Fatima Mohamed är talesperson för de somaliska mammorna på Järvafältet, vars söner till allt för stor del blir grovt gängkriminella och skjuter ihjäl varandra helt hämningslöst.

Hon blev 2021 utsedd som talesperson av de andra mammorna i Järva, förmodligen eftersom hon kan framföra alla krav de ställer på samhället på hyfsat god svenska.

Det genomgående budskapet från mammorna är ”Vi måste få hjälp!”, alternativt ”Vi fick ingen hjälp!” eller ”Varför får vi ingen hjälp?”. De har ingen aning om varför deras söner dödas, eller vilka som dödar dem. Och de står enligt egen utsago helt maktlösa.

Fatima är en varm förespråkare för samarbete med de ”usual suspects”; skola, socialtjänst och polis. Men vilket samarbete kan komma till stånd, när de olika samhällsaktörerna och Järvamammorna verkar i två helt skilda kulturella världar? Jag menar här den strikt muslimska somaliska klankulturen och den fria sekulära svenska.

Fatima ger en för mig okänd bild av de somaliska mammorna. I vart fall skiljer den sig markant från den bild jag själv fått, efter att ha träffat tusentals av dem genom mitt arbete på socialtjänsten i ett flertal utanförskapsområden runt om i Storstockholm med kranskommuner.

I Söndagsintervjun 28 november 2021 (Sveriges Radio) beskriver Fatima Järvamammornas vardag på följande sätt:

De lever under mycket fattiga förhållanden, med en ständig oro för om de ska ha råd att betala hyran eller inte och kunna behålla lägenheten. Om de ska ha råd att köpa vinterkläder till barnen. Om de ska ha mat för dagen.

Vidare säger Fatima att arbetslösheten är jättehög och mammorna känner sig utslängda, utelämnade och har förlorat all sin värdighet. De känner sig därigenom förhindrade att utkräva sina rättigheter som medborgare.

Fatima summerar; därför vill dessa somaliska mammor visa det svenska samhället att de är inte passiva, men de har inte fått rätt förutsättningar för att själva kunna hjälpa sina barn.

För en okunnig journalist, som till exempel Martin Wicklin som leder Söndagsintervjun, är hennes utsagor både nya och högintressanta. De gör att han och Fatima kan enas i samförstånd om hur svårt de somaliska mammorna har det i det kalla Sverige.

För mig blir hennes uttalanden mer något som liknar ”Finn fem fel”:

1) En Järvamamma som är arbetslös har sin trygga och stadiga inkomst från främst Försäkringskassan genom alla barnrelaterade bidrag. I nio fall av tio med komplettering från socialtjänsten upp till riksnorm.

2) Riksnormen är satt så att den ska motsvara vad en låginkomsttagare har att röra sig med. Jag har aldrig träffat en somalisk mamma som haft svårt att hävda sina medborgerliga rättigheter. Trots att hon aldrig arbetat en enda dag i Sverige och bott här i 10-15 år, eller mer.

3) De arbetslösa Järva-mammorna har till stor del prioriterat bort svenskundervisning och yrkesutbildning till förmån för ett omfattande och statligt finansierat barnafödande. Vilket gjort dem allt mer trångbodda för varje år som går. Vilket i sin tur gör att de inte kan hjälpa barnen med läxorna. Plus att barnen inte kan hitta en lugn vrå i hemmet att ens försöka göra sina läxor i.

4) Det sista dessa mammor behöver oroa sig för är om de ska kunna betala hyran, köpa vinterkläder till barnen eller ha mat för dagen. Allt detta ingår i socialbidragsnormen. Plus el, läkarbesök och medicinkostnader, TV-avgift och kostnader för telefon och tidningar, hemförsäkring samt SL-kort, om de deltar i någon aktivitet som ska ta dem närmare arbetsmarknaden.

5) De har genom sina egna val, att föda barn efter barn utan att lära sig svenska eller lära känna det land de valt att flytta till, själva försatt sig i en situation där deras barn i stor utsträckning blir rotlösa, språklösa och med små chanser att klara skolan. Istället väljer många av barnen gängkriminalitet och ”Snabba cash” genom drogförsäljning och annan brottslighet.

Liberalen Gulan Avci skrev i augusti 2021 på Twitter att vi måste lyssna på Fatima. Ja, jag lyssnar. I en kommentar skriver Avci också att vi måste se Fatima. Ja, jag ser henne också.

Vad jag ser och hör är en kvinna som framför ett budskap från somaliska mammor som valt att inte ingå fullt ut i den svenska gemenskapen, utan istället valt den muslimska på Järvafältet. Och som till 95 procent lägger ansvaret för sina egna tillkortakommanden på det svenska samhället.

Det är här någonstans som blir jag djävulens advokat. Fatima har faktiskt till viss del rätt, utan att hon inser det själv.

Dessa somaliska mammor har flyttat från ett oroligt, våldsamt, muslimskt och fattigt klansamhälle i Afrika, härjat av ständiga strider och inre slitningar. Med inget eller mycket bristfälligt skolväsende.

Därifrån har de har flyttat till ett naivt, välmenande, okunnigt och fortfarande hyfsat rikt och högteknologiskt land i norra Europa. Ett land som lider av gravt humanitärt storhetsvansinne. Här har de från dag ett blivit informerade om alla sina rättigheter, men mycket lite om sina skyldigheter.

Under alla år av upprepat subventionerat barnafödande, med efterföljande arbetslöshet, har de matats med information om att det är samhället som har det yttersta ansvaret för dem och deras barns väl och ve. Följdriktigt ser de det därför som det svenska samhällets ansvar om/när deras tonårssöner blir grovt kriminella och börjar skjuta ihjäl varandra.

Mödrarna har, som Fatima säger, ”inte fått rätt förutsättningar för att själva hjälpa sina barn”. Trots att de fått absolut alla möjligheter, i förening med totalt motstridiga signaler från samhällets sida.

Fatima själv är delvis integrerad. Hon har utbildat sig och arbetar inom socialpsykiatrin som hälsovetare. Hon gör säkert ett bra jobb. Hon har tre barn, vilket kan anses som relativt få i somaliska Järvasammanhang.

Men hennes hijab vittnar också om att hon är en strikt troende muslim som lever i enlighet med profetens påbud, koranen och sharialagarna. Med allt vad det innebär av självvald segregering och kvinnoförtryck.

Vi kan, som Gulan Avci rekommenderar, ”lyssna på” och ”se” dessa somaliska mammor till döddagar, om vi vill. Vi kommer ändå inte en enda meter närmare en lösning på gängkriminaliteten på Järvafältet och överallt annars.

Detta eftersom det är två diametralt och väsensskilda kulturer som ska mötas. Och resultatet av denna gigantiska kulturkrock lever både de och vi med numera.

Det kanske vore bättre om vi istället uppmanade Fatima och hennes vänner att se och lyssna lite mer på oss.