PATRIK ENGELLAU: På Nya Boulevarden i Kristianstad

Jag stötte på en gammal bekant från Sydsverige och frågade hur de har det i Skåne med omnejd. Numera går man inte ut på kvällen ens i centrum av det en gång så idylliska Kristianstad, sa han. Det är risk för rån. Västra Storgatan och till och Nya Boulevarden ligger tom. Min brorsdotter får inte längre gå ensam en kvarts promenad hem från centralstationen i järnvägsknutpunkten Hässleholm. Än mindre får hon åka buss för inget säger att förarens skulle gripa in mot en våldtäkt. Det är lite skillnad från tidigare, sa han och log snett.

Jag har inte kontrollerat hans uppgifter men är villig att tro dem och att dra slutsatser. Den viktigaste slutsatsen är att Sverige inte längre är Sverige utan har blivit sämre och att detta till stor del beror på en missriktad svensk politik som baseras på den felaktiga tanken att alla kulturer är lika mycket värda och att Sverige politikerna därför ska sträva efter att göra Sverige mångkulturellt.

För snart ett halvsekel sedan beslöt riksdagen enhälligt att anta proposition 1975:26, den så kallade mångkulturpropositionen. Snart infördes också mångkulturperspektivet i regeringsformen:

… etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas.

För femtio år sedan var det mycket få svenskar, framför allt inga från politiken, som visste att det existerar djupgående och fundamentala kulturella skillnader mellan olika folk i världen. Svenskarna trodde att de visste allt om kulturella skillnader när de varit på charterresa till Kanarieöarna och på bruten engelska lyckats beställa en öl av en spansk kypare eller när de gjort ett snabbt besök på marknaden i Banjul, Gambia och luktat på annorlunda kryddor. Svenska riksdagsmän trodde att alla människor i hela världen var ett slags svenskar fast med krulligare hår. Att en del av utlänningarna ville kasta bögar från hustaken kunde riksdagsmännen inte föreställa sig.

Av proposition 1975:26 framgår hur tidevarvets politiska ledare såg på den mångkultur som invandringen förväntades medföra. Enligt den vid den tidpunkten ännu inte riktigt färdigformulerade statliga värdegrunden om alltings, till exempel kulturers, lika värde tänkte sig propositionsförfattarna immigrationen som en omplantering i svensk jord av jämlika men ändå särskilt skyddsvärda plantor. Eftersom immigranterna till en början dock inte kunde svenska språket var de mest att likna vid svenska minoriteter som judar och tornedalsfinnar. ”Begreppet språkliga minoriteter kunde med fördel användas både för invandrare och etablerade minoriteter.”

De olika kulturernas lika inneboende värde gjorde att staten med olika insatser, till exempel bidrag, borde ge invandrarna ”möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet. För detta ändamål måste invandrarna erhålla särskilda offentliga bidrag och ”det svenska kulturutbudet” bättre anpassas efter de ”behov som har uppkommit genom invandringen”.

Dessutom måste svenskarna utbildas. ”Genom utbildning och information till den egna befolkningen [ska staten] öka förståelsen för människor av annat ursprung och klarlägga intressegemenskapen mellan invandrar- och minoritetsgrupperna och befolkningen i allmänhet… Särskilt bör invandringens positiva kulturella effekter uppmärksammas.” (Stoppa mig från att skriva något om våldtäkter på bussar i Hässleholm!)

Invandrarnas organisationer ”bör betraktas som en del av folkrörelserna i Sverige”.

Sådant dravel trodde alltså våra ledare på för femtio år sedan. Deras ursäkt är att de inte visste bättre. Hur skulle de kunna veta bättre när de helt saknade personlig erfarenhet av variationsrikedomen hos världens kulturer och folk? Det är också naturligt att den som aldrig umgåtts med andra än svenskar tar för givet att svenskarnas kultur och beteende är hela mänsklighetens naturtillstånd.

Men att på femtio år inte dra några slutsatser av dagligen återkommande erfarenheter som borde få en förståndshandikappad att dra öronen åt sig är inte i första hand korkat av de ansvariga politikerna utan ansvarslöst och illvilligt mot exempelvis landsbygdsbor som min vän skåningen som genom politikernas istadighet år för år tvingas uppleva försämringar av sin livskvalitet.

Det är dags att erkänna och dra slutsatser av de observationer som alla svenskar numera gjort. Kulturerna är inte likvärdiga. Till exempel står den svenska kulturen högre än de kulturer som förhärskar i åtskilliga av de svenska invandrarnas ursprungsländer. Precis vad man, det vill säga politikerna, ska göra åt detta vet jag inte men en åtgärd verkar naturlig och det är att stryka allt om mångkulturen och dess fördelar ur lagstiftningen. I stället ska svensk kultur (som i och för sig kan vara svår att exakt definiera) vara svensk norm i Sverige. Det betyder till exempel att alla resurser ska sättas in för att min vän skåningen på kvällen tryggt ska kunna vandra på Nya Boulevarden i Kristianstad. Det kan också betyda, vilket jag föreslog på dessa sidor redan år 2015, att invandringen borde beläggas med ett tvåårigt moratorium medan svenskarna tänker efter hur vi vill ha det med migrationen. Tänk om Sverige vid det laget hade tagit mig (och andra som sa liknande saker) på orden. Då hade problemet kanske kunnat hanteras. Nu kan det vara för sent.

Patrik Engellau