BIRGITTA SPARF: För representationen oss framåt?

Ett av de allra största felgreppen i vårt absurda postmodernistiska tidevarv är idén om absolut och rättvis representation. Oavsett meriter och kvalifikationer.

Detta innebär krav på att kvinnor ska bli positivt särbehandlade. Och män därmed negativt särbehandlade. För att i akt och mening öka jämställdheten mellan könen. Trots att Sverige är ett av världens mest könsjämställda länder. En jämlikhet som vi uppnådde redan på 1970-talet.

Vi kvinnor påstås behöva representanter och förebilder. Därför ska kvinnor inkvoteras på höga positioner inom politiken, på chefsposter, som styrelsemedlemmar i börsbolag och vid professorsutnämningar.

Som kvinna förväntas jag alltså inte kunna bli attraherad av ett politiskt parti, ett börsbolag eller ett universitet om inte det finns en viss mängd kvinnor där som på något mystiskt sätt ska representera mig och mitt kön.

Lika absurt är det att mängder att människor som valt att flytta hit, till ett land längst upp i högan Nord, själva börjar kalla sig ”svarta” och ”bruna” och kräver vissa rasbaserade privilegier. Från värdfolket som generöst tagit emot dem och delat med sig frikostigt av all sin välfärd. I ett av världens dokumenterat minst rasistiska länder. Fullt av möjligheter för alla.

Vi som tillhör majoritetsbefolkningen i Sverige sedan tusentals år uppvisar vissa och otvetydiga tendenser att vara vita. Därmed bär vi på en enorm skuld. För alla andra folks lidanden och tillkortakommanden i deras egna havererade hemländer på andra sidan jorden.

Rent rasistiska och hudfärgsaktiviska grupper kräver samma representation som feministerna. Fast denna gång sorterad efter hudfärg och härkomst. Ner till minsta decimalen. Bland annat inom våra statliga mediakanaler. Annars känner de sig inte sedda och hörda och mår förfärligt dåligt.

Hela västvärlden har gått vilse och förlorat all sin forna stolthet och samtliga sina ideal. Förnuft, snille, vetenskap och framåtskridande har fått ge vika för helt vansinniga idéer om alla människors lika värde och en abstrakt filosofisk tankeidé som i Sverige kallas ”värdegrund” och som numera styr hela vårt samhälle.

Visst, vi kan absolut ägna all vår tid åt att dela upp samhällets högre poster inom utbildning, näringsliv, forskning, media och reklam efter komplicerade fördelningsscheman, utifrån ras och kön. För att därigenom uppnå en fulländad och absolut rättvis representation.

Men kommer detta att föra oss framåt som nation? Nej, jag tror tyvärr inte det.

Birgitta Sparf