Kapitalismens verkande kraft är vinstintresset. Det är strävan efter profit som gör att företag utvecklas, anställer folk och bjuder ut allt bättre produkter till försäljning. Även om kapitalister liksom alla andra människor kan göra klandervärda saker så är hungern efter vinst en samhällsnyttig ambition.

En fara som lurar i alla företag, framför allt företag som inte leds av sina ägare utan av anställda chefer, är att vinstmotivet hamnar i skymundan eller till och med glöms bort. Att hela tiden behöva bekymra sig om profiten är ansträngande för en organisation. Det finns så mycket annat för företagsledare att tänka på, till exempel att personalen mår bra, att ha goda kontakter med kommunpolitikerna och att företagets anseende värnas. Men ledarnas främsta uppgift är att hela tiden hålla ögonen på sista raden i resultaträkningen.

I detta kallhamrade men för samhället välgörande perspektiv har jag svårt att förstå den väckelse för håll- och förnybarhet som sedan några år tycks grassera bland svenska företagsledare. Min uppfattning är att deras uppgift är att hålla företagen lönsamma och starka, inte att konvertera till den vetenskapligt ännu osäkra klimatalarmistiska religionen och att sjunga dess lov tillsammans med de andra godhetsänglarna.

En del av det som ser ut som omvändelse till miljöalarmism är förstås bara bondfångeri. Sådant är särskilt framträdande i finansbranschen där man sällan missar chanser att lura framför allt småsparare som numera ofta lockas att köpa för finansbolaget särskilt lönsamma placeringar i vad som påstås vara extra hållbara bolag. (Se denna (https://unherd.com/2022/09/the-great-net-zero-lie/) intressanta krönika i ärendet.)

Men jag tror inte att miljöväckelsen bland företagsledare helt kan förklaras som banala vardagsbedrägerier. Det beror inte på att jag tror att näringslivseliten har starka etiska skrupler utan på att jag föreställer mig att de är ute efter större fiskar än småsparare.

Jag minns vilka stämningar som rådde i kapitalistkretsar för trettio, fyrtio år sedan. Jag fick breda kontakter med näringslivets ledare genom SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, där jag ofta föreläste i olika utbildningar. SAF:s roll var att upprätthålla kapitalismens systemförsvar i Sverige, det vill säga att värna om marknadsekonomin, den privata äganderätten och allt annat som hade med företagande att göra. Den mest prioriterade av SAF:s alla prioriterade uppgifter var att hela tiden stå stridsberedd när staten började flytta fram sina positioner in på näringslivets område. Det gällde att hålla huvudfienden staten på mattan. Att detta behövdes berodde framför allt på att näringslivet då som nu saknade politisk representation. Så här skrev Hans Zetterberg 1987:

Företagsamheten måste själv avsätta tid, pengar och personal åt allmänt systemförsvar, så att fria företag kan verka i Sverige. De borgerliga partierna i Sverige har bevisligen varit för svaga för att klara en sådan uppgift. Det är en smal lycka för dem att SAF tagit på sig systemförsvararens roll. 

SAF var en aggressiv och välfinansierad organisation som i mycket lyckades hålla staten i schack. Men SAF lades ned år 2001 och det finns numera inget motsvarande systemförsvar. Det förändrar hela spelplanen för svenska företag. Intressen måste vara beväpnade för att kunna avvärja anfall från fienden. Alternativet är att ”finlandisera sig”, det vill säga att visa upp ett glatt och lydigt ansikte och göra vad man kan för att slippa undan men i skarpt läge underkasta sig.

Jag tror att denna liknelse med Finland till en del illustrerar det svenska näringslivets nuvarande belägenhet. Men mycket talar för att de svenska företagen är ännu mer utsatta. En mycket stor del av dem har staten som enda eller största kund. De så kallade välfärdsföretagen inom vård, skola och omsorg är exempel.

Dessutom styr staten helt över det enorma och långvariga projekt som den åtagit sig, det vill säga energi- och miljöomställningen. I stort sett hela Sverige måste byggas om under statlig kontroll och övervakning. Alla företagen vill åt en bit av den kakan och då duger det inte att bli påkommen med att protestera mot de grundföreställningar på vilka upplägget vilar. Företagen måste helt enkelt sjunga med änglarna om det ska bli några affärer.

Budskapet från näringslivseliten till politikerna är ungefär: ”Nu har ni fattat beslut efter beslut under många år om att bygga om hela Sverige så att allt är hållbart. Något sådant skulle inte gå att sälja på en fri marknad eftersom ingen vill betala för det om det ens går att göra rent tekniskt. Men om ni tar det ekonomiska ansvaret så lovar vi att göra ett försök. Fram med pengarna i så fall.”