President Bill Clintons valslogan år 1992 var ”It´s the economy, stupid!”. Jag tror han menade ungefär att man kunde hoppa över alla sofistikerade förklaringar till varför folk röstar som de gör och koncentrera sig på kärnpunkten, nämligen de ekonomiska konsekvenserna för väljarna av olika politiska program som presenteras av kandidaterna. Det är den enkla förklaringen som gäller.

De flesta bedömare som jag talat med sedan valet tycks betrakta resultatet som en snyting från sverigedemokraterna mot de andra partierna. För den som bara studerar utfallet räknat i politiska mandat i olika församlingar så är detta inte uppenbart. Men politiska snytingar mäts inte bara eller ens huvudsakligen i mandat, kronor eller andra kvantifierbara uppgifter utan i kraften av de känslor de väcker. Om Ulf Kristersson hävdar att 700 000 utlandsfödda inte kan försörja sig själva, vilket han gjort, spelar det ingen roll om några fientligt sinnade journalister tillrättavisar honom och påstår att det bara är 500 000 som inte står på egna ben, vilket också inträffat, så spelar det ingen roll för den väljare som står för försörjningen. Han skulle vara förbannad även om det bara handlade om 400 000. Det handlar inte om ekonomi utan om kultur, dumskalle!

De extra tre procent som sverigedemokraterna fick i årets val jämfört med 2018 är mycket mer än tre procent om det bedöms i det kulturella kontextet. Statistiskt är ökningen inte så överväldigande men om man betänker att sverigedemokraterna därmed blir det största partiet i det största samarbetsblocket är det omvälvande. Det kommer att få effekter på status, attityder och bemötanden. Redan nu har journalisterna börjat ondgöra sig över sverigedemokraternas nya kaxiga tonfall. Inte konstigt om tuppkammen växer på dem och de framöver inte tolererar det gatlopp som media genom åren utsatt partiet för. Även partier, liksom journalister, har känslor.

Valdebatten och valresultatet räcker inte för att förklara varför så många människor upplever valets utfall som en sverigedemokratisk snyting. I själva verket är mycket av det som de politiska förståsigpåarna avhandlar rätt meningslöst om man inte tar hänsyn till de kulturella faktorerna. Låt mig ge ett exempel. Jag hamnade i en diskussion om huruvida sverigedemokraterna var höger eller vänster. Några sa att det var en nonsensfråga eftersom alla vet att sverigedemokraterna har rötter i nazismen och att nazismen är jättejättehöger. Av detta följer, sa de, att sverigedemokraterna måste vara så höger det går. Då sa andra att det där resonemanget inte höll eftersom sverigedemokraterna i själva verket är socialdemokrater m/ä (modell äldre). Se bara hur de väsnas om någon föreslår sänkt sjukförsäkring eller a-kassa. De vill ha ”folkhem minus blattar” sa en ouppfostrad person.

På motsvarande sätt är det med de övriga partierna och deras ideologier. Ingen väljer parti efter ett noggrant studium av partiprogram (som i varje fall är till förvillelse lika). Man väljer parti efter de känslor de uppammar vilket är en fråga om kultur. Så ser livet ut. Araber är en sorts semiter som hatar judar, en annan sorts semiter. Om man frågar araberna vad det är för fel på judar så pekar de inte på stötande paragrafer i den israeliska konstitutionen utan svarar ilsket att judar är hundar eller ännu värre.

Av detta kan man förstå att mångkultur är ett svårt projekt. Det kan hända att litteraturprofessorer från olika kulturer känner sig kulturellt förenade i kontemplation av nobelpristagaren Tomas Tranströmers dikter. Men det normala mönstret när kulturer stöter på varandra är det motsatta. De fräser och morrar och försöker skydda barnen.