Länge har begreppet jämlikhet haft en framträdande och högt värderad plats i svensk samhällsdebatt och politik. Inte bara formella rättigheter som rösträtt och valbarhet eller behandlingen i rättsväsendet har grundats på och uttryckt denna jämlikhet, utan också utformningen av den allmänna skolan – och annat. 

Redan att alla skall behandlas lika i skolan gör denna strävan efter jämlikhet till något inte enbart positivt. Livet skulle säkert bli lättare för många barn om undervisningen tog mer hänsyn till de skillnader i begåvning och intressen som barn karaktäriseras av och uppvisar.  

Ändå är denna strävan efter jämlikhet inte bara allmänt sympatisk, den ger uttryck för något mycket värdefullt i svensk kultur: ”En ann är så god som en ann!” betyder ett ständigt närvarande motstånd mot onödiga hierarkier och omotiverade privilegier och uttrycker också en självkänsla som är mycket välgörande för umgänget på olika håll i samhället. 

Motsatsen, bristande självkänsla och därmed förenat förakt och rädsla för andra grupper än den man själv tillhör, är mer destruktiv. Det leder lätt till våld mellan grupperna, antingen de nu är och kallas för klaner eller är avgränsade på annat sätt.  

Men begreppet jämlikhet har under senare år radikaliserats till Lika värde. Det är än vanskligare. Det kan leda till passivitet – varför försöka påverka människor och deras villkor om de ändå har samma värde? (Per Gudmundsson raljerade godmodigt om saken i SvD 18/9). 

Det kan också, vilket är värre, leda till en förljugenhet och en förnekelse av skillnader mellan människor, grupper av människor och länder. Det kan leda till byggandet av ett osynligt, men faktiskt existerande apartheidsamhälle. 

Om alla har – och skall ha – lika värde blir skillnader av betydelse för individen och samhället svåra att hantera. Intelligensen har blivit allt mer värdefull och nödvändig i det moderna samhället. Därför avstår man konsekvent från att diskutera skillnader i intelligens mellan individer och grupper och konsekvenserna av en genomsnittlig sjunkande intelligens i samhället. Man är rädd att själva beskrivandet av skillnaderna skall leta till oönskade följder. 

Många studier, nu senast denna, har visat på ett starkt samband mellan ett lands genomsnittliga IQ och BNP. 

Är IQ-skillnader mellan olika länders invånare ett problem? Kanske. Det är nämligen välkänt, men har ändå i stort sett förtigits, vilket tyder på att förhållandet anses problematiskt. Bilden nedan visar genomsnittliga IQ-skillnader mellan länder och regioner. 

Nedan återges graden av demokrati i olika länder med hjälp av ett index utarbetat av The Economist. 

 

Demokratiindex 2020 

Fullvärdiga demokratier   9.01–10   8.01–9 Demokratier med anmärkningar   7.01–8   6.01–7 Ingen data

Hybridregimer   5.01–6   4.01–5 Auktoritära regimer   3.01–4   2.01–3   0–2.00

(Indexet som sammanställs av The Economist mäter tillståndet för demokratin i 167 av världens länder. Varje land tilldelas utifrån en sammanvägning av olika kriterier en poäng mellan 0 (lägst möjligt) och 10 (högst möjligt).  

Det är inte svårt att se att tillräckligt hög IQ är nödvändig för etablerandet och vidmakthållandet av demokrati. 

Angår dessa kartläggningar oss? Jag tror det. Under många år har vi tagit emot invandrare från Afrika och Mellanöstern, regioner i vilka befolkningen har en låg IQ och länderna lågt välstånd och ingen demokrati (med ett par tveksamma undantag – och ett tydligt, Israel). Antagligen är därför redovisningen av Sveriges läge på IQ-kartan lite för smickrande. Någon mätning under senare är har inte gjorts. Varför mäta det som skulle skada landets anseende? 

Ingen låtsas om dessa fakta. Problem i de s.k. utsatta områdena anses vara helt platsberoende, dvs. skolorna fungerar dåligt i dessa områden och brottslighet och andra sociala problem överförs från gatorna och torgen till dem som flyttar in i områdena. ”Det är den befintliga befolkningens problem som smittar av sig på nykomlingarna”, tänker man kanske. Jo, men det var inte länge sedan dessa områden var nybyggda. Ingen historia fanns. Problemen kom med befolkningen. (Den som vill ägna ämnet ett mer seriöst intresse kan läsa Amir Sariaslan). 

Utvecklingen fortsätter. Problemet är inte arbetskraftsinvandringen, utan resten av invandringen, vad den än må kallas. Valet gav Sverige en ny regering som säger sig vilja strama åt invandringen. Det är på tiden. Fortsätter utvecklingen som hittills kommer vi nämligen att få ett apartheidsamhälle. Detta blir visserligen inte resultatet av en aktiv regeringspolitik, men väl följden av regeringens av rädsla styrda underlåtenhetspolitik. 

Politiker, journalister och alla andra välanpassade människor säger att invandrarna skall integreras. Det kommer inte att ske, därför att svenskarna inte vill bo i samma områden som vissa utomeuropeiska invandrare, i klartext de som kommer från Afrika och Mellanöstern. De flesta av dessa vill också helst bo i sina – av svenskarna som utsatta benämnda – men av dem själva omtyckta områden, därför att de där känner sig hemma bland sina landsmän. De får tala sitt eget språk och leva enligt sina gamla vanor och regler. 

Alla sociala förhållanden kommer också i framtiden att vara sämre i dessa utsatta områden. De kommer att få alltfler invånare. De kommer att, så långt statsmakten tillåter, sköta sig själva, också genom att rösta på egna partier. 

Vi har då fått ett apartheidsamhälle. Fast det kommer man förstås inte att låtsas om. Vi fortsätter som hittills. Vi får bara vänja oss vid att brottsligheten organiserar sig allt bättre, att den blir allt våldsammare och att den svenska staten blir alltmer osynlig i dessa områden. (Varför kallas de förresten för ”utsatta”? Är det därför att det var det ursprungliga barnbegränsningssättet? Det barn fadern inte knäsatte, sattes i stället ut i skogen eller, i Rom, på sophögen. I så fall är det illa valt. Det föds många i dessa områden.)