En generös vän skickade mig en 600-sidig tegelsten till bok som julklapp. Den heter Den verklige Anthony Fauci och är skriven av Robert Kennedys son (och därmed JFK:s brorson) Robert Kennedy Jr. Jr själv är framgångsrik advokat i miljö- och hälsofrågor som ”vunnit skadestånd i miljardklass” (i okänd valuta) enligt omslagsfliken. Bokens undertitel – Bill Gates, Big Pharma och det globala kriget mot demokrati och folkhälsa – klargör laguppställningen som Kennedy ser den.

Boken har sålts i en miljon exemplar står det på omslaget, blivit en bestseller och ”fått över tiotusen femstjärniga recensioner på Amazon”. Man, det vill säga jag, blir avundsjukt imponerad.

I Kennedys värld styrs händelserna av mäktiga skurkar som Fauci (bilden) och Gates som för sin omåttliga girighets skull exempelvis såg till att medicinerna hydroxiklorokin och ivermectin tidigt i coronapandemin blev förbjudna eftersom de enligt uppgift var billiga och effektiva covidmediciner som skulle ha stått i vägen för de vacciner som Big Pharma med Pfizer i spetsen stod redo att med oerhörd avans lansera på marknaden. Kennedys argumentation går rakt in i hjärtat på läsaren. Om jag hade suttit som jurymedlem i en domstol och hört Kennedy plädera mot en sådan som Fauci hade jag nog krävt ytterligare en nolla på skadeståndsbeloppen.

Det finns enligt Kennedy knappt någon nedrighet som Fauci och hans lumpna – men ofta aktade och framgångsrika; där förekommer till exempel åtskilliga nobelpristagare i medicin – kumpaner i statsförvaltningen och politiken inte skulle ha begått om det behövdes för att de skulle kunna försvara sina intressen. För några år sedan handlade intressena bland annat om att kapa åt sig forskningsanslag avseende de vid det laget nya företeelserna hiv och aids. Till exempel hade Fauci och Robert Gallo, som närapå fick Nobelpriset för sina insatser kring aids, bestämt sig för ett medicinskt faktum – att det räckte med att en patient fick hiv för att på den grunden utveckla det fulla aids-syndromet – och att de forskare som hävdade något annat skulle krossas i kampen om forskningspengarna. I kraft av sin byråkratiska kontroll över statliga amerikanska forskningsanslag lyckades de sammansvurna enligt Kennedy med detta. De forskare som hade andra uppfattningar berövades sina forskningsbudgetar, petades från sina positioner, nobbades i de ansedda forskningsjournalerna och blev helt enkelt icke-personer.

Tror jag på sådant där? Eller på att Bill Gates flyttat sina medicintester på levande människor till Afrika för att de mänskliga försökskaninerna ställde upp till lägre betalning och inte blev till så mycket besvär om de oturligt nog dog av experimenten?

Vad jag definitivt tror på – eftersom det sker så ofta – är att vad framstående internationella höjdare som Fauci, Gates, Klaus Schwab och horder av andra prestigelystna privatjetsinnehavare då och då träffas på en alptopp för att prata om gemensamma angelägenheter. Men i verkligheten är sådana möten i allmänhet mer förvirrade än kusliga och olycksbådande. I någon mån vet jag vad jag pratar om eftersom jag varit ”nordisk direktör” för ett av de kända globalistinstituten, nämligen The Aspen Institute, och därför varit med på ett antal högnivåträffar. Jag lärde mig då att det är svårt att göra konspirationer hur mycket man än vill och anstränger sig eftersom människor även i de kretsarna är lika bångstyriga som folk är mest. De kan plötsligt känna sig trampade på tårna och ta privatplanet hem precis när man skulle fatta något världsomvälvande och hemligt beslut som den uppblåsta paddan Schwab hittat på.

Vad jag vet är att vildsinta bråk som ofta handlar om positioner och pengar lätt bryter ut i organisationer där det finns positioner och pengar. Livslånga akademiska strider i sådana frågor är legio. Ibland deplattformeras folk av orsaker som verkar obegripliga. Tänk på den offentliga dubbeldeplattformeringen i Sverige för några år sedan av Gunnar Sandelin och Karl-Olof Arnstberg som bannlystes och berövades sina försörjningsmöjligheter för att de förnekat en av det svenska politikerväldets heligaste trossatser, nämligen att det svenska invandringsprojektet var ekonomiskt fördelaktigt för Sverige.

Med det menar jag att retade etablissemang kan reagera oberäkneligt och vildsint även på obetydliga provokationer. Eller kan eliterna ha så dåligt samvete att de väljer att tillintetgöra även maktlösa människor som säger saker som de flesta redan känner till eller i varje fall anar (som just Sandelins och Arnstbergs sanning)?

I vilket fall som helst lyckas eliter ibland – ofta av en sinkadus verkar det – mobilisera imponerande maktresurser i syfte att försök kontrollera människornas tänkande. Jag tänker på Greta Thunberg som blivit andlig ledare för klimatreligionens kanske heligaste tes att ”the science is settled” med den varnande undertexten ”så säg inte emot utan lyd alla experter”. För några år sedan iscensattes en av de skickligaste PR-händelser världen fått uppleva på länge när Greta skulle fraktas fossilfritt på en av världens dyraste segelracerbåtar från Europa till FN i New York för att skälla ut världens ledare för att de inte gjorde tillräckligt för att begränsa koldioxidutsläppen. Hela seglingsprojektet emitterade mer koldioxid än om Greta chartrat en jumbojet för sig själv men det spelade ingen roll för PR-effekten var oslagbar, särskilt när FN-chefen Guterrez ställde sig inför världens tevekameror och grät och vred händerna över den utskällning han just fått av den oskolade tonåringen. Ett sådant evenemang kan knappt köpas för pengar utan beror, enligt min erfarenhet, mest på flax. Men likafullt är det stiligt när det sker.

För att gå tillbaka till ”Bill Gates, Big Pharma och det globala kriget mot demokrati och folkhälsa” så tror jag att hyggligt sammansvurna eliter finns och kan träffas i Davos och på andra orter där det finns tillräckligt många parkeringsplatser för alla de besökandes Learjets. Men egentligen har de ingen annan makt än den som nationella eliter skänker dem. De kan exempelvis inte bestämma någonting i Sverige om ett beslut först inte tas i riksdagen. Därför bör vi hålla våra egna politiska ledare mer ansvariga för vad som sker i vårt land och inte låta dem komma undan sina misstag med att skylla på FN och EU. Visst, det kan bli hårda strider varav en del förloras, men ”bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge” som Heidenstam så nationellt uppfordrande diktade.