PATRIK ENGELLAU: Vi bör bygga en svensk kultur

Igår redovisade jag den stora upptäckten – som den siste i Sverige känns det – att vi mot utländska influenser bör försöka skydda den fredliga, vänliga, konsensusorienterade och därför möjligen lite bleka och konventionella svenska kulturen. Inte så att vi bör förbjuda importerade seder och tänkesätt utan bara att vi betänker och värderar det som är upplyftande och nyttigt i det egna, nedärvda idégodset.

Så hade jag inte skrivit förr i tiden. Det fanns en period när Sverige höll på att bli rikt och stugan kändes trång och drömmen om utlandet och det utländska fyllde svensken med trånad. Vi skulle driva ut den svenske tråkmånsen ur kroppen. Unga damer sjöng Galenskaparnas sång ”Pappa, jag vill ha en italienare” och motsvarande unga män sökte också romantiken söderut vilket kunde betyda i armarna på franska fnask som luktade armsvett. I en sådan atmosfär fick den nedärvda svenska kulturen andnöd. Det kändes skämmigt att ens minnas att det funnits skalder som Geijer och Heidenstam och tonsättare som Roman med Drottningholmsmusiken. Sådant borde man helst inte låtsas om.

Men nu är det andra tider, det märks inte minst på växelkursen, våldtäkterna och gängmorden där även en standardsvensk kan råka illa ut om han av misstag hamnar i skottlinjen. Då sprider sig en ny samhällsanda och svensken börjar trängta tryggheten. Det betyder, tror jag, att vi instinktivt börjar söka den svenskhet som vi ägnat så mycket skarpsinne, hån och självhat till att förtala och till och med försöka utplåna.

Då upptäcker vi att vi inte hittar tillbaka. Vi trodde att den en gång så självklart lyckobringande men trista svenska kulturen skulle vara lätt att åter spåra upp – ungefär som om vi hade markerat vår vandringsväg genom tiden med ett rött snöre för att finna säker återvändo – men varsnat att vi i vår högmodiga hantering av kvarlåtenskapen slarvat bort både snöre och karta.

Förvirringen blir då stor. Den nyligen timade och troligen snabbt avsomnade debatten om en svensk litteraturkanon är nog en illustration. När åtskilliga människor samtidigt och oberoende av varandra kommer fram till att det kanske skulle behövas en svensk kanon så är det ett tecken på att vaghet måste bekämpas och tomhet fyllas. Vi vill veta vilka vi är – om vi nu har något gemensamt.

Men det här försöket att skapa en praktiskt användbar och hyggligt allmän litteraturpraktika – en braatthagrej på sfi-kurserna om dessa inriktas på det svenska snarare än det somaliska kulturarvet – förliste på det kollektivistiska grundet, det vill säga den ursvenska instinkten (se där, helt borttappat är inte allt ursprungligt!) att vi ska göra allt uniformt enligt enhetsmodellen.

Men den centralstyrda metoden är enligt min uppfattning utsiktslös. Den är visserligen starkt förankrad i den svenska folksjälen eftersom bondbyn fungerade desto effektivare ju mer lika folk tänkte och handlade, till exempel sådde och skördade på samma dagar i välorganiserat samarbete. Sedermera har receptet uppmuntrats av politikerväldet som oavsett partibeteckning tror att mer centralisering är rätt svar på alla frågor.

Men nu är uppdraget att utmejsla en ny kultur med svenska rötter. Jag vet inte hur man gör. Men jag är säker på att sådant där oskick som när svenska skattefinansierade muséer kallar svensk sjöfart på 1400-talet för kolonialism är skadligt för vår självrespekt och därmed vår självförståelse och utveckling. Den statsfinansierade PK-ismen är ett tänkande som vi nu behöver minst av allt.

Den varelse som ej sitt ursprung vördar får inget säkert fäste i sig själv, sa Shakespeare, och det hade han rätt i. Att Sverige i modern västerländsk anda hela tiden söker skäl att förakta sina rötter gör det inte lättare att ro upp landet.

Patrik Engellau