Gästskribent STEVEN JÖRSÄTER: Klimatförändring och klimatomställning 

I tidningarnas klimatrapportering så förväxlas ofta väder och klimat. Enstaka observationer av ovanligt väder tas oupphörligen upp som bekräftelse på att allvarliga klimatförändringar pågår. Detta är fullständigt fel, inga enstaka mätningar kan säga något om klimatet. Alla utbildade meteorologer vet detta. Men tyvärr tiger de nästan alltid och ger därmed överdrifterna och lögnerna fritt spelrum. Det är sorgligt att landets ledande meteorologer inte med skärpa markerar mot osakligheter medierna. Man låter ändamålet helga medlen vilket i längden skadar allmänhetens förtroende för vetenskap. Man har lämnat fritt fram för total desinformation. 

Det finns en annan sammanblandning som kanske är än mer problematisk. Det är den mellan konstaterade effekter av en klimatförändring och behovet och omfattningen av åtgärder. De som inte vill gå med på en brutal omställning av samhället för klimatet utmålas ofta som ”klimatförnekare”. Med detta nedsättande uttryck menar man antagligen personer som inte anser att alla samband mellan växthusgaser och klimatet är klarlagda. Med stor sannolikhet är dessa samband faktiskt inte förstådda i sin helhet. Däremot finns det mycket, inklusive enkla fysikaliska betraktelser, som pekar på att sambanden faktiskt finns. 

Så låt oss nu anta att det är rimligt fastslaget att ökande halter av växthusgaser ger ett varmare klimat. Betyder det då att vetenskapen kan berätta hur stora åtgärder vi bör sätta in? Nja, den kan möjligen ge en uppfattning om vad som krävs för att motverka den höjning av temperaturen som har skett under ett par århundranden. Men, och det är det viktiga, det finns absolut ingen vetenskap som kan berätta hur mycket vi bör göra och ännu mindre vad vi rimligen kan göra. Dessa är nämligen inga vetenskapliga frågor utan enbart politiska. Många miljöaktivister brukar hävda att ”de följer vetenskapen” när de redogör för sina ofta drakoniska förslag för att lösa det som de utmålar som en ”klimatkris”. Men det är fullständigt omöjligt.  

Hur omöjligt detta är blev tydligt under pandemin när begreppet ”science based policy” ofta användes. Men det finns ingen sådan vilket också bekräftades av att nästan alla länder gjorde olika. Fördelar måste vägas mot skadeverkningar vilket är svårt, särskilt när besluten måste ske under stor osäkerhet. 

Det är alltså med klimatet som med pandemin. Även om man överens om problemet så är det ändå inte alls lätt att besluta om boten. Och denna sammanblandning mellan orsak och åtgärd är mycket olämplig. 

Antag nu också att vi har kommit fram till att klimatet blir tre grader varmare som mest. Behöver vi göra något åt det? Kanske men det är inte säkert. Betänk att det redan har blivit en grad varmare. Konsekvenserna av vad som ytterst händer i ett varmare klimat är mycket sämre förstådda än klimatets utveckling. När det gäller Sverige så finns det klimat i världen som har över 20 grader högre årsmedeltemperatur så vi talar fortfarande om små förändringar. Uppvärmningen efter senaste istiden var mycket större. Stora klimatförändringar är alltså inget nytt på jorden. 

De åtgärder som föreslås är primärt att sluta använda fossila bränslen. Det låter enkelt men är i praktiken mycket svårt. Hela det moderna samhället bygger på tillgång av billig energi och där har de fossila bränslena dominerat. Att strypa den utan att ha fullgoda alternativ kommer att ge oerhörda konsekvenser. Bland aktivister talas ofta om ”klimatflyktingar”. Dessa finns dock knappast i praktiken, vare sig nu eller i framtiden. Utan istället handlar det möjligen om fattigdomsflyktingar vilket är något helt annat. Men ser vi inte upp så kommer vi istället sannolikt snart få klimatåtgärdsflyktingar. 

I sin desperation att hitta en snabb lösning att visa upp så har europeiska politiker på senare år fokuserat på vindkraft. Den är dock mycket illa lämpad att driva elnät som kräver balans i produktionen i varje ögonblick. Kraftens låga energitäthet gör också att de väldiga anläggningarna leder till enorm naturförstöring. Dessutom måste man i alla fall ha en parallell energikälla då det inte blåser. Idag är denna i de flesta länder fossil utan andra alternativ (I Sverige dock mest vattenkraft än så länge).  Att man inte bör förlita sig på vindkraft förstod alla bönder redan för 100 år sedan då de snabbt bytte från vindkraft till ångkvarnar så snart möjlighet gavs. Vindkraft var heller aldrig ett alternativ när landet elektrifierades för 100 år sedan trots att den i princip finns överallt. Vindkraften är en återvändsgränd bokstavligen driven av ideologi som kommer att kosta mycket att avveckla. 

Det enda fullgoda alternativ till fossil energi som kan byggas ut som finns är kärnkraft. Den är industriellt beprövad i stor skala och har stor potential och ger mycket små utsläpp. Ändå har den råkat i onåd. Trovärdigheten hos dem som säger sig oroa sig för jordens undergång (vilket förstås bara är fantasier) men som ändå vill säga nej till kärnkraft är noll och intet. Det är helt enkelt åsikter som inte kan kombineras. 

En av de många märkligheter som finns på detta område är det inflytande det har på lokal politik. Sålunda säger sig miljöpartiet vara ”det enda klimatpartiet”. Moderaterna har för avsikt att ”få ordning på klimatet”. Här har vi ett närstående område där vetenskapen också sviker och företrädare väljer att hålla tyst. Ty ingen svensk eller europeisk politiker kan göra något som helst åt klimatet som har någon verklig betydelse. Att låta påskina detta är alltså rena lögner som är barnsligt lätta att avslöja men det sker inte. I stället får låtsashistorierna fritt spelrum i medierna. Det är allvarligt. 

Men det värsta är sannolikt de idéer som finns om hur ”omställningen” till ett fossilfritt samhälle ska gå till. Ty de utgör är ett fullständigt brott mot nästan alla principer som har styrt hela den industriella utvecklingen. Så kallade gröna lösningar är nämligen undantagslöst, ja definitionsmässigt, dyrare och sämre än alternativen (annars vore de bara lösningar, inte gröna lösningar). Hela världen ska alltså på kort tid ställa om till en avsevärt sämre produktivitet vilket aldrig tidigare har skett annat än på små isolerade områden då man exempelvis har fasat ut gifter. Gröna jobb ska skapas, dvs definitionsmässigt där det tidigare inte fanns några jobb. Alla sådana jobb innebär givetvis fördyringar som folket i slutändan måste betala. 

De sedvanliga marknadskrafterna i kombination med teknisk innovation som har möjliggjort dagens framgångsrika samhälle kan inte leverera denna förändring. Därför krävs subventioner och de sker på idag på bred front. Men om produktionen blir dyrare på alla områden så fungerar det inte. En basvara som stål, exempelvis, finns i väldigt många produkter. Om allt stål skulle behöva bli dyrare genom krav på fossilfri tillverkning så kan det inte subventioneras bort. Staten har ju inga egna pengar utan kan bara omfördela. Om alla områden drabbas av fördyringar så finns inget att subventionera med. För att genomdriva detta i en marknadsekonomi så krävs straffskatter och tullar för att skydda denna dyrare produktion vilket man är väl medveten om. Detta måste då ske på bred front om det ska få någon betydelse för klimatet. Här har vi ytterligare en kraftig brytning gentemot mot tidigare strävanden. Fram till idag har man nämligen försökt utveckla frihandel på många håll (EU, Nafta). Nu talas istället om klimattullar. En 180-graderssväng! 

Det finns fler och allvarligare konsekvenser. En är att företagen blir till folkets fiender. De har tidigare tjänat folket och försökt locka dem med bättre produkter till lägre priser.  Nu ska de istället främst tjäna klimatet och de hamnar därmed under statens beskydd. Och då ser de gärna en påskyndad omställning som möjliggör ännu dyrare produkter med sämre funktionalitet och mera tullskydd. Hela grundbulten i samhällsekonomin är hotad! 

Det allra märkligaste är kanske att denna totala revolution seglar under radarn. Den marknadsförs som en liten störning i systemet. Lite tullar här och lite gröna produkter där. Men det är den inte. Fullt genomförd skulle den få en mycket djupgående effekt i hela samhället. Det är svårt att tro att detta kommer att kunna genomföras i demokratiska länder. Det har också insetts av en del och därför finns det diverse stolliga idéer om en ”världsregering” som skulle rädda situationen. Vilken enorm fara en sådan regering skulle innebära kan man bara fantisera om. Demokratin såsom vi känner den skulle hursomhelst troligen inte kunna existera under dessa premisser. Dessbättre kommer dessa obehagliga idéer med stor sannolikhet aldrig kunna genomföras. 

Det finns också moraliska aspekter på detta som nästan aldrig diskuteras. De främsta påskyndarna till ”omställningen” finns idag inom den övre medelklassen eller överklassen. De kan tänka sig att lägga några hundratusen extra på nästa bil så att den blir koldioxidfri (åtminstone teoretiskt), särskilt om de då kan känna sig goda. Men den stora massan, som alltid definitionsmässigt lever lite knapert, ser det inte så. I en nyligen producerad video presenterar Jordan B Peterson de stora moraliska konsekvenserna av en snabbt genomförd omställning och den fattigdom den leder till. 

Gröna aktivister hänvisar ofta till försiktighetsprincipen när de skall rättfärdiga sina stränga åtgärder. I själva verket vore en framtvingad snabb omställning att utsätta sig och världen för en enorm risk. En grön omställning kan endast ske om vi samtidigt får bättre och billigare produkter. Konsumtionsspäkningen får de rika hålla på med om de gillar det. Hittills verkar kärnkraften vara den enda realistiska och vettiga gröna satsningen. Troligen är det därför som den är illa omtyckt i många läger.    

Steven Jörsäter är docent i astronomi och egen företagare med brett perspektiv som intresserar sig för samhällsfrågor och politik. Och ser med stor oro på utvecklingen i Sverige och i västvärlden. Sedan valet ledamot i Täby kommunfullmäktige för SD.      

Gästskribent