Den franske officeren Alfred Dreyfus anklagades 1894 för spioneri och högförräderi. Han dömdes till livstids straffarbete på den sydamerikanska Djävulsön strax utanför Franska Guyana.

Dreyfus var av judisk härkomst och domen kritiserades av många som ett uttryck för antisemitiska föreställningar.

I artikeln J’accuse (’Jag anklagar’) den 13 januari 1898 i tidningen L’Aurore 1898 gick författaren Émile Zola till hårt angrepp mot domen, som han menade var ett rent justitiemord.

Dreyfus återinträdde år 1906 i tjänst och återfick alla sina militära utmärkelser samtidigt som han blev riddare av Hederslegionen. Han tjänstgjorde under första världskriget, och erhöll officersvärdighet av Hederslegionen 1918.

Detta tack vare att ledande politiker i Frankrike, till exempel Georges Clemenceau, ”recenserade” domen offentligt i syfta att väcka debatt, påverka opinionen och korrigera domen.

Det öppna brevet J’accuse publicerades i Clemenceaus liberala tidning. Det var han som satte den berömda rubriken.

Clemenceau blev sedan Frankrikes konseljpresident (regeringschef) vid två tillfällen, 1906–1909 och 1917–1920.

Enligt två svenska debattörer Hanna Werth, ordförande Sveriges Domareförbund, och Elin Carbell Brunner, styrelseledamot Sveriges Domareförbund, gjorde Clemenceau och andra de franska politikerna fel när de offentligt kritiserade den antisemitiska domen.

Så får man inte göra i en god demokrati, menar de två experterna. Att politiker tiger om domar är en ”grundläggande princip i alla demokratiska rättsstater”.

Hanna Werths och Elin Carbells åsikter kan man läsa i en artikel i Svenska Dagbladet: ”Fel när Jomshof uttalar sig om en dom” (4/1 2023)

Artikeln är skriven som kommentar till ett aktuellt fall då Richard Jomshof, sverigedemokratisk riksdagsledamot och Justitieutskottets ordförande, kritiserat en dom.

De skriver:

”När ordföranden i justitieutskottet, Richard Jomshof, kritiserar en dom och en domstol är det inte bara olämpligt. Det är dessutom fel och farligt. Rikard Jomshof menar själv att det är hans skyldighet att reagera, men det är tvärtom så att han har en skyldighet att inte offentligt uttala sig.”

Fel, skriver det. Oklart om de menar juridiskt eller moraliskt fel eller vad?

Artikelförfattarna hävdar alltså att de försvarar en ”grundläggande princip i alla demokratiska rättsstater”.

Hanna Werth och Elin Carbell sprider felaktigheter. Det finns ingen lag eller regel i Sverige som säger att politiker inte får uttala sig om domar. Tvärtom har vi något som kallas yttrandefrihet, en ”grundläggande princip i alla demokratiska rättsstater”, för att parafrasera de två experterna.

Det finns heller ingen sådan moralisk regel. Tvärtom uppfattar jag att svenska folket ser det som moraliskt att kritisera orättvisa domar.

Politiker får självklart kritisera domar, till exempel som ett led i en opinionsbildning för att förändra lagarna.

Vad regeringsformen föreskriver är att riksdagen inte får bestämma hur en domstol ska döma i enskilda fall. Se Regeringsformen 11 kapitlet under ”Rättskipningens självständighet”:

”3 § Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Ingen annan myndighet får heller bestämma hur dömande uppgifter ska fördelas mellan enskilda domare. Lag (2010:1408).”