Det mesta av det som de samhälleliga överheterna, troligen i alla tider, fattar beslut om är sådant ingen riktigt begriper. Visserligen brukar det uppstå ett antal motsägelsefulla åsiktsriktningar vars företrädare är fullständigt övertygade om att de företräder sanningen. Men den som verkligen anstränger sig för att förstå och bedöma alla argumenten finner oftast att sanningen hela tiden drar sig tillbaka mot framtiden och att människan och de samhälleliga överheterna är dömda att fatta beslut som de inte förstår.

Förr i tiden kunde man, ansågs det, få ledning av Gud. Men det hindrade inte att folk hela tiden skaffade sig oförenliga uppfattningar som de la till grund ofta storartade konflikter utan att mer sansade betraktare, som du och jag, någonsin kunde begripa hur de kunde vara så säkra på sin sak att de kunde gå till ytterligheter.

Så är det även i vår tid. Jag tänker till exempel på klimatfrågan som i dessa dagar är på tapeten med allt oftare framförda varningar om en vinter utan tillräckligt med energi. Grundfrågan är om det vore skadligt för människan att fortsätta bränna fossiler för våra energibehov eller om det vore ännu mer skadligt att försöka minska fossilandelen av energin, som idag över åttio procent, till ingenting på femton, tjugo år. (Problemet tycks inte, som man fram till nyligen menade, vara att oljan inte skulle räcka.)

Något säkert svar har ingen även om praktiskt taget alla verkar har fasta övertygelser. Jag har under ett antal år försökt borra i frågan för att komma fram till en stabil sanning som ligger fast som urberget och tillåter säkra slutsatser om rätta åtgärder att dras. Jag har misslyckats.

Då kanske du säger att det är förmätet av mig att ens tänka mig att jag skulle kunna begripa något i denna svåra fråga då jag varken studerat de bakomliggande vetenskaperna eller ägnat mer än lite fritid åt mitt sökande. Så kan det vara.

Men jag har alltmer kommit att tro att vi här står inför en fråga som mer liknar funderingar om Guds existens eller livets mening. Det finns ingen uppslagsbok där det hela klarläggs. Även om man läser alla de tre hittills utkomna arbetsgruppsrapporterna från sjätte utvärderingsrapporten från IPCC (vilket är tusentals sidor som ger just känslan av att sanningen målmedvetet förflyttar sig mot framtiden) eller om man talar med kunniga människor som till och med varit engagerade i urkunderna så står man, i varje fall jag, lika förundrad som inför universum självt.

Trots min osäkerhet finns det andra som har begripit det hela och de har kanske rätt även om deras förståelser ofta strider mot varandra. Det finns två läger: klimatalarmister och klimatskeptiker. Själv tror jag att det som skiljer dem åt inte är noggrannheten i läsningen av IPCC:s rapporter utan valet av tumregel att använda när livet kör ihop sig och man varken vet ut eller in. Alarmisterna väljer Försiktighetsprincipen och skeptikerna väljer det Sunda Förnuftet.

Försiktighetsprincipen är en levnadsregel som utvecklats på basis av Murphy´s lag som säger att om något kan gå snett så gör det det. (Det finns ett uråldrigt judiskt visdomsord som formulerar insikten lite annorlunda: ”Man gör en plan. Den går om intet.”) Enligt försiktighetsprincipen ska förebyggande åtgärder vidtas mot allt som kan gå fel. Ingen som läst IPCC:s rapporter kan påstå att världens främsta klimatexperter otvetydigt har avfärdat faran för en klimatkatastrof. Det kan gå åt pipan. Därför ska fossilerna bort till år 2040 eller däromkring.

Det sunda förnuftet handlar om att i hjärnan göra miljardtals undermedvetna sannolikhetskalkyler där ens egna lagrade erfarenheter får konfrontera nya utmaningar. När jag exempelvis läser nedanstående stycke, som är hämtat från den klimatskeptiska sajten wattsupwiththat.com, och frågar mig om politiken verkar rimlig och om jag själv skulle lita på de ansvariga så blir svaret nej:

I Europa, och särskilt i de länder som går i spetsen för den gröna energiomställningen, har de enorma kostnaderna för denna dårskap börjat slå igenom. I Storbritannien planerades genomsnittliga årliga energiräkningar för konsumenter att stiga från och med den 1 oktober till £ 3549 per år från endast £ 1138 per år för bara ett år sedan. (Siffran kan nu komma att minskas något genom massiva statliga subventioner, som döljer men inte undanröjer, de katastrofala kostnadsökningarna.) Tysklands reglerade konsumentgasräkningar är planerade för en genomsnittlig årlig ökning den 1 oktober på cirka 480 euro, cirka 13 procent, från redan höga 3 568 euro.

Alla som har ögon att se med förstår vad som har hänt. Beslutsfattarna trodde att de kunde bli av med fossila bränslen bara genom att bygga massor av vindkraftverk och solpaneler som för det mesta inte fungerar. Sedan begränsade de produktionen av fossila bränslen för att det anses moraliskt riktigt att göra så. På något sätt tappade de koll på att de behövde full backup för vind och sol, och har inget alternativ till de eliminerade fossila bränslena. Med tillgången på fossila bränslen avsiktligt och artificiellt begränsad steg priserna.

Försiktighetsprincipen säger däremot att beslutsfattarna är på rätt väg. En klimatkatastrof kan faktiskt inträffa och den skulle kunna bli värre än några enstaka helvetesvintrar.