Jag kan inte bestämma mig för vad jag har för människosyn. Två olika syner tävlar om herraväldet i mitt medvetande.

Den ena människosynen är den officiella, självhyllande och allmänt omfattade. Den går ut på att människan är god eller i varje fall behäftad med goda avsikter. Alla vill andra människor väl, i varje fall inom rimliga gränser; vi är trots allt, som Aristoteles förklarade, sociala djur. Alla vill arbeta. Saknar vi arbete så klättrar vi på väggar tills vi får ett. Människan är kort sagt en hygglig prick. Undantag finns förstås såsom i Libyen där många växte upp under tyrannen Gaddafi och därför inte fick möjligheter att utveckla sina goda sidor. Möjligen är svenskar hyggligare prickar än andra människor men det säger vi aldrig just eftersom vi är så hyggliga prickar.

Den människosynen kan man ha vare sig man är PK-ist eller inte. En PK-ist tillämpar synsättet på brottslingar i utanförskapsområden. Det är inget fel på de människorna. Felet är statens som skyddade brottslingens integritet när han var fem år genom att förhindra socialen att informera polisen om att vi i just det här fallet hade ett göra med ett riktigt elakt gli som kallat dagisfröken för hora och hotat att knulla henne. Sedan hade staten lagt sten på börda genom att liksom bara för att jävlas med brottslingen inte bygga någon ungdomsgård där han bor. Men innerst inne är nidingen en hygglig prick.

Människosynen fungerar även för de mest inbitna anti-PK-ister. När de ser en ungdomsligist så ser de en hygglig prick som bara inte fått sitta i fängelse tillräckligt länge för att ta sitt förnuft till fånga. Och varför finns det förresten inga jobb åt brottslingarna? Det beror inte på några medfödda kriminella gener hos missdådarna utan på att arbetsgivaravgifterna är för höga för att en företagare ska våga anställa dem. Sänk skatterna så försvinner gängkriminaliteten, fattaru Damberg!

Hyggliga prickar överallt, kort sagt, det är bara staten som, i skepnad av Gaddafi eller Morgan Johansson, förstör dem.

Min andra, konkurrerande, människosyn är resultatet av noggranna antropologiska studier. Huvudupptäckten är att människor egentligen skulle vilja vara träd med trädens kompetens och befogenheter. Till exempel vill de flesta inte dö. Om man är ett träd kan man leva i tusen år. De flesta tycker att det är jobbigt att arbeta och sno ihop en middag till hela familjen varenda dag. Tänk om du bara kunde sticka ned fingrarna och tårna i jorden och tanka i dig vad du behöver plus att du andas in benstärkande materia från luften. Vad med Aristoteles tal om att människan är ett socialt djur? Det gäller inte svenskar. Visserligen tål vi att se andra människor men inte att tala med dem. Åk tåg någon gång så får du se. Eller börja prata med dem som sitter vid bordet bredvid på lunchrestaurangen. Därför är skogen människans idealiska livsform. Det finns andra individer nära inpå men alla tiger och suckar för sig själva.

Träd är också helt miljöriktiga. De gör inga ekologiska fotavtryck. De har rena samveten, vilket även människan vill ha. Träden känner ingen flygskam och är inte ens veganer. De oroar sig aldrig för arbetslöshet och besvärar inte socialen med några anspråk på hyresbidrag eller försörjningsstöd. Ju fler människor som kommer ut som träd, desto mer fördelaktigt är det för statsfinanserna.

En annan stor vinst är att migrationen skulle sluta besvära samhället om alla människor förvandlas till träd eftersom vi redan har miljontals års erfarenhet av relativt konfliktfri förflyttning av sporer och frön. En och annan invasiv art får vi leva med.

Det är egentligen bara en sak som bekymrar mig, nämligen hur allmänna val ska organiseras i ett skogsmänniskosamhälle. När det var val alldeles nyligen tänkt jag särskilt på hur svårt det måste vara för ett äppelträd att få in tre olikfärgade lappar i var sitt kuvert och sedan lägga alltihop i en låda. Huvaligen!