Detta diagram har jag begrundat. Det visar röstfördelningen i procent vid det just timade riksdagsvalet (bilden är från Dagens Nyheter).

Som du kanske upptäckt under de senaste sju, åtta åren är min käpphäst att den avgörande politiska skiljelinjen i Sverige inte längre går mellan höger/borgerlighet och vänster/socialism. Visserligen talas det i allmänhet om de politiska skiljelinjerna i sådana termer – men har du noterat hur man inför det senaste valet ofta bytte beteckningar till sådant som ”Kristerssons gäng” och ”Anderssons lag”? – men det känns helt fel att kalla socialdemokraterna för ett arbetarparti när det framför allt artikulerar politiskt korrekta idéer som vanliga arbetare inte har mycket till övers för (och därför flyr till gråsosse- och Per Albin-partiet sverigedemokraterna).

Jag menar att den avgörande skiljelinjen i stället går mellan å ena sidan politikerväldet – med dess vidhängande välfärdsindustriella komplex med 1,3 miljoner administratörer och 0,8 miljoner tillhöriga klienter – och å den andra sidan de skattebetalare som försörjer politikerväldet och dess välfärdsarméer. Och jag menar vidare att man kan läsa detta i diagrammet (även om jag kanske är synskadad till förmån för mina teorier).

Politikerväldet representeras av V och S. Den medelklass som försörjer politikerväldet representeras av M och SD. Dessa två grupper är framtidens ledande politiska kontrahenter. Sedan förra valet har de tillsammans vuxit med tre procentenheter (varav sverigedemokraterna står för hela tillväxten). Ett tecken på förändringen kan vara att förstagångsväljarna satte M och SD på de främsta platserna.

Det som skiljer de två grupperna är inte så mycket deras politiska idéer – den som plågar sig med att läsa deras partiprogram kan lätt tappa tråden och undra vilket parti texten handlar om – som deras värderingar. V och S står för omsorgs- och tycka synd om-värderingar vilket beror på att deras anhängare tillhör det välfärdsindustriella komplexet vars hela existens går ut på att tycka synd om folk och att producera omsorg. Den politiska korrektheten är deras ideologi. Allt detta sammantaget är deras födkrok. Allihop lever av skattepengar.

Motståndarpartierna M och SD står för fiolerna. Deras värderingar är försörjningens snarare än omsorgens. De har en betydligt större andel manliga anhängare än V och S. De är vad som tidigare kallades småborgare och gråsossar, kort sagt medelklassare.

De övriga partierna, utom MP, krymper. I takt med att V, S, M och SD tar mer plats kan de få svårt att hitta något eget livsrum. Några har till helt nyligen under lång tid legat under fyraprocentsspärren. Att de kravlat sig över spärren kan bero på taktikröstning. Själv kan jag inte hos dem urskilja något politiskt budskap som skulle kunna förädlas till en framgångsfaktor i framtida val. Ingen vet vad C står för. Liberaler stoltserar med att vara ”kluvna” vilket betyder att de ofta är oberäkneliga. Kd har kanske karvat ut någon svårdefinierad nisch i det politiska landskapet. Mp önskar inget högre än att – för klimatets skull, gunås – återskapa den svenska fattigdomen.