diskvalificerat sig själva? Jag återkommer till svaret i slutet av denna text.
I ett program i P1, som missledande nog kallas ”Vetenskapsradion”, hör jag idag om Sveriges invandringspolitik. Vilka misstag har vi begått, och vad kan vi lära oss inför framtiden?
Tänk dig följande undersökning av en slumpmässigt utvald andel av befolkningen. För varje undersökt person skulle man mäta skostorlek och göra en intelligenstest. Resultatet skulle bli häpnadsväckande. Inom visst intervall av skostorlek skulle man tydligt se att ju större fötter, desto högre intelligens. (Detta är faktiskt sant, förklaringen kommer lite längre ner i texten).
Det svenska septembervalet närmar sig och folk kommenterar till mig att jag som skriver om politik och samhälle och sådant där just nu måste vara i mitt esse när så mycket händer och står på spel. Vilken idiot, tänker jag, han kan inte ha öppnat ögonen de senaste tio åren. Jag vet vad det är för folk som resonerar så. Deras politiska uppfattningar koagulerade under Olof Palme, som de hatade, och sedan dess har de envist hävdat att allt ont är sossarnas fel och att en borgerlig regering är den enda lösningen.
Som så mycket annat i Sverige gällande massinvandringen präglas framförallt rapporteringen om de inflyttades deltagande på arbetsmarknaden av ren propaganda, undanhållande av fullständiga fakta och rena lögner.
Ny bok av etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg, som förklarar valet av titel så här:
”Stockholmssyndromet syftar som bekant på att kidnappningsoffer solidariserar sig med kidnapparna, mot polisen som ska befria dem. Sverigesyndromet innebär att en nations regerande politiker och opinionsbildare ser det egna landets intressen och den egna befolkningens trygghet och välfärd som en underordnad fråga. Det är viktigare att ta sitt ansvar för att ”hjälpa världen”, det vill säga att axla rollen av en humanitär stormakt. Sverigesyndromet kännetecknas av att politiker med denna uppfattning i allmänna val ges fortsatt förtroende av väljare som vilseförts av medierna.
Det är mycket rapporter om vädret just nu. Och om klimatförändringarna. Men huruvida värmeböljor, slagregn och andra väderfenomen är vanliga väderfenomen eller symtom på klimatkrisen beror mest på om svenskarna har semester eller inte. I alla fall om jag tolkar meteorologerna på väderinstitutet Storm rätt.
Ett under senare tid ofta använt angrepp mot dem som kritiserat invandringen är att beskyllda dessa kritiker för att vara förledda av en konspirationsteori – den om folkutbytet. De välförståndiga är så säkra på sin sak att de inte bekymrar sig om befintlig statistik, t. ex. detta diagram sammanställt av Gunnar Sandelin:
DET GODA SAMHÄLLET 