Redan före februariinvasionen sa Putin att de verkliga motståndarna inte var Ryssland och Ukraina utan Ryssland och USA (eller kanske Nato, jag minns inte exakt). Putins bedömning var åtminstone för mig svår att förstå under krigets första, jublande månad när ukrainarna genom mod och fosterlandskärlek gav Ryssland mer smörj än någon, varken Ryssland eller USA, ens kunnat föreställa sig. Tvärtemot Putins teorier framstod Ukraina som en egen, fullvärdig militär motståndare mot Ryssland.
SVT Nyheter har stängt sitt kommentarsfält på Twitter, med anledning mordförsöket i Skellefteå eller, som de kallar det, ”den tragiska händelsen”. De får nu skarp kritik från Twitteranvändare som menar att den allmänhet som betalar för public service också borde få kommentera nyheterna. Men få är förvånade.
Några figurer som tilltalar mig alldeles särskilt i Astrid Lindgrens sagovärld är rumpnissarna. De fnattar runt, studerar människorna för att upptäcka rim och reson i människornas beteende. De lyckas aldrig begripa något och vänder sig därför bekymrat till varandra och frågar uppgivet ”Voffo gör di på dette viset?” Om jag blev förvisad till Lindgrens värld skulle jag nog trivas bäst hos rumpnissarna eftersom jag är så van att ställa deras fråga att mitt integrationsbehov vore minimalt.
När vi får lära oss om Kolonialismen i skolan, så är det europeisk kolonialism. Kolonialismen med stort K. Ordet frammanar bilder av vita män i tropikhjälmar och svarta betjänter. Men det är inte hela historien. I många hundra år var Europa utsatt för kolonialism. Delar av Öst- och Centraleuropa låg under turkarna och delar av Spanien styrdes av muslimer i nästan 800 år. När det kommer till den europeiska kolonialismen betonar man det dåliga, men när det kommer till den islamiska kolonialismen av Europa berättar man gärna om hur ”berikade” vi blev.
Ingen rast och ingen ro för statstelevisionen, inte ens i semestertider. De fortsätter oförtrutet sin propaganda för normalisering av den totalitära politiska ideologin islam, hederskultur och kvinnoförtryck.
Här sitter två modevetarpretton i SVT på stranden, skenbart för att upplysa oss om badmodet genom tiderna. Men för ett tränat öga är det inte svårt att se det egentliga syftet med inslaget. Det handlar om statlig folkuppfostran, inget annat.
Semestertider är inte bara en tid för resor och vistelser vid sommartorpet – det är också en tid då många kopplar framför med en spännande deckarserie. På de olika TV-kanalerna och streamingtjänsterna kan man därför se en hel del deckarserier just under sommaren. I år är inget undantag. SVT har bland annat köpt in den brittisk-amerikanska thrillerserien Trasdockan. Tyvärr, ska tilläggas, eftersom den är riktigt, riktigt dålig. Men smaken är ju som bekant delad så du som vill bilda dig en egen uppfattning kan sluta läsa här, eftersom texten innehåller spoilers.
Fortsatt användning av sanktioner mot Ryssland kan leda till ännu allvarligare konsekvenser, till och med, utan överdrift, katastrofala konsekvenser på den globala energimarknaden.
Så sa Putin häromdagen.
En gång kom jag hem till en 25-årig svenska. Jag skulle kolla om jag ville hyra hennes lägenhet för hon skulle flytta. Då jag kom in i lägenheten var det första jag såg en stor byrå. På byrån stod massor av flaskor och burkar med alkohol. I många andra kulturer gömmer folk sina alkoholflaskor men det gjorde ej den här tjejen. För henne var drickandet en religion.
Jag läser ibland optimistiska tongångar i press och på sociala medier när det gäller Sveriges snabba demografiska förändring, de stora religiösa och kulturella motsättningar som följer med denna omdaning av landet samt den explosionsartade utvecklingen av kriminalitet och dödsskjutningar som kan kopplas till densamma. Det kan låta så här:
En dansk studie Democracy Perception Index (DPI) har ställt 32 frågor rörande demokrati till 52 785 personer från 53 olika länder. Det något överraskande resultatet visar att det mest demokratiska landet, enligt landets egna invånare, är Kina. Tätt följt av Vietnam och Taiwan. Det land där flest invånare tycker att mängden demokrati är alldeles ”lagom” (alltså varken för mycket eller för lite) är Sydkorea. Mest missnöjd i demokratiskt hänseende är man i Venezuela, Iran och Ungern.
Jag har just sett berättelsen om Jens Otto Krag och Helle Virkner på dansk tv.
Den är mycket fängslande. Se den! Den kommer snart också på svensk tv.
Jens Otto är en skitstövel. Han är också mycket framgångsrik och därför intressant. Den mest fängslande är ändå Helle Virkner – vilket hon också är som en av huvudrollsinnehavarna i Matador, bredvid The Wire världens kanske bästa Tv-serie. Hon är mycket sympatisk och intagande – i rutan, och som det verkar, i livet.
Lennart Bengtsson hade vänligheten att i bekantskapskretsen sprida ett antal spännande artiklar om världens miljöpolitik. Kanske läser jag in ett överdrivet dramatiskt budskap i artiklarna men det beror i så fall på att jag i flera år väntat på detta budskap, nämligen den internationella miljöpolitikens gradvisa sammanbrott.
Igår skrev jag en text om föräldraansvar och om det bisarra i att föräldrar i så kallade utsatta områden ständigt kommer undan med att skylla på samhället. De får dessutom hjälp av det samhälle de klandrar. Polis och sociala myndigheter (som blir allt svårare att skilja åt) anger ständigt socioekonomiska omständigheter som orsak till kriminaliteten och medierna producerar snyftreportage i parti och minut. Men redan 2014 slog en svensk studie fast att kopplingarna mellan socioekonomisk utsatthet och kriminalitet är svaga.
I början av maj i år besökte jag USA, inte minst för att hälsa på min dotter som bor där med sin familj. Vid det laget förväntades Högsta Domstolen komma med sin dom i Roe vs. Wade, således sitt beslut om huruvida abortreglerna inte längre skulle vara en fråga för den federala regeringen utan i stället för de delstatliga regeringarna (vilket inte låter så dramatiskt förrän man inser att om delstaterna fick bestämma fritt så skulle många av dem kraftigt inskränka aborträtten). Läckta förhandsbesked antydde att HD skulle låta delstaterna bestämma.
Polisen larmar nu om att barn löper en extra stor risk att rekryteras till kriminella gäng under sommaren. Men ingen vill prata om vilka det är som faktiskt möjliggör denna rekrytering. Ingen vill prata om föräldrarnas ansvar.
Om jag träffar en människa som vurmar för ekologisk mat drar jag genast ett antal möjligtvis felaktiga slutsatser. Till exempel räknar jag med att vederbörande ska hata Donald Trump. Jag gissar dessutom att personen är kvinna och att hon är skeptisk till vinster i välfärden. Hon gillar vindkraftverk och mångkultur och menar att kvotering av kvinnor till de stora börsbolagens styrelser kan vara en bra idé eftersom vetenskapen visat att bolag med kvinnor i styrelsen är mer lönsamma. Hon är en stark anhängare av uppfattningen om allas lika värde.
I dagens Sverige tittar etablerade medier och alla riksdagspartier utom ett åt höger, där det sägs eka av stöveltramp och brunt 1930-tal. Men när man spanar i en bestämd riktning vad gäller hotet inför framtiden, har det ofta visat sig att faran istället kommer från ett helt annat håll.
Det var en tanke som slog mig sedan jag nyligen läst två tyska kriminalromaner Goldstein och Die Akte Vaterland (ännu inte utgivna på svenska), som är tredje och fjärde delen i den tyske författaren Volker Kutschers åtta böcker långa svit om kriminalkommissarie Gereon Rath och hans värld. Den utspelar sig till en början under Weimarrepublikens (1919 – 1933) senare år med fokus på människoöden inom polis och undre värld i Berlin. Samtidigt kan läsaren följa hur nazismen växer fram från en till synes marginell företeelse, via huvudstadens blodiga gatustrider mellan kommunistiska kampförband och brunskjortor till SA-pöbelns successiva övertagande av gator och torg några år innan nazisterna slutligen grep den politiska makten.
Uttrycket kan antyda något bra, eller något dåligt. När det gäller Sveriges hantering av asylsökande så anger det alltid något som är rent katastrofalt dåligt.
100 personer som inte har någon som helst anknytning till Sverige eller svenska verksamheter i Afghanistan lyckades alltså slinka med på evakueringsplanen från Kabul.
Judarna utgör endast 0,2 procent av världens befolkning. Under första hälften av nittonhundratalet vann de 14 procent av nobelprisen, under den andra halvan 29 procent och hittills, under innevarande århundrade, 32 procent.
För alla som i enlighet med rådande politiskt korrekta föreställningar hävdar att alla människor är lika, och att inga raser finns, utgör dessa siffror ett problem. Inte blir det lättare att förklara för dem varför ashkenazer i genomsnitt har en intelligens som uppgår till 110–115.
Till min häpnad och glädje har partiledare i Almedalen hållit entusiastiska tal om medelklassen. ”I den här valrörelsen så kommer vi osökt tala mycket om medelklassen”, sa liberalen Johan Pehrson och det har han kanske rätt i även om jag aldrig såg det komma. Desto bättre att det kom.
Idag kan vi i stället fira årets varmaste dag. Det vill säga inte för året 2022 utan i stället för år 1933. Då uppmättes nämligen den 9 juli +38°C i Ultuna utanför Uppsala. I Observatorieparken i stan var det dock 0,6°C lägre. Jag är säker på att det i dag blott finns ett fåtal om ens någon levande som minns den 9 juli 1933. Och inte sedan dess har det varit varmare någonstans i Sverige. I alla fall inte uppmätt med en godkänt och riktigt placerad termometer.
Stiftelsen Expo bjuder regelbundet in gästkrönikörer som ”på uppdrag av Expo ska ge sina perspektiv på en specifik fråga eller händelse”. Analyser och ställningstaganden är skribenternas egna, får vi veta, men givetvis handlar det ändå om åsikter som Expo själva godkänner och stödjer. Som i den här krönikan, där moderaten Anjeza Koxhaxhiku gråter ut över att hennes parti skrotat beröringsskräcken och för diskussioner med Sverigedemokraterna
Sommarstället, som ägs av min fru, står öppet även för mig. Det består av ett gytter av små, rödmålade boningshus som plågas av de kalla sydvästvindarna i det bohuslänska havsbandet mot Skagerrack. Vid vackert väder är det ett paradis. Annars är det ett eldorado för primitivister som ogillar bekvämligheter som dusch. Stället är som gjort för att läsa skildringar av upptäcktsresor bland sälspäcksätande naturfolk i nordöstra Sibirien och det är just vad jag gör.
En av mina läsare påpekade nyligen att det inte är ”hedervärt” att kritisera vacciner. Och tyvärr har han rätt. De senaste åren har det inte funnits något säkrare sätt att förlora sin heder, sitt anseende och delar av sin vänkrets än att vara kritisk till att jordens befolkning behandlas med ett experimentellt mRNA-vaccin för vad som ser ut att vara en säsongsinfluensa. Som straff för detta övertramp tilldelas man titeln ”anti-vaxxer”.
Bäste Ulf,
Det var ett mycket bra tal, kanske ditt bästa. Jag gillade dina första ord där du sa att vad folk väntade sig av dig (och andra partiledare, kan man anta) är grundläggande respekt, att tala allvar och att se till att landet fungerar. Du lät som att just detta var det minimum som väljarna kunde räkna med att en borgerlig regering skulle leverera. Åtminstone avslutade du talet i den hoppfulla tonen: ”På min sida av politiken har vi viljan och kraften. Vi kan ena och samla Sverige. Den 11 september får vi ny ordning på Sverige”.
Av mig själv skulle jag aldrig komma på tanken att lyssna på ett partiledartal eftersom de enligt min uppfattning består av floskler. Men lite nyfiken blev jag på kristdemokraten Ebba Buschs framförande i Almedalen när jag hörde även omdömesgilla personer lovorda talet som en retorisk fullträff och Busch själv som den svenska politikens absolut mest lysande stjärna. Så jag tittade på talet och fick höra fyrtio minuter floskler.
PODD: I ett nytt avsnitt av podden TANKAR FRÅN FRAMTIDEN pratar Eddie/Mohamed Omar om sina erfarenheter från ett mångkulturellt lager i Stockholmsområdet.
Jag fick upp ett minne från det mest bisarra uppdrag jag haft, från sommaren 2018 då jag kom att arbeta med nyanlända kvotflyktingar. Vilket var helt nytt för mig.
Kvotflyktingarna hämtades ute på Arlanda där röda mattan rullades ut och de kördes i flera taxibilar till kommunen. Där de först fick information på socialtjänsten om socialbidrag och det boende som ordnats för dem. I detta fall ett mycket fint boende i en nyrenoverad gammal skola från 1910 som iordningställts enkom för deras behov.
Hemma i garderoben låg ett litet tre dagars lik. Och mor hade inte till likkista. I affären ville de ha fem kronor för kistan. Mor hade bara fyra och femtio. Affärsmannen hade prutat från sju och femtio till fem kronor och kunde inte mer. Han förlorade ändå, sa han. Jag tror han talade sant. Det var detta problem mor talade med styvfar om.
För en tid sedan läste jag en artikel om föräldrar vars barn dött under första levnadsåret. Dödsfallen skildrades genomgående som oerhört traumatiska och smärtsamma för föräldrarna. Att förlora ett spädbarn beskrevs som den största sorg som kan drabba en människa, och som ett trauma man aldrig kommer över.
Häromdagen skrev jag om hur imponerad jag är över västerlandet som under flera hundra år gradvis lyckats höja sitt välstånd och dessutom sprida detta välstånd på det mest jämlika sätt som världen någonsin skådat (tror jag i alla fall) om vi bortser från det totala armodets likställdhet som praktiserats av olika naturfolk. Men, hävdade jag, nu är det möjligen slut på denna framgångssaga eftersom det fundament på vilken den byggde är under attack.
DET GODA SAMHÄLLET 