Som jag tjatar om det välfärdsindustriella komplexet kunde man förledas att tro att komplexet bara är en svensk företeelse. Låt mig – utan andra belägg än sådant som kan hämtas från lite allmänbildning och egna osäkra observationer – förklara hur det nog ligger till:

Jag försökte klargöra den svenska skoldebatten för min portugisiskafröken i Rio de Janeiro. Det är ett himla bråk om betygen, sa jag efter att ha hållit på säkert en kvart med att förklara hur skolpengssystemet fungerar och vad en friskola är. En del säger att friskolorna ger glädjebetyg. Varför skulle friskolorna ge glädjebetyg? frågade jag henne mest för att kontrollera om hon förstått systemkonstruktionen.

Ibland frågar folk varför jag tjatar så mycket om att Sveriges huvudsakliga makthavare är politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (samt, indirekt, komplexets bidragsförsörjda klienter som ger systemet legitimitet och existensberättigande eftersom omsorgen om dessa personer tillåter politikerväldet att uppträda med pretentioner på att leda en humanitär stormakt).

Jag skrev nyligen om professorn, framtidsforskaren, statstjänstemannen med mera Jørgen Randers som helt förbehållslöst framförde att politiska eliter, till exempel sådana som han själv tillhör, måste kunna styra staten utan att bry sig om folket när folket vägrar att fatta vad som måste göras. Den öppenhjärtiga skamlösheten chockerade till och med mig som inte brukar vara så lättskrämd.

Eftersom Sverige är ett någorlunda civiliserat land fattar vi inte konfliktladdade politiska beslut efter handgemäng utan försöker i stället presentera våra känslor och önskemål i vetenskaplig skepnad. En konfliktladdad fråga är det här med friskolor och vinstutdelning. (Fast jag tror inte att själva vinstutdelningen egentligen är någon springande punkt. I grunden handlar det om konkurrens om eleverna mellan kommunala och privata skolor. De kommunala intressena hetsar mot vinstutdelningen eftersom det kniper lättköpta debattpoäng. Kommunintressena hade ogillat privata konkurrenter även om dessa aldrig delat ut en krona till sina ägare.)

Janerik Larsson vid Stiftelsen Fritt Näringsliv gör en samhällsnyttig insats genom att läsa ett stort antal tidningar från hela världen och skicka ut intressanta artiklar till folk som anmält sig. Jag har anmält mig och fick häromdagen en värdefull påminnelse om att många lärda, begåvade, upphöjda och av samhället hyllade och försörjda personer har totalitära böjelser och inte ens skäms att erkänna det.

Den femte juli publicerade skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren (bilden) en förbluffande debattartikel i Dagens Nyheter. Efter att, som det verkar, på ett mycket noggrant sätt ha undersökt resultaten i Pisa och andra vetenskapliga internationella studier av skolbarns kunskaper samt dessa färdigheters utveckling över tiden kommer han fram till att det inte alls är som man, i varje fall jag, trodde. Det uppseendeväckande är att skolan är bättre än man anade, inte sämre. Den svenska grundskolan ”är bland de bästa i världen”.

Jag ägnar ganska mycket tid till att inte begripa saker. Elsituationen i Sverige är en favorit denna säsong. När jag misstänker att jag trots allt fattat något skriver jag kanske en text så att andra kan rätta mig om jag har fel. Detta förfaringssätt är mycket vetenskapligt och kallas för peer review men betyder bara att man försöker stämma av sina funderingar med andra.

Vladimir Lenin sa att ”det blir ingen revolution i Tyskland för då måste man beträda gräsmattorna”. Jag förstår precis vad han menade. Förr i tiden stod skyltar med texten ”Nysått. Beträd ej gräsmattan.” i stadens parker. Folk lydde. Till och med vi busiga småglin drog oss för att gå på det spirande gräset. Lenin hade rätt. Ett folk som aktar sig till och med för så obetydliga överträdelser som trotsa förbud att gå på gräset är knappast benäget att ta till vapen för att kasta samhället över ända. I det avseendet är svenskar och tyskar ganska lika. Vi är båda lydiga folk. Det är ingen tillfällighet att Sverige länge betraktades som ett amerikaniserat Östtyskland.