Eftersom jag respekterar polisen och deras arbete för att skydda medborgarna smärtar det mig alltid att kritisera dem. Men hur ska man kunna göra annat efter deras agerande vid det eritreanska upploppet i Husby förra helgen? Och jag tänker då inte främst på det fysiska agerandet utan på den information de släppte ut till allmänheten och som enbart tycktes syfta till att tona ner allvaret i det som skedde. 105 personer omhändertogs – och det beskrevs som ”oro mellan grupperingar”. Annat var det när det blev bråk efter derbyt mellan AIK och Hammarby i slutet av augusti. Då var det minsann ”fullt slagsmål” och ”våldsam konfrontation”.

Det var det säkert också. Fullt slagsmål och våldsam konfrontation när AIK:are och Bajenfans gjorde upp. Men skulle bråket i Husby ha varit mindre våldsamt med färre konfrontationer? Tillåt mig tvivla.

Det här är snarare regel än undantag numera. När folk tar till våld i de så kallade ”utsatta” områdena – och ännu mer i de områden som betecknas som ”särskilt utsatta” – används alltid lite mjukare ord, ord som vi förknippar mer med pojkstreck och hyss än med brutalitet. ”Tumult” är mäkta populärt i sammanhanget, det låter lite som när Bulten i Bo fått lite för mycket innanför västen och börjar veva mot de andra drängarna på auktionen i Backhorva.

”Tumultet” och ”oron” i Husby rörde sig, enligt polisen, om ”två grupperingar med åsiktsskillnader som lett till ordningstörningar [sic!] som sedan eskalerade och övergick i bråk.”

Åsiktsskillnader? När jag och mina vänner har skilda åsikter om saker och ting, oavsett om det handlar om politik eller om vilket kaffe som är godast av Gevalia och Lindwalls, blir det aldrig slagsmål. Det kan bli högljudda diskussioner, det ska villigt erkännas, men än så länge har ingen börjat veva och slåss. Inte heller har polisen behövt tillkallas.

Till Husby blev de dock tvungna att åka och göra en insats, för vissa människor kan tydligen inte lösa sina åsiktsskillnader utan att ta till våld. Och man tycker ju att polisen borde ha insett vad som väntade dem, men icke.

”– Vi hade inte förberett oss på att det skulle bli en allmän sammankomst som demonstrerade mot den här festen, och att det skulle komma så mycket folk och som skulle ha det våldskapitalet som de hade” sa polisens presstalesperson Mats Eriksson när han intervjuades av TT.

Man kan undra vad de i så fall hade förberett sig på. Att Anderssonskans Kalle och hans kompisar hamnat i handgemäng med Bombi Bitt och Eli? Vi pratar om Husby nu, ett område som i åratal skakats av kravaller, bilbränningar, hot mot blåljuspersonal och dödsskjutningar – hur kunde polisen inte vara förberedd? Man kan, med fog, ställa sig frågan hur mycket av rötan i polisledningen som sipprat ner i kåren.

Det ständiga bagatelliserandet av sådana här företeelser handlar i grunden om etnicitet och hudfärg, ingenting annat. Någonstans, någon gång, för vad som känns som eoner sen, beslutade någon politiskt korrekt människa med ett hjärta klappande av den allra finaste antirasism, att våld och brutalitet bland invandrargrupper måste tonas ner. Risken finns annars att etniska svenskar blir frustrerade, kanske till och med heligt förbannade, över att det kommer hit stora invandrargrupper som tar med sig sina våldsamma konflikter till vårt land. Därför kallas det ”tumult” när eritreaner i Husby slåss vilt, men ”våldsam konfrontation” när fotbollssupporters gör samma sak.

Det är ingen särskilt bra metod om polisen vill att allmänheten ska ha förtroende för deras kompetens.