Kristerssons gäng har tagit hem valet. Det väcker två motsatta känslor hos mig, för det första ogrumlad glädje över att miljöpartiet åtminstone tillfälligt är förvisat från makten och förhoppningsvis bedövat, för det andra oro – eller kanske snarare gnagande övertygelse – att Kristerssons gäng inte är moget uppgiften. ”Det arbete som en ny regering står inför är enormt”, skrev jag häromdagen.

Svenska politiker är vana att leda landet med floskler av typ ”alla människors lika värde” eller ”vi måste sätta in de sociala insatserna mycket tidigare för att stoppa gängbrottsligheten” eller ”det måste alltid löna sig bättre att arbeta än att leva på bidrag” eller ”med vår klimatpolitik kan vi vara ett internationellt föredöme”. Man kan kanske vinna röster med sådant pladder, men det duger inte för att leda ett land. Sveriges situation just nu är att verkligheten gör uppror mot pladderpolitiken vilket förkroppsligas i alla de ”utmaningar” för vilka inget parti har presenterat några trovärdiga lösningar.

Sveriges utveckling framöver kan gå i en av två möjliga riktningar. Valet bestäms i någon mån av den politik som bedrivs men på det hela taget styrs landet alltmer av krafter som politiken inte kontrollerar. Vi sitter i en kanot som rör sig allt snabbare i de strida forsarna. Vi har för länge sedan passerat den punkt där vi med visst besvär kunnat behärska farten med paddlarna, till exempel genom att för tjugo år sedan slå till alla bromsar i invandringspolitiken.

För snart femtio år sedan hade jag, som chef för svenska ambassaden i Guinea-Bissau, återkommande diskussioner med landets president Luís Cabral – för övrigt en bildad och sympatisk människa som inom kort blev bortkuppad av premiärministern som i sin tur snart blev mördad – om våra länders utvecklingsvägar. Han sa att hans land skulle arbeta bort sin ekonomiska tudelning och segregering och bli som Sverige var då för tiden, det vill säga integrerat, tryggt, framgångsrikt och hyggligt jämlikt. Jag svarade att jag trodde precis tvärtom: det var Sverige som skulle bli som Guinea-Bissau, det vill säga ekonomiskt och kulturellt tudelat med starka inre etniska konflikter.

Jag fick betydligt mer rätt än president Cabral. Min tolkning av Sverige är att vi nu i god fart – och utan att fatta vad vi gör – håller på att utveckla typiska u-landssyndrom och bli en dualekonomi där befolkningen indelas i två distinkta grupper, en någorlunda välbeställd som eventuellt bor i grindsamhällen och en annan som lever i slummen eller på sophögar. Dualiseringen beror inte på att politiken eftersträvar någon sådan tudelning av samhället. Den försöker tvärtom åstadkomma det motsatta, det vill säga jämlikhet och integration. Men politiken vet inte hur den ska uppnå några sådana mål. Den har under årtionden försökt att forma ett samhälle i enlighet med sina upphöjda visioner men inte lyckats. Hur mycket den än satsar på sociala insatser går utvecklingen åt fel håll och det spelar ingen roll vilket parti eller partigrupp som sitter i regeringen. Dualiseringen framskrider som en obeveklig, seismisk kraft vad politiken än tar sig för.

Det finns, vad jag känner till, inget land som kunnat avvärja den sortens utveckling när den väl fått klorna i ett samhälle. Den socialpolitik som faktiskt bedrivs i rika välfärdsländer handlar mer om att plåstra över problemen med bidrag och skattefinansierade utvecklingsprojekt. Om staten övergav de svenska utanförskapsområdena och tog med sig bidragen skulle dessa getton snart påminna om Johannesburgs kåkstäder (där det vid sidan av misären finns mycket utvecklingskraft).

Min poäng är att vår typ av modern socialpolitik är hjälplös mot de problem som den förutsätts kunna lösa. Resultatet blir segregering i stället för integrering när alla som har en möjlighet att lämna utanförskapsområdena, eller åtminstone skicka sina barn till någon segregerad skola där det är tyst på lektionerna, tacksamt tar emot varje chans att på egen hand lösa sina problem.

Men vilken är då den andra möjliga riktningen? Finns det några andra metoder? Den saken diskuteras inte vilket beror på att politikerväldet inte känner några behov av att fundera på alternativ till sig själv. Jag har heller aldrig sett några välfungerande storskaliga varianter av socialpolitik som en ny moderatregering kunde sjösätta för att slå världen med häpnad över svensk innovationskraft. Framgångsrika småskaliga insatser i syfte att komma till rätta med socialt elände finns dock. Engelskspråkiga viktorianer var bra på sådana initiativ. Se exempelvis scoutrörelsen och Frälsningsarmén.