ANDERS LEION: Att våga se klart – och få rätt 

Efter Sverigedemokraternas fortsatta framgång i det senaste valet har kommentarer av två slag förekommit. Enligt det ena synsättet är SD:s framgångar skrämmande – och man nöjer sig med det konstaterandet. Det anser många, bland dem representanter för Centern, liksom Obamas policychef och Kommittén mot antisemitism.   

Det främsta argumentet från Willy Silberstein, kommitténs företrädare, mot SD är dess nazistiska rötter. Han anger dessutom att partiet har företrädare som uttrycker sig på ett sätt som är antisemitiskt och islamofobiskt. Både muslimer och judar skulle alltså vara offer för SD:s aversion mot avvikande grupper.  

Det är egendomligt. Han anser alltså att SD är ett större hot än de muslimer som i Malmö har gjort judiskt liv omöjligt. Dem säger han inget om. Han är ett exempel bland många på en sedan länge så djupt grundad aversion mot SD att denna inte längre behöver någon näring. Den är alldeles självgående. 

Kjell Östberg argumenterar i eFolket på annat sätt. Han beskriver utförligt och välunderbyggt hur en anpassning till SD inte lönar sig, men däremot förvandlar de partier som söker anpassa sig. 

Men ingen av dem söker förstå varför SD ständigt växer. Det vore antagligen för smärtsamt. SD har nämligen haft och har fortfarande rätt i tidens stridsfrågor. Det är anmärkningsvärt. Hur kan det komma sig att SD, som det verkar, ständigt hamnar rätt medan etablerade partier ständigt hamnar fel? Och dessa partier förstår inte alls varför det blivit och blir så. Ändå är det enkelt att förstå.  

Det beror på att SD högaktningsfullt ger fan i den s.k. värdegrunden. Värdegrunden, det där som man så ofta talar om, vad är då det? 

Det är den våta filt man slänger över alla svåra frågor för att slippa bry sig om dem. 

Värdegrundens hörnsten är allas lika värde. Detta, att alla skulle ha lika värde, hävdas allvarligt, och med eftertryck, trots att alla vet att det är lögn. (En lögn senast demonstrerad vid äldreboendena under pandemin).  

Värdegrunden är ändå av värde för dem som hänvisar till och använder begreppet. Det gör – till exempel – att de slipper dryfta invandrarens låga utbildning, mentala utrustning och höga brottslighet. Det får man nämligen inte dryfta – det skulle kunna ifrågasätta den stora samhällslögnen, värdegrundens hörnsten, att all är lika. 

SD lider inte av detta tvångstänkande. De kunde därför, för många år sedan, storögda och fördomsfria som små barn, med förundran se allt det elände som invandringen förde med sig utan att någon annan ville se och beskriva det. 

Efter många år, och sedan väljarna upptäckt att Sverigedemokraterna liksom de själva såg vad invandringen förde med sig, och därför började ge partiet allt fler röster, vågade andra partier så sakteliga beskriva invandringen mer sakligt och mindre som en oundgänglig del av värdegrunden. 

Därefter blev den grova, organiserade brottsligheten allt mer besvärande. Samma historia. Efter år av förnekelse började också andra partier ta den mer på allvar. 

Sedan kom erkännandet av att SD haft rätt i att påpeka hur invandringen gav grund för och fick den grova brottsligheten att ständigt växa – men också detta skedde först sedan man börjat våga vika undan värdegrundsfiltens döljande av verkligheten. 

Nu håller så sakteliga detsamma att ske med klimatpolitiken. Varför, frågar sig SD, återigen barnsligt storögt och förundrat, skall svenska bönder tvingas i konkurs och landsbygdsborna bli utfattiga när de tvingas betala de höga bränslepriserna för den för dem oundgängliga bilen? Även om bränslepriset fyrdubblades skulle det ha en så liten inverkan på de globala utsläppen att det vore omätbart, jämfört med de mängder som USA, Kina, Indien och andra släpper ut. Vettigare – billigare och mer effektivt – vore det väl att satsa på en teknisk utveckling som alla bilister och alla länder kunde ha nytta av? 

Allt detta är enkelt och klart för alla som inte valt att dra värdegrunden över sig. Tyvärr känner sig många tvungna att göra så, för att slippa se och dryfta besvärliga och obehagliga fenomen i samtiden.  

Man förstår att de etablerade intressena, de politiska partierna och andra, blir gramse på SD som inte känner något behov av att dölja sig under värdegrundsfilten. Förresten kan de inte. De välkomnas inte under filten av de andra. 

Anders Leion