Ni finns överallt: i offentligheten och bland politiker, i media, från den självgoda och självutnämnda ”kultureliten” och privat. Ni får på något märkligt vis alltid tolkningsföreträde som de goda. Vi onda åker ut i kylan. 

Vi har fått en giftig cancelkultur där sanningen om tillståndet är förenat med repressalier och utfrysning, ett farligt fenomen, som tystar kritiker på liknande vis som i diktaturer.  

För det är alltid obehagligt och obekvämt i kylan, att stå där ensam och föraktad som en hemlös katt.  

Ni som fortfarande vurmar för öppna gränser och vill rädda hela världen, ni som vill att Sverige skall lösa andra länders problem, ni som ser er som toleranta och vidsynta, ni kan göra det för att ni lever i en trygg glasbubbla vare sig ni står till vänster eller till höger, den höger som nu inte vet vilket ben den skall stå på när SD har tummen i ögat på regeringen. 

Mantrat ”vi behöver invandring för sjukvården” har marinerats i de godas narrativ om att sjukvården behöver folk, den sjukvård som i verkligheten inte alls är behjälplig av invandrare i så stor utsträckning som man gärna vill påskina. Egentligen ganska få totalt sett. Varje nyanländ blir också sjuk och förlänger de redan långa sjukvårdsköerna, de köer som utan den stora invandring vi haft, och har, hade varit betydligt kortare. Det som Annie Lööf, och många med henne, inte heller förstått. Att allt handlar om volymer. De köer ni goda ofta kan gå förbi genom era privata försäkringar eller genom besök på kliniker utomlands, medan vi andra tvingas stå kvar.  

Ni som inte kan eller vill föreställa er en annan värld än den guldkantade och privilegierade tillvaro i vilken ni ofta lever, i kommuner eller i områden där invandrare i princip är noll, eller få. De områden som ännu finns kvar.  

Ni sitter på någon av restaurangerna på Stureplan, eller på någon annan exklusiv restaurang i landet, äter ostron och dricker champagne, och diskuterar om vinterns resa skall gå till Bali, eller kanske till Colorado.  
Varför inte till våningen någonstans i Sydeuropa.  

”Jag önskar vi hade invandrare i vår kommun”, säger bara den som inte sett konsekvenserna av det. Ett föraktfullt uttalande från en priviligierad.  

Gatubilden är en annan, en demografisk förändring av Sverige pågår, hederskulturen breder ut sig; den hederskultur vi är snabba att fördöma i Iran, men blundar för här. Svensk kultur och svenska traditioner nedmonteras i rask takt; ”alla skall ju med”.  

Vi tvingas ängsligt se oss om över axeln vid den tomma busshållplatsen en sen kväll, när personrånen står som en flodspruta, medan ni andra tar en taxi eller BMW:n dit ni vill. Med över 700 skjutningar nära skolor de senaste tre åren, och illegala migranter som ni inte vill störa.  
När bilar sätts i brand, när turister blir skottskadade på svenska shoppingcentra, när busslinjer ställs in på grund av stenkastning och man kallar det ”störning i trafiken”, blir det normaliserande så man mår illa.  

”Det gäller inte oss”. ”Här är ju så bra, så vackert”. Jo, i högsta grad.  
Ingen kommer undan, inte ni heller till slut, när glaset i er bubbla skoningslöst krossas och ert förräderi blottas. Och då kan parkerna vara aldrig så gröna.  

Ni goda sitter ofta tryggt i båten, och är så förblindade av att rädda hela världen i er förljugna humanism, och spelar kränkta i andra hand, men drar er inte för att bespotta dem i er närhet som bara berättar om sanningen. 

Men om pojkvännen till någon av de unga flickorna i familjen är invandrare, då kom det för nära, hur artig och trevlig han än råkar vara. Då blottas sanningen. Då blir det akuta krismöten inför familjemiddagarna. För egentligen är det ni som är rasister, det epitet ni gärna sätter på andra.  

Blunda, dröm, slå dövörat till, men sluta visa förakt för oss som ser hela bilden. Sluta slå er för bröstet i ert självförhärligande. För det är sådana som ni som söndrar och härskar.  

Som en busschaufför i Malmö, som bott i Rosengård i många år, sade till mig med vemod i rösten: ”Sverige och Malmö liknar alltmer det land från vilket jag flydde”.  

Om det måste vi få prata.  

Agneta Hedenskog är uppväxt i en socialdemokratisk familj i Malmö. Det egna samhällsintresset växte under den stora invandringen 2015 och konsekvenserna av den, i så hög grad att jag skrev två böcker. Min profession var i privata näringslivet. I övrigt är jag mest upprörd över det mesta.