En gång i tiden fanns en revytradition som både bjöd på eleganta, pricksäkra tidsbilder (inte en kvinna i sikte…) och orädd kritik av makthavare. Här har Karl Gerhard fått illustrera båda genrerna. Det fanns andra. Hasse och Tage förde traditionen vidare, t.ex. i denna berömda monolog. 

Henrik Dorsin och medagerande säger sig fortsätta i denna tradition. Det är falsk varubeteckning. 

I Scalarevyn finns inget sådant. Ingen träffsäker tidsskildring, ingen kritik av makthavare. Stefan Löven porträtteras som en ofarlig men lite löjlig figur vid 01.08.00: Allt är ängsligt, tillrättalagt. 

För all del: Man framför många könsskämt. Det skall väl vara modigt och självständigt. Det är bara fegt, en undanflykt för att slippa säga något väsentligt.   

Men man skall väl inte vara förundrad och klaga över det som bjuds. Revyn återspeglar bara den ängslan och den ovilja att skildra verkligheten som alla massmedia, också de som ser sig som seriösa, lider under. 

Självklart fick Scalarevyn lysande recensioner: 

”Den svenska politiken får en släng av sleven genom en runda i Agenda där man framför allt driver med Ulf Kristerssons längd, men på ett listigt sätt som väl ändå inte kan reta någon.” – Nej just det. 

”I de briljanta texterna finns gott om vassa elakheter, och svenska partiledare som eventuellt löser biljett kan gissningsvis hålla sig för skratt” – Det är inte svårt att hålla sig för skratt och endast den hudlöse kan känna vassa elakheter. 

”Henrik Dorsin är fryntlig som en Ernst Rolf, men ibland också vass som en Karl Gerhard.” - Vass? Det är en ren lögn. 

”Henrik Dorsins känsla för publikkontakt är extremt bra. Bara det är en njutbar gåva att få uppleva.” – Det är sant. Det kanske är hela förklaringen till framgången? 

Varför retar jag mig på tillställningen? I sin hukande ängslighet är den ju en perfekt spegel av samtiden? 

Jag är väl trött på den, samtiden, förstås.