BITTE ASSARMO: Hur ska det nu bli med kulturen?

I valrörelsen, och naturligtvis efter valet, har jag läst många bekymrade texter om hur illa kulturen kommer att fara av att det nu blir maktskifte. Det finns risk att kulturen blir politisk, heter det, ungefär som om kulturen hittills varit opolitisk. Sanningen är förstås att kulturen styrts politiskt i decennier, och att styrningen kommit från vänster.

Det är minst sagt märkligt att så många tycks ha uppfattningen att vänsterströmningarna är opolitiska och helt neutrala, men det beror förstås på att vänstervridningen – eller snarare vridningen åt det identitetspolitiska hållet – pågått under så lång tid. En påfallande stor del av dagens kulturpersonligheter verkar inte ens vara medvetna om den eftersom den blivit norm.

Man skulle då kunna invända och säga att ”ja men de här kulturmänniskorna sätter ju en ära i att vara normbrytande?”. Men det stämmer bara delvis. De enda normer som ska brytas är de som följt med oss i generationer. Kärleken till Zorn och de andra stora, erkända konstnärerna, till Strindbergs romaner och dramatik,

När Socialdemokraterna tillträdde var de ungefär lika traditionella som alla andra. De ville förstås gärna avkristna svenska kyrkan, för att få makt över ölandet även från det perspektivet, men postmodernismen kom långt senare. Sverige var Sverige och skulle så förbli, och så sent som på 1960-talet uttalade sig ledande socialdemokrater om hur lyckligt lottade vi var för att vi var ett land med en så homogen befolkning.

När public service inrättades spelades radioteater av klassiskt snitt och folk ute i landet kunde njuta av samma dramatik som de storstadsbor som hade tillgång till de anrika teatrarna. Mina föräldrar tillhörde dem som satt bänkade vid radion på lördagskvällarna i början av 1950-talet. Kaffekannan stod framme på det lilla teakbordet, tillsammans med ett fat med bullar och ibland – framför allt om det sändes något av Ibsen, som var mammas favoritdramatiker – en tårta. Senare kom TV-teatern, med samma klassiska repertoar.

Sedan kom vänstervågen och förändrade allt. Till det bättre, tyckte de som ledde den men vad de andra tyckte – vad de skattebetalande medborgarna ansåg – var det ingen som brydde sig om. Och vad hände med de skådespelare som hade några år på nacken och hade utbildat sig på klassiskt vis?

Ett bra exempel är Torsten Lilliecrona, den klassiskt skolade skådespelaren som spelade farbror Melker i Astrid Lindgrens Saltkråkan. Det sägs ofta att han identifierades så starkt med rollen som farbror Melker att han inte kunde återuppta karriären på teatern. Han har själv berättat om när han spelade MacBeth på Göteborgs stadsteater och publiken tisslade och tasslade om ”farbror Melker i kalasbyxor”. Men det är inte hela sanningen. Att Lilliecrona fick allt färre roller berodde främst på att Göteborgs stadsteater blivit starkr politiserad. Repertoaren sattes i allt högre utsträckning av marxister

som Sven Wollter (verksam vid teatern mellan 1967 och 1983)och det fanns helt enkelt inte plats för en klassiskt utbildad aktör på en teater där man föredrog moderna pjäser om förtryckta arbetare och förtryckande arbetsgivare framför dramer av Shakespeare, Strindberg och Shakespeare.

Numera spelas visserligen klassiska pjäser igen, både på tiljorna i Göteborg och på andra teatrar. Men den marxistiska skuggan har aldrig riktigt lämnat svensk teater. Det kulturliv som erbjuds idag har stark slagsida åt vänster. När olyckskorparna nu jämrar sig om en politiskt styrd kultur ger de uttryck för en rädsla för att kulturen ska vridas tillbaka till en mer balanserad plats, där de konstutövare som ägnar sig åt den mest identitetspolitiska konsten kan komma att behöva skaffa en annan försörjning.

Det är i sig inte särskilt konstigt. Det hade dock varit mer hederligt om de hade sagt det rakt ut istället för att låtsas som om vänster är objektivt. Till exempel så här:

”Kulturen har varit vänstervriden i över 50 år och gett utrymme för allt fler kulturarbetare att ägna sig åt identitetspolitik förklädd till kultur, med hjälp av skattebetalarnas pengar. Vad kommer att hända med menskonsten och all annan viktig konst om regimen och de som betalar ut bidragen hellre vill ha en kultur som tilltalar majoriteten av medborgarna?”

Det är en relevant fråga. För dem själva. Men för oss andra är det faktiskt rätt ointressant.

Bild: Konst i Stockholms tunnelbana, skärmdump Youtube

Bitte Assarmo